Filmindustrin blomstrade i Tjeckoslovakien redan före andra världskriget, men speciellt betydelsefull även utanför landets gränser blev den tjeckiske filmen på 1960-talet. Då uppstod den så kallade ”nya vågen”. Bland de mest betydande regissörerna var Jiri Menzel. Hans kanske mest kända film Låt tågen gå belönades med en Oscar som bästa utländska film 1967.
Jiri Menzel är aktiv ännu i dag. Som bäst håller han på och klipper sin senaste film, Jag tjänade kungen av England, som har premiär i december. Enligt Menzel har mycket hänt också inom filmbranschen sedan systemförändringen 1989.

– Förr var det så att om någon arbetade bra eller dåligt berodde det bara på hans eller hennes goda vilja. Man fick samma lön oberoende av om filmen blev bra eller dålig. Filmernas kvalitet berodde enbart på filmskaparnas egen begåvning. För producenten, det vill säga staten, spelade filmernas kvalitet ingen roll. Staten skulle bara producera en faställd kvot om 50 filmer per år, den var inte intresserad av om folk kom och såg dem. Man gjorde filmer enligt samma mönster som man tillverkade bilar, skor och allt annat.
Plötsligt ringer Menzels mobiltelefon med Internationalen som signal. Han växlar ett par ord med någon och fortsätter.
– Ja, staten hade monopol på allt, den reglerade arbetet, den reglerade också filmernas distribution. Så staten köpte in filmer billigt från utlandet och med den vinst man fick från biograferna gjorde man inhemska filmer. Man brukade säga att ”folk låtsas att de arbetar och staten låtsas att den betalar”.
Idag finns det inte längre något monopol. Nu arbetar man inom filmbranschen på ett helt annat sätt, bättre, mera professionellt. Man tar sitt arbete på allvar. Det måste man göra, annars får man sparken. Också filmproducentens roll har förändrats. Idag är det mest olika tevebolag, både statliga CT och privata bolag som stöder den tjeckiska filmen. Det görs årligen omkring 15-20 filmer. Menzel säger att han inte har en aning om varifrån han fått pengarna till Jag tjänade kungen av England och att han inte bryr sig om det heller. Det skall producenten sköta, säger han.
Enligt Menzel har också den allmänna arbetsmoralen ökat betydligt sedan systemförändringen 1989. Men också på 60-talet fanns det gott om människor som ville göra ett bra jobb. Sen kom 1968 och därefter blev censuren på nytt hård och många konstnärer lämnade landet, bland dem Milos Forman. Men Jiri Menzel stannade kvar i Tjeckoslovakien.
– Jag höll på att planera min film Srivanci na niti (Lärkor på tråden) och ville slutföra den till varje pris. Många lärare, akademiker, konstnärer och intellektuella lämnade då landet, därför att de inte ville leva under en sådan regim. Jag och min gode vän kompositörenJiri Slitr beslöt att stanna. Han sa: ”Så en miljon av oss sticker, och vad kommer att hända med de 14 miljoner som stannar kvar? Det är viktigt att människor som kan något stannar här, att kulturen lever vidare. Det är viktigt att inte bara sådana blir kvar som kommunisterna kan göra vad de vill med.” Det gillade jag. Jag tänkte att jag inte hade något skäl att lämna landet för ingen likvidering hotade mig. Jag tänkte att jag kunde vara till nytta här.

Några minuter regi

Jiri Menzel kände Forman redan på 1960-talet.
– Han var kanske lite avundsjuk av sig, Milos är mycket äregirig. Jag var det inte. Och plötsligt lyckades jag få en Oscar, något som han ännu inte hade lyckats med. Han jobbade hårt för att få en, och på mig ramlade den rakt ner i famnen utan att jag riktigt visste vad det var. Jag hade tur.
Numera kommer Forman och Menzel bra överens.
– När Milos fick sin första Oscar för Gökboet träffades vi i Paris. Han var min värd där. Sedan dess har han brukat ringa mig och vi har ätit middag tillsammans. Jag tycker väldigt mycket om hans Svarte Petter (Cerny Petr, 1963), Blondinens kärlek (Lasky jedne plavovlasky, 1965) och många av hans amerikanska filmer. Av europeiska filmare som bor i Amerika är han kanske den enda som har bevarat sin europeiskhet, jag skulle säga att han också har bevarat sin tjeckiska charm. Jag uppskattar honom för det.
Menzel har också bevarat sin charm. När jag frågar honom om han brukar se om sina gamla filmer, svarar han:
– Nej jag är rädd för det. Men jag måste erkänna att jag gjorde ett undantag. Jag såg min film Rozmarne leto (En nyckfull sommar, 1968) och jag tyckte om den. Den var så enkel och väl gjord att jag sa för mig själv: ”Jag skulle gärna göra sådana filmer, det kan inte vara jag som har gjort den där.” Men för övrigt är jag rädd för att se mina egna filmer på nytt. Man får alltid de bästa idéerna först när filmen är färdig och det gör ont.
Menzel ser inte gärna nya tjeckiska filmer heller, för han vill inte kommentera dem efteråt. Däremot ser han gärna om sina gamla favoriter, såsom Fellinis Amarcord ochWoody Allens filmer.
Liksom Andrzej Wajda och Ingmar Bergman hör Menzel till de filmregissörer som också hela tiden jobbar inom teatern. Arbetet inom teatern betyder mycket för honom.
– Teaterarbetet är väldigt angenämt. En teaterregissör regisserar fyra timmar om dagen och man arbetar hela tiden med andra människor. En filmregissör regisserar egentligen bara några minuter om dagen, tekniken kräver så mycket tid. Jag kan säga så här: inom teatern vilar jag från filmen och vice versa. På teatern gör jag mest komedier. Varje kväll är annorlunda och pjäsen förändrar sig hela tiden. För övrigt skrattar man mycket mera på teatrar, också under arbetet.
Menzel har också ofta själv jobbat som skådespelare.
– Det kanske hjälper en att känna en viss empati för skådespelarna. Jag är en tillfällig, självlärd aktör. Det har bara blivit så. En gång i tiden fick jag ett internationellt skådespelarpris på en teaterfestival i Tammerfors i Finland. Jag är stolt över det. Jag kan tillägga att på samma festival spelades Ingmar Bergmans uppsättning av Kung Lear medJarl Kulle i huvudrollen. Men trots det var det jag som fick priset.