716
Själva berättelsen, som gäller valda och i viss mån omvandlade delar av Kalevala, består av ett antal olika sammandrabbingar, där Väinämöinen oftast är huvudpersonen. Regissören Christian Lindroos har satsat mycket på komiken, särskilt genom att lyfta fram det hundlika i rollerna. Allt går undan med fart och de underfundiga roligheterna vinner barnens förtjusning, absolut. Peppe Forsblom uppträder två gånger som tjockt bi med speciell gångstil och väcker stor munterhet i salongen.
I någon mån finns det i föreställingen samma splittrade berättande som i ursprungstexten i bilderboken. Det kan vara svårt för yngre barn att uppfatta något sammanhang eller någon kontinuitet men allting är gjort med sådan ambition och energi att det trots detta ändå är spännande att följa händelseutvecklingen. Dessutom har man elegant knutit ihop det med att införa Elias Lönnrot, spelad av Johan Aspelin, som berättare och ibland som deltagare i händelserna. Regin utgår mycket från de olika rollernas utpräglade personligheter så att föreställningen bärs av dem snarare än av handlingens struktur. Maktkampen som finns med ur olika perspektiv är nedtonad och humoristisk men kan ändå uppfattas, så att också de vuxna i publiken kan engageras i hundarnas, katternas och vargarnas öden och äventyr.
Maktkampen står främst mellan hundfolket i Kalevala och vargstammen i Pohjola, där en imponerande Ingrid Söderblom är ledaren Louhi på sin snirkliga tron. Det är fruktansvärt roligt men har också lite udd, så att varje åskådare kan välja sitt perspektiv och sin uppfattning om vad det handlar om.
Helheten är en fartfylld och humoristiskt påhittig föreställning. Här finns genomgående mycket musik och dans – med särskilt instuderad capoeira – och allting fungerar bra, och med inlevelse. Ändå kan jag inte låta bli att fundera på hur det hade varit om Hundarnas Kalevala hade haft lite mera klös. Visserligen slutar Mauri Kunnas text också i underkastelse och lättjefull feghet, men på scenen finns det ändå stora möjligheter att gestalta brännande och betydelsefull tematik, också för barn. Efter föreställningen går mina tankar vidare i de här banorna och jag börjar undra över hur det skulle vara med en Kattornas Kalevala, där kvinnorna skulle ha de stora rollerna, och med lite mera klös och sting – jag menar kritik – i gestaltningen och dramatiseringen. Är det ens möjligt i den finlandssvenska teatern?
Hundarnas Kalevala på Unga Teatern är fruktansvärt rolig men har också lite udd för vuxnare smak.
I Unga Teaterns Hundarnas Kalevala finns många både intressant utformade och roliga element, så att åskådare i alla åldrar får mycket att titta på och fascineras av. Samma inriktning finns ocskså i rollgestaltningen – här märks framför allt Väinämöinens, Frank Skogs, effektfulla strupsång.
Den enkelt och stilfullt målade dekoren är uppyggd av överraskningar: Luckor som öppnas och diverse varelser som tittar ut, båtbyggandet, Tuonela och havet av böljande silkestyg. Allt är ägnat att väcka barnens intresse för berättelsen.
Den enkelt och stilfullt målade dekoren är uppyggd av överraskningar: Luckor som öppnas och diverse varelser som tittar ut, båtbyggandet, Tuonela och havet av böljande silkestyg. Allt är ägnat att väcka barnens intresse för berättelsen.
Själva berättelsen, som gäller valda och i viss mån omvandlade delar av Kalevala, består av ett antal olika sammandrabbingar, där Väinämöinen oftast är huvudpersonen. Regissören Christian Lindroos har satsat mycket på komiken, särskilt genom att lyfta fram det hundlika i rollerna. Allt går undan med fart och de underfundiga roligheterna vinner barnens förtjusning, absolut. Peppe Forsblom uppträder två gånger som tjockt bi med speciell gångstil och väcker stor munterhet i salongen.
I någon mån finns det i föreställingen samma splittrade berättande som i ursprungstexten i bilderboken. Det kan vara svårt för yngre barn att uppfatta något sammanhang eller någon kontinuitet men allting är gjort med sådan ambition och energi att det trots detta ändå är spännande att följa händelseutvecklingen. Dessutom har man elegant knutit ihop det med att införa Elias Lönnrot, spelad av Johan Aspelin, som berättare och ibland som deltagare i händelserna. Regin utgår mycket från de olika rollernas utpräglade personligheter så att föreställningen bärs av dem snarare än av handlingens struktur. Maktkampen som finns med ur olika perspektiv är nedtonad och humoristisk men kan ändå uppfattas, så att också de vuxna i publiken kan engageras i hundarnas, katternas och vargarnas öden och äventyr.
Maktkampen står främst mellan hundfolket i Kalevala och vargstammen i Pohjola, där en imponerande Ingrid Söderblom är ledaren Louhi på sin snirkliga tron. Det är fruktansvärt roligt men har också lite udd, så att varje åskådare kan välja sitt perspektiv och sin uppfattning om vad det handlar om.
Helheten är en fartfylld och humoristiskt påhittig föreställning. Här finns genomgående mycket musik och dans – med särskilt instuderad capoeira – och allting fungerar bra, och med inlevelse. Ändå kan jag inte låta bli att fundera på hur det hade varit om Hundarnas Kalevala hade haft lite mera klös. Visserligen slutar Mauri Kunnas text också i underkastelse och lättjefull feghet, men på scenen finns det ändå stora möjligheter att gestalta brännande och betydelsefull tematik, också för barn. Efter föreställningen går mina tankar vidare i de här banorna och jag börjar undra över hur det skulle vara med en Kattornas Kalevala, där kvinnorna skulle ha de stora rollerna, och med lite mera klös och sting – jag menar kritik – i gestaltningen och dramatiseringen. Är det ens möjligt i den finlandssvenska teatern?
Hundarnas Kalevala på Unga Teatern. Text: Mauri Kunnas, översättning: Lars Huldén. Regi och dramatisering: Christian Lindroos. Scenografi och dräkter: Janne Siltavuori. I rollerna: Frank Skog, Peppe Forsblom, Ylva Edlund, Ingrid Söderblom, Bror Österlund/Mika Fagerudd, Tuija Käkelä, Kristian Thulesius, Johan Aspelin.
Monika Holmström
