Början är effektfull med två män i lösskägg, Pusjkin och Gogol, som gång på gång snubblar på varandra och på det sättet tar sig in på scenen. Sedan – ingenting, innan spelet tar sin början med en talför kvinna och Daniil Harms som i Carl Alms gestalt dyker upp på scenen. Det är obeskrivligt roligt, kanske därför att det bygger på en grund som kan uppfattas allvarligt: Det handlar om Den Sanna Konstens Förening OBERIU, om revolutionen och om ifall konsten är ett produktionsmedel eller möjligtvis någonting annat. Musiken är också rysk och skapar den rätta stämningen för sammanhanget. Det handlar om drömmar, det skrivs manifest – för att sedan möta den krassa verkligheten.
Harms hela livsstil tycks här bygga på en sorts galen genialitet (så sägs det i pjäsen, själv blir jag alltid lite misstänksam när jag hör geniförklaringar – det låter alltför okritiskt upphöjande) eller ett slags ständigt öppet frågande, att hålla rättigheten till människovarandet öppen. När jag går hem via köpcentret Kampen förefaller den allestädes närvarande konsumistiskt inriktade livsstilen mycket människofrånvänd och egentligen dysfunktionell, sett ur den här föreställningens perspektiv.
Föreställningen har skapats med frivilliga krafter från början till slut, och det är spännande med teater som på det sättet stiger ut ur det egentliga teaterfältet. Några av de medverkande studerar skådespelarkonst på Teaterhögskolan varför Jesper Karlssons regi också har vågat ta ut svängarna vad gäller agerandet och publikkontakten. De kvinnliga skådespelarna gör intressanta roller, t.ex. som dominant soldat, men en del av kvinnorollerna känns nog lite väl konventionella: Måste man faktiskt ha med en fjärilsliknande fékvinna?
Nåväl, revolutionen kommer, men följderna blir inte vad man tänkt sig så Den Sanna Konsten får allt mindre plats för att till slut förbjudas. Alltsammans skulle faktiskt kunna kommentera mycket av den aktuella situationen: Intellektuell konst ses som farlig och om det skall skrivas någon litteratur – Harms fick barnböcker publicerade – så skall den produceras med en takt av åtta böcker per år och därmed förlora all originalitet. Tankarna går genast till Orwells 1984 när de medverkande dansar och sjunger ”två plus två är lika med fem”.
Scenografin är enkel och funktionell, medan dräkterna snarast uttrycker karaktärernas samhällssyn och -position. Harms i hög hatt och slängkappa blir en dramatisk kommentar, som en som vill bli lyssnad på, men ofta ignoreras. År 1931 blev han deporterad för sin frispråkighet men frigavs 1932. Då hade många av de tidigare vännerna övergett experimenterandet och tagit avstånd från honom. På scenen ser vi en anpassad Zabolotskij, Oskar Pöysti i beigetonade kläder, som ter sig just så förlorad i enfalden som människan är när hon har övergett alla sina ideal. Men Vysotksij får sista ordet i den här absurda tragedin.
Enligt Lasse Garoffs programbladstext har ivern och det kreativa flödet funnits med i processen ända från början och det smittar av sig på publiken. Man går gärna med i föreställningens perspektiv på livet, konsten, samhällsordningen och revolutionen.
Club Mazurka: Harms – En absurd tragedi i tre akter av Lasse Garoff och Jesper Karlsson, baserad på texter av Daniil Harms. Regi: Jesper Karlsson. I rollerna: Carl Alm, Robert Hedengren, Mia Portin, Oskar Pöysti, Annina Vartio. Spelplats: Verandan, Helsingfors. Fram till 31.3.2007.
Monika Holmström
