Jag besökte Ungdomshuset för första gången så sent som sommaren 2006. Efter tre veckors luffande genom Europa var jag trött och svettig. En kompis hade tipsat mig om ett ”intressant” hus där man med lite tur kunde få pusta ut. Trots att jag utstrålade ryggsäcksturism tog punkarna som pimplade öl på gården väl emot mig.
När jag kom på besök till Ungeren den andra och sista gången var det december samma år. Det på sommaren så tysta huset sprudlade av liv och kultur. Men framför allt sprudlade det av kampanda. Polisen flåsade Ungeren i nacken och i sin nöd hade de kallat ”bråkstakar världen över” till försvar.
I slutet av 90-talet ville man i både Köpenhamn och Oslo bli av med sina autonoma kulturcentrum, Ungdomshuset respektive Blitz. Liksom Ungdomshuset såldes i Köpenhamn sålde Oslo kommun Blitz och liksom i Köpenhamn följde ett ramaskri i kultur- och vänsterkretsar. Kända kulturpersonligheter lär ha stigit fram och tagit Blitz i försvar. Det hette att huset med sina ickekommersiella och frihetliga värderingar fungerat som en plantskola för små artister. I samma anda lade sig organisationer som arbetade med sociala frågor bakom kulturcentret. Samma mönster som i Köpenhamn – före och efter kravallerna.
I Oslo rättade politikerna till sitt misstag. Blitz köptes tillbaka av kommunen och står kvar än i denna dag. Men av Ungdomshuset återstår endast en glugg i husraden vid Jagtvej 69.
Rivningen av Ungeren kommer som en logisk följd i den danska högerregeringens angrepp mot annorlundaskap. Föga överraskande gick Köpenhamns sosseborgmästare i spetsen mot huset.
De danska socialdemokraterna har sedan 90-talet stolt lutat åt höger (lite som i Finland). Då drev Poul Nyrup Rasmussens sosseregering igenom den s.k. flexicurity – sammanskrivet av flexibility och security – modellen på arbetsmarknaden. Uppsägningsskyddet mildrades men samtidigt förstärktes arbetsmarknadsstödet. På vissa villkor. Alla arbetslösa måste aktivt söka jobb – vad som helst för jobb. Man kunde kalla det en mera raffinerad modell av det finska tvingandet till arbete och den vanvettiga jakten på full sysselsättning. Framför allt i Danmark men också i Finland har wellfare (välfärd) blivit workfare, där sociala förmåner endast delas ut åt den som hela tiden är tillgänglig på arbetsmarknaden.
Flexicurity är ett svar på ”kapitalismens nya anda” (så som Jan-Otto Andersson formulerar det i Ny Tid 45/06). Värdeökningen har sedan ett par årtionden tillbaka lämnat fabrikerna och den materiella produktionen. Istället är det våra egenskaper som människor – innovationer, kommunikation, känslor – som står som grund för tillväxten. Produktionen skall följa idéerna och varumärkena, vilket endast lyckas genom att utlokalisera den i tusen och en små segment – som alla kan bytas ut när som helst när innovationerna tar nya svängar.
När produktionen byter tyngdpunkt måste kontrollen följa efter. Men arbetskraften kan inte längre tyglas genom disciplinära metoder och strikta arbetstider så som i till exempel fabriker, eftersom den egentliga produktionen främst sker på ett symboliskt och socialt plan. Det behövs förfinade metoder. Här kommer konsumtionskulturen som räddare i nöden. Här kommer projekt- och snuttarbetet där hela livet är arbetstid. Här kommer alternativlösheten.
I en färsk artikel på webbsidan multitudes.samizdat.net drar den italienske ekonomen Alex Foti historiska paralleller från de aktuella händelserna i Köpenhamn:
”Omfattande kravaller bryter ut spontant som svar på grova kränkningar av individuella friheter och kollektiva rättigheter och högmodiga missbruk av statliga och polisiära befogenheter. Tänk bara på Rodney King rättegången och kravallerna i Los Angeles 1992. Tänk hur olycksfallet, där polisen jagade de två tonåringarna till en död genom elektrifiering, utlöste kravallerna i förorterna i Paris 2005. Då kan du förstå varför de danska specialstyrkornas vräkning av Ungdomshuset tidigt på morgonen den första mars var som en gnista över en torr prärie.”
Den politiska processen kring vräkningen av Ungdomshuset har minst sagt varit godtycklig. Huset såldes från första början utan någon given orsak. När frågan började få ökande täckning i media ställde sig även allmänheten bakom huset. Men inga juridiska eller politiska recept hjälpte. Rivningen skedde sedan i rappet, tvärtemot fackets vilja och stick i stäv med gällande arbetskyddsregler. Borta var huset som varit den danska arbetarrörelsens fjärde hus i Köpenhamn, där kvinnodagen fått sin början, där Lenin och Rosa Luxemburg hållit tal och där Ungdomshuset under de senaste tjugo åren inhyst replokaler, politiska möten, kulturarrangemang, föredrag och verkstäder för kreativ verksamhet, kafé, folkkök, konserter och biokvällar.
Även polisiära övertramp har präglat Köpenhamn under det senaste halvåret. Redan hösten 2006 exponerade dansk massmedia hur poliser angrep en grupp obeväpnade aktivister som protesterade utanför Faderhuset (den högerkristna sekt som köpte och lät riva Ungdomshuset) och misshandlade deltagarna med batonger. Under de senaste kravallerna har enstaka poliser pekat ut upp till 45 personer som ”säkert kastat sten”. Hundratals personer – flera av dem minderåriga – har fängslats på vaga grunder medan deras jobb och studier barkat åt helvetet utanför fängelsemurarna. Juridiska stödgrupper för fängslade har häktats. Poliser har mött demonstranter med fraser som ”ni har inga rättigheter utom att hålla käft och lyda”. Ett härbärge som inkvarterade demonstranter angreps med tårgas mitt i natten – i sådana kvantiteter att man en timme efter rannsakningen inte kunde äntra utrymmet utan att kräkas. Senare har det visat sig att polisen delvis använt livsfarlig gas mot demonstranterna.
Kravallerna och demonstrationerna i Köpenhamn visar några av arbetskampens nya barrikader. Medan strejker under 1900-talet ännu kunde riktas mot konkret materiell produktion måste 2000-talets strejker hitta nya former¹. För medan arbetet i fabrikerna närmast påminner om en kort, daglig död, har det moderna projektarbetet brutit loss från strikta arbetstider och förankrat sig i våra personligheter. Då både källan till den kapitalistiska ackumulationen och målet för dess maktbruk ligger i individens personlighet så måste även motståndet anta nya former. Det handlar om personlig autonomi.
Det måste finnas utrymmen där vi kan fly vårt medborgarskap, vår givna roll som arbetande enheter. Bara så kan vi befria det potential, som idag egenmäktigt kapats av produktionen, och skapa något nytt och oberoende.
Fristäder är blinda fläckar för kapitalismen. Därför är platser som Ungdomshuset så farliga. Och därför behöver vi flera av dem.
1) Tutkijaliitto 2006. Uuden työn sanakirja, Markus Termonen, s. 194.
Mikael Brunila
