Mitt fönster mot världen var inramat av tiden vi levde i. Eller rättare sagt, tiden jag trodde vi levde i.Naturligtvis hade saker förändrats, också i negerbyn. Det fanns ett nytt djur i skogen. Det är stort, ofta vitt och körs av en man i uniform. Det kan äta barn och djur, men bara om man springer i vägen för det. Barnen ser lustiga mänskor
med ett lustigt språk som sätter sig på huk framför det. Så gör ingen afrikan. I staden, där de aldrig varit, lär det finnas en TV där man kan se riktiga fotbollshjältar spela riktiga matcher. På de riktiga matcherna är gräset så grönt att det gör ont i ögonen och alla spelarna har skor. Det finns en medvetenhet om en annan värld, också i den avlägsnaste avkrok. Men den andra världen, berör inte dem.
Kvinnorna ansvarar för hemmet, männen för maten. Och barnen och kvinnorna ägs av männen, så som det alltid varit. Skolan finns i staden, och dit var de inget av barnen som gick. För långt, för skrämmande, Och i grannbyn visste man berätta om en familj som skickat sina söner till skolan och dem hörde man sen aldrig mera av. Många tror att det här med att få jordens alla ungar i grundskola, ett av FN:s mål för det här milleniet, handlar om pengar och infrastruktur. Det är det minsta problemet. Det näst minsta är upplysningen. Det största är tiden.
Vi lever i samma värld i olika tider.
I Helsingfors kan man betala sin spårabiljett med SMS. Jag tycker det är lustigt. För tjugo år sedan fick min pappa mobiltelefonens föregångare av universitetet. Den såg ut som en svart tegelsten och vägde ungefär lika mycket. När vi åkte till landet lämnade vi den i bilen, om det var för att den satt fast eller för att vi inte hade el vet jag inte. Kanske var det en biltelefon? I vilket fall som helst rodde vi över med båten och stilla kvällar kunde vi höra hur den ringde på andra sidan fjärden. Om vi väntade gäster eller samtal, rodde vi över med bilnycklarna för att svara. Om inte, så fick den ringa i fred. Nu har mina föräldrar mobiltelefoner så att man kan nå dem överallt, på landet, i Spanien. Själv arbetar jag mest vid olika gränser dit varken den vanliga telefonen eller mobilen ännu nått. Samma värld, olika tider.

Förra veckan for vi ner till södra Etiopien. Lerhyddor, halmhyddor, ingen el, inget vatten. Det snabbaste färdmedlet var åsnan. Det påminde mig om Nzerekore i Guinea, den första byn jag skrev om. Fast här stod tiden om möjligt ännu mera stilla. Jag satte mig ner i byn Banna och talade med kvinnorna. Färgglada, pratsamma, med koskinn runt höfterna och brösten bara. Många på väg till marknaden för att sälja, eller rättare sagt byta, lerkrukor och honung mot pärlor och kött. Precis som förra lördagen, precis som för trehundra, femhundra eller tusen år sedan. Seden är gammal, mänskorna nya.
Också de har naturligtvis sett turister förr. De skrattade åt oss, och de ammande mammorna ville ge mitt barn di. Men eftersom kvinnorna färgar huden vit och gul med aska, skrämde det barnet som höll ett stadigt tag i mig, medan hon undersökte leran i kvinnornas hår. Jag satte mig ner och pratade en stund. De var intresserade eftersom vi hade barnen med oss och de aldrig hade sett något så vitt i verkligheten. I övrigt hade de nog med sitt.

De flesta kvinnorna här har djupa, horisontella ärr längs med hela ryggen. Det är märken av piskrappen tillfogade av männen under manlighetsriten, som består i att gå (hoppa) över trettio tättpackade kor. Som uppmuntran ger kvinnorna sina ryggar som piskas blodiga. Alla kvinnliga släktingar, inklusive ynglingens systrar och mammor, deltar. ”As I suffer for you, you will suffer for me”. Jag förstår varken riten eller översättningen, men eftersom vi är inbjudna så tittar vi på. Mannen stannar, jag tar ungarna och går. Kulturella skillnader i all ära, men hur förklarar jag det här för en två-åring? Efter att ynglingen klättrat över korna försvinner kvinnorna snabbt för att strö aska i såren. Ärren blir tydligare, och bättre, förstår jag. På vissa höjs de upp till en ljusare sårskorpa, på andra blir det som utbuktningar i huden. Strör man askan rätt i såren kan ärren bli kvar i decennier, säger de. Jag ryser när jag ser ärren, men åtminstone lider de inte i tysthet. Själv skulle jag hellre hoppa över korna, men av erfarenhet vet jag att protesten måste födas inifrån. Det kommer. Kanske redan under min livstid. Kanske om hundra år.
Jag försöker prata med dem om skolan, men de skrattar bara. Det minskar döttrarnas värde på äktenskapsmarknaden. Och är förstås inte förenligt med den nomadiska livsstilen. Jag försöker hitta det positiva och de skrattar åt mig: ”Vi har det bra, det är bara när regnet uteblir som vi får problem. Annars har vi det mycket bättre än ni.”

I väst gör scifi-filmerna comeback och de som vill kan reservera biljetter till månen. I stora delar av världen finns tiden före Kristus runt hörnet, men det som säljs är vita stränder och safariresor. Frys tiden runt Karen Blixen – byn från det förgångna är långt intressantare än elefanterna, men de flesta tackar nej.
De flesta vita här är de som jobbar i landet och antropologerna förstås, de som bott i byn i fem år. Jag kan inte avgöra om jag vill eller inte, att turisterna ska hitta till den här avkroken. Om tre år kommer vägen och då kommer utvecklingen med den. Med utvecklingen skolor, minibussar, pengar, kanske till och med ett sjukhus. Den indiska ingenjör som ansvarar för projektet, sitter på verandan i sina vita kläder med en kopp te och låter den svarta servitören springa fram och tillbaka efter mera lime, socker, och så lite mera mjölk, tack. Byn befinner sig ljusår från idag, men i staden har man redan nått till början av 1900-talet. Tiden är en linje som är krökt.
Mitt fönster mot världen är kvar, men det liknar en spegel i lustiga huset. Alla tidsåldrar här och nu. Det börjar likna verkligheten.