Kriget i Irak och den ökande samhällssplittringen präglar allt tydligare kulturen i USA. Precis som Vietnamkriget aktiverar också det nya oönskade kriget en hel generation av kritiska aktivister och konstnärer. Men kulturkampen inom den amerikanska stormakten är internationell och New York är den naturliga huvudarenan.
En riktigt inspirerande konstutställning i New York just nu är Venedig och den muslimska världen på Metropolitanmuseet. Utställningen visar hur republiken Venedig blev ett blomstrande tusenårigt rike genom sina handels- och kulturkontakter. Både den kristna republiken och de muslimska grannarna ville målmedvetet fortsätta med business as usual och undvika krig. Handelsmännen verkade som diplomater, inte som krigiska världserövrare, och lagunrepubliken lovordades som la serenissima, den mest lysande. Utställningens kritiska udd är lika elegant som uppenbart riktad mot den nutida handelsrepubliken USA:s brist på diplomati och långsiktiga analyser i kontakterna med Mellanöstern.
Besökaren får en inblick t.ex. i det världsberömda Muranoglasets muslimska ursprung. Persiska mattor, turkisk sammet och syriskt siden höjer glansen i handelsrepubliken och börjar synas också i det venetianska måleriet. Samtidigt framställs muslimerna i Alexandria som om de bodde i renässansens Venedig och den romantiserande orientalismen får sin början i väst.
Efter Konstantinopels fall år 1453 expanderar det ottomanska riket och Venedigs ställning hotas och försvagas. Det börjar gå stormaktspolitik i konsten. Vittore Carpaccio framställer plötsligt de avskydda stenkastarna i målningen Steningen av Sankt Stefan som turkiska ottomaner, inte längre som judar som ändå enligt apostlarna utförde steningen. Fienden skulle utpekas med Bibeln som slagträ för de obildade.
En väckarklocka
I den nya tidsandan kan också en åttio år gammal teaterpjäs bli en väckarklocka. Engelsmannen R.C. Sherriff skrev pjäsen Journey´s End om sina krigserfarenheter från första världskriget och ifjol kom den upp på Broadway utan att väcka nån större uppmärksamhet. Men pjäsen blev en publiksuccé när djungeltelegrafen väl kommit igång. Pjäsen visar en grupp soldaters spända väntan i en bunker i ingenmansland i Frankrike år 1918. Dånet från artilleribeskjutningen och åsynen av återvändande dödligt sårade kamrater laddar dramat som utmynnar i ett slags själamässa för livet, utan att ändå direkt vara en antikrigspjäs.
För publiken känns pjäsen från 1928 lika aktuell som de dagliga nyhetssändningarna om de amerikanska förlusterna i Irak. Det är tydligt att Journey’s End i engelsmannen David Grindleys regi svarar mot en social beställning bland New Yorkborna. De konfronteras ju allt oftare med unga amerikaner som återvänder från Irak i zinkkista täckt av Stars and Stripes.
Guernica som dans
Gammal etablerad scenkonst blir som ny eller omvandlas till radikal Agit Prop. New York visar att t.o.m. nyklassisk balett kan bli politisk. Det handlar om den i Tyskland bosatta amerikanen William Forsythe och hans eget Guernica. Efter att i decennier ha beundrats för sin stramt skulpturala nyklassiska balett gästspelade Forsythe med sin danstrupp Brooklyn i februari med ett hetsigt och aggressivt dansverk. Rörelserna ser ställvis ut att bli spolade baklänges som i en manisk slow motion. Hans hustru Dana Caspersen spelar rollen av ”CondoleezzaRumsfeldBush” som i sista akten dillar meningslösheter på bred Texasengelska.
Publiken har svårt att bestämma sig för om det handlar om besatt dans eller expressiv teater. Men Forsythe är djupt upprörd över USA:s Irakkrig och vill uttrycka sin avsky precis som Picasso gjorde sjuttio år tidigare med sin Guernica om nazisternas anfall mot den nordspanska staden.
Brooklyn är Forsythes gamla hemstad där dansverket Three Atmospheric Studiesframfördes på Brooklyn Academy of Music, BAM, som är USA:s främsta scen för progressiv konst. Han kallar själv sitt dansverk en handling av medborgarskap och deltog också själv i mars i en kulturfestival ordnad av författaren Toni Morrison på temat exil och tvångsförflyttning på Baryshnikov Arts Center.
William Forsythe säger att han inspirerats av Lucas Cranach den äldres målning av den korsfäste Kristus från 1503 när han sett en nyhetsbild av en sårad soldat i Irak.
– Den ene är gudomlig, den andre är mänsklig men båda handlingarna är religiöst motiverade, säger han.
Kristusmotivet går igen också i den colombianska Fernando Boteros helt nya chockerande måleri utgående från de ökända bilderna från Abu Ghraib fängelset utanför Baghdad. De avklädda irakiska männen är framställda liksom kristna martyrer, förnedrade men högresta, inför sina amerikanska bödlar. Osökt går tankarna till den spanska inkvisitionen, specialdomstolen som genom tortyr och maktmissbruk ville demonisera och förinta sina motståndare. Då var judarna huvudkättarna, nu är de muslimska araberna iklädda kättarstruten.
Inget museum i USA har vågat visa de här verken av Latinamerikas berömdaste samtidskonstnär. Efter att flera museer ren visat dem i Europa kunde man i vintras se dem på privatgalleriet Marlborough vid Lincoln Center i New York. Under våren har också University of California i Berkeley stolt visat de konsthistoriskt värdefulla arbetena medan man samtidigt ordnade livliga debatter om terrorism, fascism och konst just där Free Speech Movement föddes år 1965.
Ödelagt pentagon
De över 300 konstgallerierna i New Yorks Chelsea har blivit allt internationellare både i sitt konsturval och sin affärsverksamhet. Med goda skäl ser de sej som världens ledande konstcentrum. Ett galleri som the Gagosian visar Richard Serra och Mike Kelley och andra konstnärer av världsklass också i sina gallerier i Los Angeles och London. Ett annat säkert vattenhål är Barbara Gladstone, likaså på West 24th Street, som med 25 år på nacken hör till de allra framgångsrikaste galleristerna i New York.
Hon visade i våras jättelika skulpturinstallationer i keramik av kinesen Huang Yong Ping som hör till Kinas främsta avantgardekonstnärer men som bott i Paris sedan massakern år 1989 på Himmelska fridens torg.
Huang hade byggt ett enormt romerskt Colosseum i brun keramik övervuxet av gröna växter. Brännande aktuell blir hans jättestruktur i form av ett Pentagon, arkaiskt och ödelagt med några gröna växter som långsamt täcker in stormaktens militära nervcentrum. Med sina rötter i Duchamp och Arte Povera ifrågasätter han närhistorien och nationella identiteter samtidigt som han bygger broar till sitt hemlands zen, tao och Konfucius tankar om människans och naturens samverkan.
Plötsligt slås man av känslan att en amerikansk konstnär knappast skulle kunna stå för en lika suveränt övergripande civilisationsanalys. Kanske det trots allt är så att gammal är äldst. Världens äldsta obrutna civilisation visar åter en gång den imponerande styrkan i Mittens rike.
Christian Forsberg
