– På staplande tyska, med ordbok i hand försökte jag övertyga elektorerna och måste åtminstone ha gjort något rätt, konstaterar Kirsi Marie Liimatainen. Året var 1999 och hon stod inför en grupp stenansikten under inträdesproven till Hochschule für Film und Fernsehen Konrad Wolf (HFF) i Potsdam-Babelsberg.– Då hade jag sökt till regissörsutbildningar i Finland i många år, men fick alltid ett tvetydigt avslag. Av någon orsak var det en belastning att jag var utbildad och ”nästanberömd” skådespelare. Man tvivlade på mina motiv och tyckte att jag hellre skulle skådespela, men i Tyskland tyckte de tvärtemot.

Nu åtta år senare har hennes debutfilm Sonja åkt några festivalvarv runt jorden och haft biografdistribution i Tyskland. Finlandspremiären var tidigare i höst på filmfestivalen Espoo Ciné.

Sonja är vad man i filmvärlden brukar omnämna som independent eller art house, en film som gjorts utanför det etablerade filmproduktionsmaskineriet och inte entydigt går att genrebestämma. I Liimatainens fall är det fråga om ett något så när klassikt förortsdrama kryddat med uppgiven nedstämdhet och stor saknad. I centrum står den 16-åriga Sonja (Sabrina Kruschwitz) som bor i en ändlös betongelementförort med sin ensamförsörjande mamma. Tillsammans med sin bästa vän Julia (Julia Kaufmann) går hon vilse i ett fagerholmskt flickrum och frågor om sexualitet, vänskap, kärlek.

– Utgångspunkten har hela tiden varit att det här skulle vara berättelsen om en flicka. Pojkarna har ju redan tillräckligt med tonårs- och pojkstrecksmytologier, säger Liimatainen, men stelnar när jag nämner ordet feminism.

För F-ordet vill hon inte ta i sin mun, som så många andra i Finland som säger sig vara för ökad jämställdhet men som absolut inte är feminister. Trots det talar hon sig gärna varm om filmbranschens snedvridning och hierarkier som liknar missräknade mamma-pappa-barn-lekar.

– En kvinna kan vara manusförfattare eller ljustekniker eller varför inte skripta, men inte producent och absolut inte regissör, så är det, punkt.

Positiv rundgång

Liimatainen hann göra flera roller för både teater och tv i Finland innan hon sökte sig till Tyskland. Den här bakgrunden, som hon kallar för på-andra-sidan-kameran-perspektivet, har satt sina spår i hennes regiarbete.

– Rent konkret vet jag precis hur det känns när regissören står där och vrålar under inspelningarna för att man inte presterar, och jag vet precis vad det leder till. Därför betonar jag alltid i min personregi att det inte finns några fel. Om man för stunden känner sig osäker gäller det att använda osäkerheten och försöka skapa något nytt och fruktbart, i stället för att stringent följa manus.

I Tyskland har Liimatainen i huvudsak vidareutvecklat de idéer om regissörens roll som föddes under hennes tid som skådespelare. Bland annat sökte hon i tiderna finansiering för ett teaterprojekt med arbetslösa förortsungdomar som aldrig blev av. Under hennes tid vid HFF har de här tankarna utkristalliserats till ett slags egen tillämpning av community acting.
Liimatainen anlitar sällan professionella skådespelare utan bygger snarare upp sina filmer kring amatörer hon själv hittar, utbildar och till slut regisserar.

– I fallet med Sonja gav jag mig helt enkelt ut i förorter och besökte ungdomsgårdar och där hittade jag så småningom nästan alla skådespelare.

Tidigare har hon bland annat gjort film med barn i Frühlingshymne (Vårhymnen) och med polska punkare som bodde på Berlins gator i Modlicha.

– Jag är själv hemma från Tammerforsförorten Hervanta och inte från någon kulturfamilj precis. När jag sökte in till teaterutbildningen i Tammerfors frågade de t.ex. vilka pjäser jag gillade och i ärlighetens namn fick jag medge jag knappt sett några.

– I sin enkelhet handlar det om att ge alla människor möjlighet till kulturupplevelser, säger Liimatainen och minns hur hon själv kom in på teater och film via äldre släktingar som uppmanade henne att läsa böcker och äldre kompisar som ibland tog med henne på film. Speciellt minns hon Rainer Werner Fassbinders filmer på Birkalands filmcenter, och särskilt

Querelle som fick upp hennes ögon för en helt ny slags estetik.

– Det är en positiv rundgång jag strävar efter. Nu har t.ex. båda huvudrollsinnehavarna från Sonja, Sabrina och Julia, börjat skådespela och medverkat i andra filmer, men utan att någon hjälper en i början kommer man ingen vart.

Enformig finländsk film

För tillfället arbetar Liimatainen parallellt med flera projekt i både Finland och Tyskland. Bland annat försöker hon få finansiering för ett manus om  arbetarfamiljers liv på 1970-talet som tillkom under hennes tid som residenskonstnär för Cannes filmfestival. Förutom det arbetar hon på ett projekt om en fängelsekund som blir förälskad i sin socialarbetare för tysk tv.

– Eller egentligen är jag ju registrerad som arbetslös i Finland just nu, vilket bl.a. betyder att jag inte får resa utomlands. Det är ganska besvärligt när man har en film att marknadsföra. Jag missade t.ex. en filmfestival i Egypten tidigare i år på grund av det här.

– Den finländska filmen är enformigare än den tyska. I Finland finns knappast någon independentfilm att tala om och storproduktionerna är mycket homogena med liknande dramatisk båge och samma skådespelare i nästan alla filmer. I Tyskland finns mera nytänkande t.ex. i form av diplomarbeten från filmskolor, t.ex. Florian Henckel von Donnersmarcks Das Leben der Anderen som fick Oscar för bästa utländska film är ett sådant arbete.

– Varför görs det t.ex. aldrig filmer i Finland där någon samlar ett gäng skådespelare från någon landskapsteater?

---

Sonja kommer eventuellt att visas under HBT-filmfestivalen Vinokino som ordnas på olika orter i Finland i oktober och november. Mera om festivalen på
www.vinokino.fi