Allt händer nu, vår framtid rastreras nu, i en malström av händelser, och en enda handling, ett enda ord – också min handling, ditt ord – kan göra skrämmande skillnad. Om vi bara visste vilken handling, vilket ord.

Den där nerviga, intensiva nukänslan är för mig grejen med Claude Gorettas tv-film Sartre – passionernas tid (2006; YLE Teema i februari, TV5 Monde i repris förra veckan).

Filmen är ett sammanlagt tre timmar långt blixtbesök i tidigt 1960-tal, passionerna i titeln framför allt politiska. Även om Sartre är fokus blir tidens eget tumult ett lika viktigt motiv, sett av en ung Algeriet-aktivist som rör sig både i den konservativa professorn Raymond Arons föreläsningssal, i brutalt polishäkte och på sin första intervju med en oerhört snabbt och pregnant formulerad Sartre (Denis Podalydès). Kolonialkriget kokar känslorna, den franska arméns tortyr är allmänt känd men de 121 berömda intellektuellas protest tystas ner, i Paris slaktar polisen hemligt flera hundra gästarbetare under en enda natt och liken flyter i Seine, Sartres bostad bombas, på hans stamkrog skymfas han av borgarna – sen kommer de Gaulles helomvändning och plötsligt har Sartre och de andra opponenterna haft rätt hela tiden.

Berömmelsen bara ökar och när han tillsammans med Simone de Beauvoir besöker den 13 månader färska kubanska revolutionen ses det av omvärlden som ett inofficiellt statsbesök. De träffar en ung som guidar omkring paret, när innehavarinnan på strandkaféet beklagar att drinkarna är varma för att kylskåpet pajat går Fidel genast ner på knä och kryper in bakom kompressorn, kommer fram igen med en uppgiven gest. En revolutionsledare borde hinna med allt.

Total kontrast mot ett annat ”statsbesök”, det allt annat än revolutionära Moskva, som schizofrent hoppas på vänsterkändisens stöd samtidigt som man skymfar Äcklets författare för hans västdekadans; mera imponerad än av nersupna ryska författarkolleger är Sartre av sin vackra tolk. Passion! Som filmens slutvinjett det avvisade Nobelpriset i litteratur, en av 1960-talets mest synliga symbolhandlingar för ”olydnad”, för den intellektuellas oberoende. Idag en kanske obegriplig gest: det var ju pengar också.

Det är klokt av Goretta att koncentrera hårt till bara ett par hektiska år, åren på höjden av prestige och ryktbarhet. En enskild person, t.o.m. en författare och filosof utan all formell ställning i staten, kan utöva ett väldigt inflytande när spänningslinjerna råkar korsas i henne eller honom; Sartre-fenomenet som föregångare till Beatles-fenomenet, utan andra jämförelser.

Men till skillnad från Sgt. Pepper avfärdar också dagens borgare Sartre; ett par perioder med konstiga ställningstaganden tas som svepskäl för att slippa befatta sig med hela paketet. Själv minns jag gärna oberoendet, rörligheten, det som också kan kallas integritet. Sånt är svårt att visa på film. Nervigheten och myllret förmedlar regissörsveteranen Goretta, annars känd från 1970-talet för den lilla, elegiska studien i klassförakt, Spetsknypplerskan.