Höstens stora debatt kring Maja Lundgrens Myggor och tigrar har främst kretsat kring de ”hätska attackerna” mot namngivna personer – bl.a. författaren Carl-Johan Vallgren, som Lundgren menar att har fittats genom att bära ljusblå kläder, eller Björn Ranelid, som har kläckt fånigheter om kissande flickor och skrutit med sitt kämpestora hotellrum. Interiörerna från Aftonbladets kulturredaktion har också satt känslorna i svallning, främst den i praktiken futtiga, men i fantasin dramatiska kärleksaffären med kulturchefenHåkan Jaensson. Men hur är det – handlar det, som många kritiker menar, om en psykiskt instabil persons osorterade spottloskor eller om ett nytt och medvetet sätt att skriva realistiskt?

Efter att nyss ha läst slut Myggor och tigrar är jag böjd att tro att vi har att göra med en livlig, för att inte säga vild intelligens som krossar bokstävlarna och skickar ut läsaren i ett metaforiskt Boscoreale där också erfarna kritiker tappar alla inlärda koordinater.
Påfallande många skribenter verkar faktiskt glömma att det handlar om en bok och njuta av att för en gångs skull få ösa på. ”Om Maja Lundgren ringde skulle jag slänga ut telefonen genom fönstret”, utropar Ann-Charlotte Marteus i Expressen. Å andra sidan finns det skribenter som applåderar Lundgrens avslöjande av den ytliga och egocentriska jargongen inom det svenska kulturetablissemanget. ”Den svenska kultureliten är stendöd”, slår t.ex Maria-Pia Boëthius fast. ”De är alla utsedda av de olika mediekonglomeraten och 90 procent av dem är regimtrogna; borgerliga (numera), detektivromansanhängare och älskare av den urtråkiga Ian McEwan, [- -] Det är fasaväckande tråkigt att leva i ett land där majoriteten av kolumnisterna och kulturmaffian hyllar konsumtion, borgerlighet och kungahuset.”

strip-lit

Men alla har inte hakat upp sig på det mest uppenbara. I två läsvärda inlägg i DNanalyserar Lisbeth Larsson och Ingegärd Waaranperä mer allmänt tendensen att inom olika konstarter blanda fakta och fiktion. I ”Dags för strip-lit” (DN 21.8.07) tar Larsson fasta på vårt sug efter verklighet. ”Vi vill ha det rått”, menar hon. ”Den höga litteraturens svar på dokusåporna är inte chicklit,
[–], utan striplit”. Följaktligen har vi fått en rad verk där berättaren inte bara naket lämnar ut sig själv och sin omgivning utan dessutom ser ut att sammanfalla helt och hållet med författaren. ”Man kan kalla det självbiografisk fiktion, autofiktion, faction, performancelitteratur eller varför inte hybridlitteratur?”. Larsson avslutar med att säga att strip-lit är en helt öppen form av litteratur, som ”är lika sann som läsaren är tillitsfull, lika sofistikerad som sin läsare, lika ful och snuskig”.
Inne på samma banor är Ingegärd Waaranperä som i ”I rollen som sig själv” (DN16.8.07) jämför hybridlitteraturen med samma tendens inom teatern: ”Där har gränsen mellan fiktion och liv länge varit stadd i upplösning. Inte bara i Brechts anda genom att skådespelaren distanserar sig från sin roll och visar publiken hur pjäsen/världen är konstruerad [–] utan på tusen nya, alltmer subtila vis.” Waaranperäs tanke är att då alla konstarter strävar efter ”estetikens och retorikens revolutionära upplösning” så förändras också skådespelarens (eller berättarens) uppgift från att tolka en roll till att själv vara. Ju spretigare och fumligare dess närmare verkligheten, dess autentiskare och ”bättre”. Medan en traditionell slipad estetik närmast får den nya publiken att gäspa (här kan den som vill jämföra med Westö – en fin bok, med betoning på bok. De flesta är överens om att den är realistisk, men den tränger sig inte ur sina pärmar, utan definierar sig snällt som skönlitteratur).

story och metaplan

Låt oss alltså anta att Myggor och tigrar medvetet går in för att ge oss det vi ropar efter: renaste, slabbigaste verklighet(sillusion)en. Då blir det inte frågan om en psykiskt fragil människas rasande utgjutelser utan om ett försök att nå bortom estetiken och retoriken, eller att, som Lundgren själv nämner i olika sammanhang, ”krossa bokstävlarna” och ”rädda realismen ur dödens klor”. Då upptäcker man en roman som i sant Brechtsk anda hela tiden på ett diskursivt plan pedagogiskt och tålmodigt förevisar vad den gör. Samtidigt som den på det presentationella planet ”spelar upp” och i god dokusåpestil låter sin berättare kallsvettas i närbild.
Det finns en story, men det finns också hela tiden ett metaplan.Vem betraktar, vem blir betraktad? Vem objektifierar, utnyttjar, förminskar … och vem blir objektifierad, utnyttjad, förminskad? Är objektsförvandling ett manligt privilegium? Är det bara kvinnor som kan kläs av och våldtas?
Berättarjagets kamp mot könsmaktstrukturerna är i boken långt en kamp mot väderkvarnar, och inte sällan framstår Lundgren som en 2000-talets Don Quijote, i pyjamas och med brinnande blick. Trots det är huvudanklagelsen mot Lundgren den att hennes bok är en billig hämndaktion, faktiskt löjligt enkel att tillbakavisa. Hade hon primärt varit ute efter att skada hade hon naturligtvis 1) inte använt så skrattretande exempel (Ranelids glädjetjut över det stora hotellrummet kommer t.ex. knappast att föranleda en massbojkott av hans böcker?). Hon hade 2) inte undergrävt sin egen kredibilitet genom att själv framhäva sina paranoida drag och framför allt hade hon 3) använt ett annat – mer oskyldigt, pompöst och genuint förorättat – tonfall.
Som det nu är avfyrar hon anklagelser som är som små fisar (ja, myggor) jämfört med de vapen hon generöst lägger i händerna på sina belackare.
Moderlig, är ett ord som kommer för mig. Hennes små skurkar ligger i lä, skyddade av sin monstruösa berättarmamma.

trotsar förväntningar

Missförstå mig rätt. Lundgren menar definitivt allvar med att hon är utled på att vara omgiven av mygg. Hennes primära syfte är ändå inte att hämnas på sina små protagonister utan att skriva ett slags mellanting mellan roman och essä (just det!), som på flera plan attackerar könsmaktstrukturerna. Det gör hon dels genom att ge läsaren en inblick i den tröttsamma jargongen inom kulturlivet i Stockholm, dels genom att introducera en ”maja”, ett berättarjag som i judith butlersk anda är fräckt och performativt; som rör sig som en pícara i olika miljöer och både till tonfall och omfång överträder normen för det kvinnliga. Raseriet mot Maja Lundgren tror jag långt beror på hennes gränsöverskridande persona. Med sin erotiska aptit, sitt galopperande intellekt och sin självutlämnande nakenhet blir hon för skrämmande för att man ska kunna omfatta henne med den grymtande välvilja som brukar förbehållas representanter för det täcka könet. Hon är ”otäck”, ”too much”, och hennes bok (läs: fallos) är ”för lång”. Man anklagar boken för att vara ”tråkig” – och blottar dämed sina förväntningar på hur en kvinna ska skriva. För inte brukar man väl uppmana manliga intellektuella att fatta sig kort, klatchigt och medryckande? Får de inte sitta ostört på sina rumpor och breda ut sig?
”Något hade satts ur spel”, skriver Lundgren om sitt inträde i Boscoreale. ”När jag passerade på utsidan av räcket lämnade jag civilisationen. Under de omständigheterna – garantier? – beskydd? – välvilja? [–] hängde jag i ett hisschakt”.
Något (främst kritikens välvilja och taktfullhet) sätts ur spel också då Lundgren vägrar behaga på kvinnligt manér. När hon inte skriver klokt och empatiskt utan hätskt och självutlämnande. När hon inte är ren utan tvetydig, när hon vägrar vara oskyldigt offer och i stället exponerar sina erotiska maffiafantasier, sin skruvade humor, sina nojor och sin intellektuella skärpa.
Sjukt! utropar kritiken. Kvinnfolk har inget i källarhål att skaffa! Men glädjande nog är det just unga kvinnor som Carina Rydberg, Linda Skugge och Maja Lundgren som är fräcka nog att ta upp bollen efter Dostojevskij och Strindberg och som skriver med den aggression som krävs: hypersensitivt, (själv)ironiskt, rannsakande sina njurar och bevekelsegrunder.
Åtminstone en sak förenar de här brudarna: De vågar låta sin persona ta sig ton och utrymme. Att Lundgren väljer camorrans Neapel som skådeplats för huvudparten av romanen förstärker också intrycket att det handlar om en medveten pose. Den teatraliska malavitan med allt vad den har av läskiga typer med cigarr och solglasögon erbjuder en förträfflig metafor för ständigt pågående performativ självbespegling. Gatan med sina balkonger påminner om en intim scen, där maffian spelar sig själv innan den drar sig tillbaka för att se Gudfadern på teve.
Själv är jag inte någon Italienexpert och maffian vet jag mycket lite om. Påfallande är dock att ingen tycks veta: Vad jag har sett har kritiken nästan utan undantag valt att hoppa över det rent faktiska om camorran. Lite googlande ger vid handen att Maja Lundgren åtminstone inte har fabulerat. Den absurda napoletanska verkligheten – där liv och död är mer än metaforer, där de är fakta, inte fiktion –, skapar en liksom stram och kylig ram åt den uppvispade storm i ett vattenglas som är den svenska kulturdebatten. Men okej, det handlar bara om två olika ändor av ett spektrum. Den ena heter grabbighet och översitteri, den andra: våld och våldtäkt.

---

Maja Lundgren: Myggor och tigrar. Bonniers 2007.