För några år sedan åkte Oksana Tjelysjeva spårvagn med sin dotter i Nizjnij Novgorod när en man plötsligt drog fram en pistol och började hota sina medpassagerare. Året var 2002, och mannen, som tydligen led av posttraumatisk stress, måste ha varit en rysk veteran från det tjetjenska kriget, trodde Oksana. Det yrade en hel del av dessa vilsna män omkring i staden.

Till all lycka avfyrades inga skott den dagen, men incidenten lämnade i alla fall djupa spår i Oksanas liv.

– Jag kunde inte längre förbli opartisk, berättar Oksana för mig när vi träffas under bokmässan i Helsingfors. Hon pratar tyst och ser mycket äldre ut än sina 38 år. Man kan nästan se det ständiga svarta molnet hängande över henne.

– Jag hade länge varit medveten om läget i Tjetjenien, men nu kände jag att något konkret måste göras.

Oksana hade tidigare frilansat som skribent i olika arkitekturtidskrifter, men nu satte hon igång med att sprida information om kriget i Tjetjenien på en nyligen grundad rysk-tjetjensk nyhetsagentur.

– Att följa med och publicera nyheter om Tjetjenien var vår första prioritet. Vi hade odlat ett nätverk av lokala informatörer i Tjetjenien och Ingusjien som försåg oss med nyheter om läget i regionen, nyheter som vanliga ryssar inte annars skulle ha haft tillgång till.

Men det var inte enbart spårvagnsmannen som var orsaken till Oksanas uppvaknande. Hon hade hållits ajour om de tjetjenska krigens fasor sedan 1996 då hon blev bekant med ett par tjetjenska studerande som hon undervisade i engelska på universitetet. Oksana hade också följt med Anna Politkovskajas medlingsförsök under kapningsdramat på Dubrovka-teatern i Moskva år 2002 – och var förfärad.

– På teve följde vi med när Anna hämtade vatten till gisslan medan aningslösa moskoviter satt i kaféerna och verkade fullkomligt omedvetna om den tragedi som utspelade sig runt hörnet från dem. Anna fick dessutom köpa vattenflaskorna med egna pengar, eftersom räddningsmanskapet inte orkade befatta sig med den saken. Försumligheten var bara förbluffande.

Trakasserierna
fortsätter

– Mordet på Anna var väl ett extremt fall, men läget i Ryssland håller faktiskt på att bli värre. Någon åsiktsfrihet finns inte längre. Tidningar och tevekanaler existerar förvisso, men antingen kontrolleras de direkt av Kreml eller ägs av regimvänliga företag.

– Det är inget tomt prat heller, vidhåller Oksana. Vi har dokumenterat ett flertal fall av trakasserier och förföljelse av journalister och aktivister som ställer sig kritiska till regimen.
Som t.ex. fallet Natalja Petrova, den kazanska journalisten och dokumentärfilmaren som vägrade hålla käft, utan öppet kritiserade de lokala myndigheternas politik i delrepubliken Tatarstan. Och för det fick Petrova betala ett högt pris.

– Vad vi vet är att Natalja misshandlades svårt i sitt hem i september, tillsammans med sina gamla föräldrar och nioåriga tvillingdöttrar. Den ena tvillingen fick sparkslag i ansiktet. Den andra ligger fortfarande i säng med hög feber. Flickorna vågar ännu inte gå till skolan, säger Oksana, som själv har en dotter hemma i Nizjnij Novgorod.

Vilka som ligger bakom attacken vet man inte, men Oksana berättar om vittnesmålsrapporter som påstår att männen antingen var från polisen eller OMON-styrkorna som lyder under inrikesministeriet.

– Natalja kan inte bo kvar i Kazan, menar Oksana. Hon fortsätter att få dödshot och hela familjen lever i fara.

Typiskt i misshandelsfall som Petrovas är att försök att få fast gärningsmännen brukar rinna ut i sanden. Men också i Ryssland sker det under ibland.

– Till exempel journalisten Larisa Arap från Murmansk hade en ryslig tur, säger Oksana.

Efter att hon hade skrivit kritiskt om hur barn behandlas på mentalsjukhus blev hon själv tvångsintagen på ett mentalsjukhus, och sattes i en isoleringscell i nästan två månader.

– Märk väl att Arap inte hade några som helst mentala problem.

Tack vare en effektiv infokampanj och mycket uppmärksamhet från utländskt håll släpptes hon till slut.

– Läget i Ryssland känns visst hopplöst, men det är viktigt att väcka uppmärksamhet i Väst kring specifika fall eftersom ert engagemang och intresse kan få förändringar till stånd.

Oksana Tjelysjeva har nyligen själv blivit föremål för en polisundersökning. För några månader sedan stormade polisen Novaja Gazetas kontor i Nizjnij Novgorod och konfiskerade alla datorer och cd:n som de hittade.

– Det de anklagar mig för är förfalskning av datorprogram, fnissar Oksana.

Men att det är ett två års fängelsestraff som en eventuell dom kan resultera i gör att skrattet plötsligt fastnar i halsen.

En sak man inte kan låta bli att undra över är varför just Nizjnij Novgorod, staden som under sovjettiden hette Gorkij och var stängd för utlänningar, blivit ett så livligt centrum för oppositionell verksamhet.

– Det är en bra fråga. Själv flyttade jag hit från Ukraina för att studera år 1987, och chockades redan då av hur fritänkande stadens intellektuella var. Staden har alltid varit ett centrum för den sovjetiska militärindustrin, och inhyste landets kärnkraftsforskningsinstitut.

Men mest känd var staden för sin berömda invånare.

– Alla visste att det var i Gorkij som dissidenten Andrej Sacharov levde i exil. Han hölls isolerad och hade inga kontakter med stadens intellektuella, men hans närvaro hade en enorm effekt.

Det är ett ryskt mysterium hur en stängd stad som dessutom var ett militärcentrum lyckades dra till sig så många oppositionella röster. Att skapa ett motstånd trots repressalierna och förtrycket har väl blivit en tradition i staden.

Oksana tror att det är just därför som regimen slagit till så hårt just mot Nizjnij Novgorod – man vill statuera ett exempel för andra.

– Men vi vill inte någonsin mera leva i isolering, inte i Nizjnij och inte i Ryssland heller. Det ska ni i Väst inte hota regimen med. Att isolera Ryssland bara gynnar förtrycket.