Hatten av och applåder för sjuksköterskornas nya tuffhet mot politikerna, som lovar runt och håller tunt! Visserligen verkar det oklart hur mycket de sist och slutligen vann på sin djärva aktion. Men deras kampvilja är ett hoppingivande tecken på att lågavlönade kvinnor tröttnat på självuppoffring.

Det stora medborgarstödet för sjuksköterskorna visar på nya möjligheter att minska lönegapet mellan kvinnor och män. Ämnet är nu på dagordningen. Men takten är långsam och de politiska ambitionerna lågt ställda. Lönegapet mellan kvinnor och män är nu tjugo procent. Regeringens målsättning är att det ska minska till femton procent före år 2015.

Stefan Wallin är på många sätt en sympatisk jämställdhetsminister. En småbarnspappa som vågar kalla sig feminist och talar sig varm för att papporna ska ta ett större ansvar för vården av sina barn. Men när jag lyssnar på Wallin på ett jämställdhetsseminarium vid Åbo Akademi, blir jag nedslagen av hans försiktiga framtoning och ”realpolitiska” attityd.

I Wallins värld handlar lönegapet om ”attityder” som bara långsamt kan förändras. Grundproblemet som skapar lönegapet är enligt Wallin att kvinnor och män söker sig till olika yrken och att de kvinnodominerade yrkena traditionellt varit lågbetalda. Därför kan ingenting göras åt saken på kort sikt. Man måste påverka ungdomars yrkesval.

Det stämmer, men attityderna beror också på ekonomiska strukturer som kan ändras här och nu, om det finns mod och vilja i regeringen. Ett exempel är finansieringen av mamma- och föräldraledigheterna. Trots färska reformer i rätt riktning är det fortfarande kostsamt för en arbetsgivare att anställa en kvinna som går och får barn.

Systemet för betalningar mellan arbetstagare, arbetsgivare, staten och mammorna är ofantligt krångligt. Förenklat kan man säga att en typisk arbetsgivare som anställer en kvinna för en 2000 euros månadslön åker på en extra kostnad på nästan 3000 euro om hon får barn. Kostnaderna för att rekrytera och träna upp en vikarie tillkommer.

Eftersom mammaledigheterna hopar sig i vissa branscher, särskilt inom låglönetriangeln vård, omsorg och skola, bär de en oproportionerligt stor del av kostnaderna för samhällets fortbestånd.

De höga lönerna i mansdominerade branscher bygger historiskt sett på exploatering av lågavlönade kvinnor. Också de manliga branscherna behöver en jämn tillgång av ny utbildad arbetskraft. Den arbetskraften ska först födas, ammas, bytas blöjor på, uppfostras, snytas, tas om hand på dagis, hämtas från dagis, ges en skolutbildning… Allt det här tar till största delen mammorna och kvinnor som arbetar lågavlönat på dagis och i skolor hand om.

Dagens system innebär fortfarande en massiv lönesubvention från kvinnor och kvinnodominerade branscher till män och mansdominerade branscher. Kvinnor gör kortare dagar på jobbet än män för att kunna ta hand om barn och hushåll. Deras obetalda arbete i hemmet är en grundförutsättning för att män kan göra längre dagar. Högre produktivitet i manliga branscher bygger i viss mån på lägre produktivitet och lönebetalningsförmåga i kvinnodomineradebranscher.

Varför då inte ens fixa ett system där arbetsgivaren inte straffas för att en anställd får barn? Stefan Wallin hänvisar till att det är en ”trepartsfråga” och låter förstå att bara långsamma framsteg kan göras i förhandlingarna mellan arbetsgivarna och facket. Vore det då inte hög tid att avlägsna den bromsklossen? Annars får vi nog se fler desperata massuppsägningar i kvinnobranscherna.