En helkväll med improvisation, lovar programbladet, och dessutom musikteater instruerad av Barbara Scott. Alla sorters sånger, inte bara vackra, ska här vara tillåtna och önskade. Det börjar lovande med lätta frågor till den unga och entusiastiska publiken och svaren omvandlas till olika musikaliska uttryck hos skådespelarna, vilka låter som en hel orkester. Rubriken blir den här gången ”Bastukväll i Karis”, och skådespelarna startar i bastun med intressanta ljudeffekter av droppande vatten. Historien ger rum för varierande karaktärer, inte bara snälla och glada, som t.ex. Niklas Häggloms bistra och uttrycksfulla rektor. Ljus och musikinstrument stöder historiens utveckling och skapar miljöer. Sångerna är för det mesta imponerande, särskilt i det kollektiva samspelet. Avslutningen på bastukvällshistorien är fyndig med de två äldre bastubadarna som finner varandra i erotikens tecken.

Del två börjar på samma vis med frågor till publiken om rubriker. Man plockar upp temat ”Mask” och börjar igen med en stilfull sång. Men samarbetet blir här mera uppbrutet. Pianisten introducerar en glad trudelutt om cancer, vilket verkar kyligt i överkant. Över huvud taget tycks några av skådespelarna sky de allvarliga teman som andra skådespelare introducerar, vilket ger ett något osammanhängande resultat. Med tanke på att improvisationsteater kan ge rum för många olika känslolägen, kunde en idé vara att bland de medverkande i förväg diskutera sig fram till vilken grad av allvar/konflikter man vill ha, för att undvika splittring på den nivån. Splittringen gav upphov till en känsla av vilsenhet, men i övrigt fungerade kreativiteten och publikkontakten bra.