Så snart vi lämnar stadsgränsen, dyker dubbelskyltningarna upp. Trieste med sitt centraleuropeiska yttre är numera en italieniserad stad. Men förorter och landsbygd har slovenskan som aktuellt alternativ. Nog förekommer det att etnofascister har varit framme, strukit över och försett vandaliseringen med hakkors. Det praktiska utmanar den som riskerar att bli överflödig.

Man kan se småstatschauvinismen ur det perspektivet. Baltikum hade kunnat bli ett föredöme efter befrielserna; nu blev det ett exempel att ta varning av. Försoningsgester hade kostat mycket litet. På segrarna ställer man särskilda krav. Varför måste det vara de kuvade som alltid ska demonstrera sitt offerväsen? Demokrater får inte bete sig simplare än sina fiender.
En invandrad svensk som har lyckats bli professor i ett universitetsämne (hur lycklig är man då, frågas; ämnet är nationalekonomi förstås) har föreslagit att de som bor i Sverige ska sluta tala och skriva på svenska och lägga sig till med någon form av det amerikanska språket, eftersom detta är segrarens språk och används ”överallt”. Så praktiskt, allt verbalt motstånd blir givetvis utsiktslöst då . Att tala en utdöende munart (uteslutet i hans egen undervisning) kommer i det globaliserade samhället att vara lika asocialt som det var under totalitära system att gömma sig i en dagboksanteckning.
Glömska behöver inte vara en passiv handling. Ibland är den dekreterad. Den europeiska kolonialismen håller nu på att bli bortglömd, genom statliga förordningar (som i Frankrike), samtidigt som andras övergrepp och massakrer blir kodifierade som folkmord (också i Frankrike, läs: armenierna), och gunåde den som yttrar sig på annat vis. EU-ropa har att vänta sig totalkriminalisering av förintelseförnekare.
Talar alla samma språk så minskar antalet tankar vi tänker.
Det finns en ganska intressant motföreteelse.
De ord vi älskar ska vi använda. Språkforskare har visat att ordstammar och ordformer som vi använder ofta står sig bättre i den lingvistiska kampen för tillvaron än andra: ett antal starka – oregelbundna – verb (vara, bli, finna, se, göra, gå, sitta) är överrepresenterade bland de mest frekventa verben och bevarar i och genom detta släktskapen med ett ursprungligt bruk, medan övergång till svag – eller regelbunden – verbböjning kan ses som en praktisk lösning på ett språkligt osäkerhetsproblem och gör oss i viss mening urarva. När Viktor Rydberg ville återgå till de fornnordiska böjningarna (smälla, small, smullit) i direkt harnesk mot 1800-tals-germaniseringen av det svenska språket, var han alltför sent ute.
Språklig mångfald är en rikedom. Nationalismen krävde av medborgaren uniformitet, i ordformer och stavning. Men det fanns en liberal underström som ville att språket tillhörde individen, inte en statlig eller kyrklig överhet. Den lever fortfarande. Säger man kännspak på svenska, är det inte säkert att det förstås av alla som talar detta språk. Det är, om man så vill, en spärr mot etnofascismen.