Redan i sin doktorsavhandling 1969 kunde Nils-Axel Mörner, föreståndare för enheten för paleogeofysik och geodynamik vid Stockholms universitet 1991–2005, visa att berget i Skandinavien spruckit och rört sig i block efter istiden. På ett möte där slutförvar av kärnbränsle diskuterades, kom man med yttrandet att “alla sprickor i berggrunden var äldre än 1,6 miljarder år”.

– Jag gick i taket och startade arbeten för att bevisa motsatsen.

New York Academy of Sciences skrev redan 1979: “om Mörner har rätt håller inte KBS-konceptet. Men eftersom han tycks vara i minoritet, följer vi majoritetens åsikt att postglaciala sprickor och förkastningar inte förekommit och då bör konceptet fungera.”

– Det var ju jag som fick rätt med tiden.

KBS-metoden utvecklades i Sverige i slutet av 70-talet av Kärnbränslesäkerhet AB och ett samarbete med Finland inleddes tidigt. Efter att KBS fått en negativ klang, ändrades namnet till SKB (Svensk Kärnbränslehantering). Posiva OY, som ägs av Industrins kraft och Fortum, är ett systerbolag. År 2006 undertecknades ett nytt femårigt avtal för att fortsätta samarbetet inom metod- och utvecklingsarbetet för slutförvaring för använt kärnbränsle.

Metoden går ut på att en järnkassett med kärnbränsle innesluts i en kopparkapsel för att sedan packas in i bentonitlera i hål i berget på djup mellan 400 och 700 m. Förutsättningen är en stabil berggrund. Enligt nya rön inom modern forskning i paleoseismicitet, uppfylls den inte.

– Det är här dilemmat med slutförvar av kärnkraftsbränsle enligt KBS-3 metoden ligger.

Professor Alf Björklund i Finland var den första som kom med antagandet att explosiv dehydrering av metanis skulle kunna ha orsakat deformationer av berggrunden.

– Detta antagande har jag och min grupp under de senaste 10 åren kunnat föra i bevis. Jordbävningar har skapat de så kallade urbergsgrottorna (Sjöberg, R., 1994: Bedrock Caves and Fractured Rock Surfaces in Sweden. Occurence and Origin). Metanis- och metangasexplosioner är en allvarlig ny faktor med tanke på slutförvar i berget.

Metanets tillstånd i berget som gas eller is bestäms av tryck och temperatur. Under istider bildas metanis i sprickor och hålrum. När isen smälter, trycket lättar och temperaturen höjs, övergår isen i gas. Vid jordbävningar sker detta explosivt.

– Man har tvingats erkänna att just istider och med dem förknippade skeenden utgör det stora problemet, och att många frågor återstår. På den svenska sidan av Bottenhavet har vi registrerat talrika fall av paleoseismisk verksamhet på upp till 8 på richterskalan. Också på den finska sidan har man registrerat stora jordbävningar (Kuivamäki et al. 1998). Dessutom har Aarno Kotilainen och Kaisa-Leena Hutri i sin utmärkta undersökning i Raumo-Olkiluoto-området (Kotilainen&Hutri 2004) påvisat postglaciala förkastningslinjer, sedimentstörningar och gasläckage. Att märka är, att vattnet i borrhålen innehåller mycket metan. De fick fram värdefull information som var av stort intresse vid utvärderingen av läge för slutförvar och metoden som sådan. För att inte tala om själva valet av plats för slutdeponeringen, som måste garantera fullständig säkerhet för 100 000 år eller mera.

Varför teg de duktiga finska forskarna i debatten?

– De som beslutade om slutförvar och utbyggnad av den tredje superreaktorn i Olkiluoto, visste nog inte riktigt vad de beslutade om.

– Vi kan bevisa att SKB:s och Posivas säkerhetsavstånd, 50 till 100 meter från regionala förkastningslinjer, är fullständigt otillräckliga – en geologisk förolämpning.Tsunamivåg
i bottenhavet

För ca 2000 år sedan inträffade en metanisexplosion med åtföljande jordbävning i Hudiksvallsområdet. Man har registrerat sprucket berg upp till 50 kilometer från epicentrum. Den kolossala uppspräckningen vid Bodagrottan ligger hela 12,5 km från epicentrum och den seismiska aktiviteten förorsakade en tsunamivåg som var 20 meter hög. Tsunamivågen bör ha lämnat spår också i Finland.

Bevisen är oemotsägliga.

– För sann och realistisk säkerhet måste vi upp till över 20 kilometer från förkastningslinjer och därmed får hela KBS/SKB/Posiva-konceptet en dödsstöt.

– Observation står mot datamodeller. Vi kan inte ändra på naturens vittnesbörd, däremot på datamodellerna.

Posivas informationschef Timo Seppälä påstår i en artikel i Länsi-Suomi i november att Mörner representerar en enskild persons åsikter.

– Vår dokumentation är ytterst solid och många förhandsgranskade artiklar har publicerats i ansedda internationella vetenskapstidningar. Tre doktorsavhandlingar på vår institution handlar om just detta, kommenterar Mörner.

– Vår grupp har publicerat mängder av forskningsartiklar och 2003 sammanfattade jag hela vårt observationsmaterial i en bok kallad Paleoseismicity of Sweden – a Novel Paradigm. I många länder världen över används den som kurslitteratur och överallt som bas-dokument för modern paleoseismisk forskning.

– Vi får fram fler och fler för-ödande observationer i fält. Idag har vi 58 jordbävningar karterade, daterade och beskrivna i Sverige. Kuivamäki har kartlagt liknande fenomen i Finland. Vi hittar klara spår av explosioner förorsakade av metangas. Detta borde totalförkasta allt prat om säker förvaring i berget.

– Det finns inte en större sprickzon i världen som inte rör sig också i sidläge. Detta faktum gör att SKB:s

och Posivas jordbävningsscenario inte håller.100 000 år
Vad finns då att göra.

– Vi förespråkar Dry Rock Deposit, DRB, d.v.s. ett torrt förvar i berget som är åtkomligt och som ger frihet till åtgärder i framtiden. Kärnbränsleavfallet är på så vis kontrollerbart, transmuterbart, går att återanvända om nya metoder utvecklas. Avfallet går att flytta och själva slutdeponeringen går att reparera i fall av skada.

I KBS 3-metoden gäller att berget skall klara kärnbränsleavfallet. Här är det fråga om att gömma och glömma. Man kan likna det vid att kasta avfall i havet; man blir av med det, men vet inte vilka miljöeffekter det får.

I DRB-metoden gäller att det är vi som skall klara det. Moralen är att ta hand om det avfall vi ackumulerar.

SKB och Posiva säger att de har undersökt DRB-metoden. I själva verket är det fråga om 3–4 rader av kommentarer för att kunna ge avslag och gå vidare med KBS-metoden.

Vi talar här om en oändlig tidsrymd på 100 000 år. Det är en mänsklig omöjlighet att ge garantier för en så lång tid. Utan garantier är KBS 3-slutförvar inte berättigat.

Energibolaget Fennovoima planerar att bygga ett kärnkraftverk i Finland, men förutsättningen för att driva ett sådant, frågan om slutförvar av kärnbränslet, är inte löst.

Om Lovisa/Strömfors, säger Mörner:

– Man undersökte trakten, och gick därifrån för att berget var dåligt. Det är obegripligt hur berget på 10-15 år kunnat förvandlas från olämpligt till lämpligt.

– Industrin har i 30 år arbetat med slutförvaringsfrågan, den blir bara mer och mer osäker.

Man trodde 1992 att ett svenskt platsval kunde vara gjort på 1–2 år. Det har gått 15 år och ännu är inget val gjort. Man undervärderar ständigt problemen.

Jukka Mattila, geolog från Posiva och Petteri Pitkänen, forskare på VTT, svarade på Mörners kritik i Hufvudstadsbladet 30.12.2007. Nästa sommar leder Mörner en stor exkursion, Paleoseismicity and Uplift genom Sverige.

– Jag bjuder in Mattila och Pietikäinen att delta i exkursionen för att lära sig något om de senaste forskningsresultaten inom paleoseismicitet. Posiva är bildat för att lösa avfallsfrågan, inte för att till varje pris få sin egen produkt installerad. När det är fråga om verksamhet som påverkar generationer 100 000 år fram i tiden, borde en enorm försiktighet och lyhördhet råda. I en seriös säkerhetsanalys måste säkerheten vara ledstjärna och stå över varje egenintresse.