är något jag alltid förknippar med inbördeskriget i Libanon. Tjocka rökmoln som steg upp över staden var ängsliga tecken på en kommande sammandrabbning. Snart skulle de börja skjuta.

Förra söndagen steg röken över Beirut igen under en gatuprotest i stadens södra delar. Demonstranter hade byggt barrikader av gamla däck och satt eld på dem för att protestera mot regeringens elförsörjningsplan som lämnat framförallt de södra (läs shiamuslimska) trakterna av staden mörklagda oftare än på annat håll.

Vem som sköt ihjäl de åtta demonstranterna är vid pressläggning ännu okänt. Offren var i alla fall anknutna till shiamuslimska Amalrörelsen och Hizbollah. Armén, som hållit fast vid sin neutralitet under den pågående konflikten mellan regeringen och oppositionen, säger att beväpnade män hade öppnat eld mot demonstranterna men fastställde inte vilka dessa var.

Incidenten är den gravaste sedan mordet på f.d. premiärminister Rafik Hariri för tre år sedan då landet gradvis sjunkit i allt djupare kaos. Den kommer hack i häl efter bilbomben förra fredagen i en kristen ort där en polischef och minst fem andra miste livet. Också den gången var gärningsmännen okända.

De redan inflammerade relationerna mellan de olika sekterna i landet får sig en till törn. Hur länge tills det brakar loss?

Libanon idag är återigen ett icke-land, utan president, och med stegrande sekteriska spänningar. Den förenande effekt som kriget med Israel 2006 hade, speciellt på förhållandet mellan sunni- och shiamuslimerna, har dunstat bort för länge sedan. De olika sekterna håller enligt flera rapporter på att beväpna sig i raska tag, speciellt de kristna, och det ettriga ordkrig som regeringen och oppositionen för i medierna intensifieras. Parterna klandrar varandra för att vara mördare och Ahmadi-Nejads alt. Bushs små knähundar.

Nyligen skapade den libanesiska superstjärnan Feiruz en stor kontrovers efter att ha uppträtt på en festival i Damaskus, Syrien, ett land vars regim tros ligga bakom mordet på Hariri och tiotals andra sprängattentat. Feiruz, som vägrade sjunga i Libanon under inbördeskriget 1975–90 och vars ikoniska sånger alltid spelas på landets radiokanaler under svåra tider, sade genom sin talesman att hon sjöng till det syriska folket, inte till regimen, och att hennes budskap handlade om vänskap, inte lydnad. Sjuttio procent av de tillfrågade på en webbsida med antisyriska kopplingar ville under förra veckoslutet ändå fördöma henne för uppträdandet i ”fiendelandet”.

Hizbollah, med den stora skugga som den kastar över den politiska arenan i Libanon, befinner sig å sin sida i en allvarlig kris. För ett par månader sedan cirkulerade rykten om att dess karismatiske ledare Hasan Nasrallah skulle ha avsatts från chefsposten av shiamuslimernas högsta andliga ledare ayatollah Ali Khamenei. Men ryktet dementerades som vanligt av både Hizbollah och iranierna.

Vad som egentligen pågår

i de innersta kretsarna i den hemlighetsfulla organisationen är få förunnat. Men alltid lika insiktsfulla International Crisis Group, en tankesmedja baserad i Bryssel, utkom nyligen med en pärla till rapport om Hizbollah och den libanesiska krisen. Det är en kompakt analys av de utmaningar som Hizbollah ställs inför i Libanons snabbt skiftande och ytterst komplexa politiska landskap.

Den roll som Hizbollah spelat i den tilltagande sekterismen i Libanon och förhållandet till Iran och Syrien är bland de ämnen som tas upp i rapporten.

Trots att Hizbollah bevisligen försökt mildra den sekteriska spänningen mellan dem och sunnimuslimerna har den ökat markant under det senaste året. En av orsakerna är de politiska val som organisationen gjort under den pågående tvisten med regeringen. Hizbollah, som sedan kriget 2006 krävt en nationell enighetsregering, har ägnat sig åt gatuprotester, sit-ins och andra påtryckningsmetoder för att tvinga regeringen att avgå. Men denna gatupolitik har visat sig ha för Hizbollah högst oönskade effekter.

Organisationen har alltid ansträngt sig för att undvika det för Libanon typiska sekteriska tänkandet, något den uppfattar som korrumperande. Sedan den grundades har den framtonat sin nationella, inte sekteriska eller shiamuslimska, identitet som hela befolkningens motståndsrörelse. Förmodligen har ledningen insett att det bästa sättet att trygga organisationens rätt till vapen är genom att bilda starka allianser till de andra sekterna i landet.

Det man tydligen inte hade räknat med är hur snabbt gatuprotesterna kunde bli våldsamma och tolkas som sekteriskt motiverade. Under upploppet förra januari på Beiruts arabuniversitet sköts fyra personer ihjäl och Hizbollah tvingades då utfärda ett religiöst fatwa riktat till alla shiamuslimer, inte ett politiskt direktiv till de egna partimedlemmarna som det vanligtvis skulle ha gjort. Fatwan var nödvändig för att hindra hämndattacker och lugna de tilltagande spänningarna, men Hizbollah gick därmed med i en sekterisk fälla.

Föga förvånande har shiiterna motsvarandevis slutit leden kring sig. Man pratar om ummat Hizbollah (Hizbollah gemenskapen) eller mujtama’ muqawim (motståndets folk) för att beskriva den stora skara av sympatisörer som inte tillhör Hizbollah men som ändå ger det sitt stöd.

Men solidariteten, enligt ICG, är beroende av rådande omständigheter och existerar parallellt med utbredd kritik. Hizbollahs återuppbyggnadshjälp till dem som förlorade sina hus i kriget 2006 har t.ex. väckt ont blod. Organisationen har anklagats för ineffektiv utdelning av hjälpmedlen och för att favorisera de egna. Många kristna lär däremot ha tackat Hizbollah för ”en rättvis kompensationspolitik”.

Förhållandet till de kristna är för övrigt ett intressant kapitel och lika komplext och mångskiftande som all annan politik i landet, om inte ännu mera. Alliansen med den maronitkristna f.d. arméchefen Michel Aoun ter sig till en början som ologisk och kontraintuitiv. Den västvänlige Aoun har länge förespråkat en avväpning av Hizbollah och förde dessutom ett bittert ”frihetskrig” mot Syriens hegemoni i slutet av 80-talet. Men hans Fria patriotiska rörelse och Hizbollah slöt olikheterna till trots ett ”memorandum av förståelse” för ett par år sedan kring gemensamma politiska mål. Dessa är t.ex. antikorruption och valreform för att ”begränsa inflytandet av politisk finansiering och sekterisk fanatism”. Båda är dessutom mer eller mindre politiska outsiders och ställer sig avvaktande till den sunnimuslimska och kristna borgerlighetens politiska dominans.

Problemet är att Aoun vill bli president. Till vilket pris som helst. Och Hizbollah har gett sitt stöd till hans kandidatur, om än motvilligt. Men de regeringsvänliga partierna är långt ifrån förtjusta i Aouns instabila personlighet. Syrien å sin sida skulle garanterat föredra en mera ”manipulerbar” kandidat. Tills vidare verkar inte Hizbollah ha nåt annat alternativ än att ge sitt stöd till honom. En teori är att Aoun vet mycket väl att han inte kommer att bli president men hans okuvliga position i frågan kan vara ett sätt för honom att stärka sin förhandlingsposition vad kandidatutnämningen beträffar.

Hizbollahs kopplingar

till Iran och Syrien överdrivs, enligt ICG, och blir ofta karikatyrmässiga. Verkligheten är mycket mera nyanserad. Den ofta upprepade devisen om en stigande ”shiitisk halvmåne” som sträcker sig från Iran till Libanon används exempelvis särskilt flitigt av sunnimuslimska religiösa ledare.

Någon gång blandade iranierna sig i lokala religiösa frågor i Libanon. Idag är situationen en helt annan. Teherans hand syns inte lika tydligt och man fokuserar mycket mera på de politisk-ideologiska banden till Hizbollah. Iran har ett intresse av att skydda sin investering i Hizbollah, och en sekterisk maktkamp i Libanon skulle hota denna investering.

Vapenmaterielen som Iran förser Hizbollah med är enligt ICG inte till för att etablera en ”islamisk republik”, och det ekonomiska stödet är inte heller till för att förbättra shiiternas lott i Libanon. När Hizbollah värnar om  syriska intressen i Libanon försöker den inte återställa Syriens förmynderskap. De tre parterna har ett intresse av att stärka alliansen till varandra i kampen mot det som nu råkar vara den gemensamma fienden (USA och Israel). En relevant fråga som ICG ställer är huruvida eventuella fredsförhandlingar mellan Israel och Syrien skulle inverka på detta konvenansparti.

Läget i Libanon fortsätter under tiden att försämras. Denna vecka har Hizbollah gått mycket aggressivt åt armén som den hävdar att bär ansvaret för dödsskjutningen av de åtta demonstranterna för en vecka sedan.

Hizbollah, och alla andra involverade parterna i konflikten, kanske skulle ha skäl att begrunda de rekommendationer som ICG presenterar (se nedan). Rekommendationerna är realistiska och förnuftiga. Men förutsätter först och främst en politisk vilja. Hur den kunde manas fram är något ICG inte tar ställning till.