På Teaterhögskolan ses den här våren 37 premiärer, ofta småskaliga men intressanta föreställningar. Varje månad utkommer en broschyr med månadens program som det är värt att granska för den som vill få mycket innehåll till rimligt pris – dessutom slipper man den där institutionaliserade känslan som annars lätt infinner sig på teat-rarna, och man slipper också den pretentiösa stämningen i publiken. Programbroschyren finns bl.a. på bibliotek i Helsingfors.Studielinjerna för regi, ljus- och ljuddesign, scenografi (TaiK) samt den finskspråkiga skådespelarutbildningen har tillsammans skapat ett antal korta föreställningar som visas för publik. Av dem har jag haft möjlighet att se Hedda Gabler av Henrik Ibsen (de två sista akterna visades) och Petos (Betrayal) av Harold Pinter. Tillsammans ger de en ganska vittomfattande bild av människors smärta i relationer. Pinters dialog är alltid skriven så att mycket finns under ytan, vilket gör att det uppstår en spänning och en känsla av hot. I Hedda Gabler skapas den känslan av Heddas pistoler och av hennes skjutande med dem.
Hedda Gabler är och förblir ett mysterium, man kommer aldrig riktigt till slut i förståelsen av dramat. Därför finns det också stora möjligheter till olika betoningar och tolkningar. I Lija Laines regi syns svartsjukan tydligt, emedan instängdheten får en sexualiserad ton i de torkade, sönderklippta blommorna som finns i plastlådor på scenen. Ejlert Lövborgs verk, som Hedda sedan förstör, är här en frisk, röd nejlika mitt bland allt det torkade och sönderklippta. Personerna är väldigt tydliga, och assessor Brack (Tommi Rantamäki) får mycket utrymme, medan tant Julle (Saara Kotkaniemi) karikeras, vilket är onödigt – hon dirigerar ju mycket av deras värld. Sara Welling är en trovärdig Hedda Gabler som lämnar en del av mysteriet kvar.

Pinter ekar länge
Petos har en ovanlig struktur i och med att pjäsens två första scener följer kronologiskt på varandra, år 1977, varefter förloppet går bakåt i tiden, från 1974 till 1968. I centrum finns Jerry (Seppa Merviä) och Emma (Natalil Lintala), som båda är gifta på var sitt håll, men har haft ett förhållande med varandra. I första scenen kommer det fram att Emma och Robert (Olli Kontulainen) ska skiljas. Robert och Jerry har varit bästa vänner. Småningom får man också veta att Robert hela tiden har vetat allt om Jerry och Emma.
I Juhana von Baghs regi kommer den underliggande spänningen tydligt fram, man ska i Pinters pjäser kunna se på skådespelarna att mycket pågår som de håller inne med, replikerna är bara toppen av isberget. Om det lyckas kan man uppfatta den vibrerande smärtan, beroendet som skadar. Och det sker i den här föreställningen. Det är snarast som om man skulle genomgå något slags process, som om dialogen leder en till de smärtans djup man annars undviker. Ibland kommer också textens underfundiga humor, den har regissören använt rikligt och med känsla. Det vi samtidigt uppfattar är en stark kyla i relationerna. Alltsammans lyckas de här unga skådespelarna gestalta så att man nästan tappar andan. Replikerna ekar i ens huvud länge efteråt.