Just när febern lagt sig höjs temperaturen igen. Just när jag vant mig av med att ständigt kolla in de senaste opinionsundersökningarna, de senaste resultaten och analyserna och inte minst lyssna på vinnartalen så trillar jag dit igen. Det handlar förstås om de amerikanska primärvalen som får mig och många andra att slaviskt följa nyhetsrapporteringen som vore det en drog. Och allt är en hyllad teve-series fel.

Flera medier har de senaste veckorna jämfört just verklighetens politik med teve-dramatikens (jag är själv skyldig). Verklighetens Barack Obama har ställts mot president Palmer i serien 24, Hillary Clinton har jämförts med Geena Davies rollfigur i Commander-in-chief. Men den mest intressanta kopplingen görs förstås till Vita huset som under sin sista säsong skildrade latinokandidaten Matt Santos väg från taffliga kampanjförsök i New Hampshire till den åtrådda posten i Vita huset. Jag minns hur jag upplevde den genomskinliga och lätt förutsägbara dramaturgin som lite för mycket, skildrat med lite väl mycket ”tänk om”. Ändå satt jag fängslad varje fredag kväll.

Serien visade upp politiken som möjligheternas konst, politik var inte bara förnuft och sakliga argument, politiken var strategernas slagfält. Det var ett evigt fixande och trixande med utspel, reklam och frammejslande av kandidatens karaktär för att parera opinionsfall, mediegranskningar och påhopp från motståndarna. Framför allt tog serien fasta på politikens mest flyktiga element: känslan.

Det är ju precis vad vi upplever idag. När Barack Obama håller ett av sina uppiskande tal så är det politikens känsla som blottas. Han har, liksom sin fiktive motsvarighet en uppenbar vision, en innerlighet och en lidelse som fängslar. Faktum är att senatorns retoriska förmågor riskerar att slå över, vilket kommentatorer redan påpekat, från rusig vi-känsla till klibbig sektrörelse.
Jag kan lova att både en och annan länge såg kusliga likheter mellan teve-figuren och en den demokratiske kandidaten, utan att riktigt veta vad de skulle tänka. Sen när började verkligheten härma dikten?

Så plötsligt, i stiltjen mellan två primärval kom nyheten många Vita huset-fans väntat på. Tevekaraktären Santos hade lånat drag av verklighetens Obama. I en intervju i brittiska The Guardian medger manusförfattaren att samtidigt som han och hans kollegor på framgångsrika produktionsbolaget HBO satt och filade på en avslutande säsong gjorde en ung jurist från Chicago sitt politiska genombrott med ett hyllat tal på demokraternas partikonvent.
Teveproducenterna såg karaktärspotential i det unga stjärnskottet och lånade friskt till sin figur.
Samtidigt var latinoskådespelaren Jimmy Smits redan kontrakterad till rollen som Matt Santos. Idén att en representant för en etnisk majoritet skulle kunna bedriva en valrörelse som politisk oerfaren underdog och bli framgångsrik var alltså född redan innan Obamas kometkarriär.
Oavsett hur det går i presidentvalet i höst har Obama redan visat att politiken är möjligheternas konst. Fiktionen överträffar än så länge alltid verkligheten. Jag tillåter mig en naiv tanke: dikten kan bana väg för verkligheten. Varför inte?