Skall det faktum att Merete Mazzarella vann priset Årets vetenskapsbok 2007 för sin bok om Fredrika Runeberg tolkas som att hon ändå är lite intressant idag? Eller är det så att Mazzarella har lyckats göra henne intressant. Kanske både och?
Mazzarella utgår just från Fredrika Runebergs röst, och hennes önskan att den rösten ska bli hörd. Det är en öppning som ger allmängiltighet åt hennes belägenhet, något djupt personligt och ändå gemensamt för oss alla, kvinnor som män. Hos Fredrika Runeberg har viljan att bli hörd en dubbelnatur: dels viljan att kommunicera sitt innersta och dels viljan att tala i det offentliga rummet på lika villkor som männen, med hänsyn till det sagda och inte till vem som säger. Vi inbjuds till att lyssna in henne, inte bara det hon lyckas formulera i sina verk utan också det hon kunde ha sagt under lyckligare omständigheter.
Samtidigt är det väldigt mycket Mazzarellas röst vi hör i boken, hennes försök att ta tag i hur Fredrika Runeberg har tänkt. Intellektuellt, med ganska lite psykologiserande. Med sympati, men inte utan syrlighet. Det finns en respektfull distans, det är Fredrika Runeberg genomgående, inte Fredrika.
Mammas lilla hobby
Vi läser om Fredrika Runeberg som en av livet drabbad. Kanske blir det oundvikligen så om man ser hennes liv som en författares liv. En så försvinnande liten del av sina timmar fick hon tänka och skriva. Skulle det ha varit bättre för henne att bli en gammal fröken, kämpa och utvecklas på egen hand, och skriva, publiceras och glömmas bort på egna villkor? Man tycker nästan det. Samtidigt skulle hon kanske då säkert inte ha haft det perspektiv på kvinnans villkor som i Mazzarellas läsning bär hennes verk.
Kanske är det värsta som kan hända en begåvad kvinna att hon för länge lever tillsammans med en man som är framstående på samma, eller ens nästan samma, område som hon. För en kvinna av min generation är det upprörande att en feministisk ikon som Märta Tikkanen har ägnat en så stor del av sitt verk åt att behandla sitt förhållande till sin i tiden mera berömda man. När hon kunde ha skrivit om något annat. (Man är också glad över att Siri Hustvedt kanske redan är ett större namn än Paul Auster.) Den Fredrika Runeberg som Mazzarella tecknar fram bryter sig förstås aldrig ut ur sin mans skugga. Nästan jämlik, ibland, när han är på välvilligt humör. Inför samtiden fru professorskan och den inte så oävna men anspråkslösa pseudonymen -a -g. Hennes författarskap är mammas lilla hobby. Inget av det här är direkt upprörande, för tiden känns så avlägsen. Det som är upprörande är känslan av att Fredrika Runebergs specifikt kvinnliga erfarenhet inte är helt främmande för moderna kvinnor och moderna familjer. Kanske är hon just därför intressant.
Det Fredrika Runeberg skildrar är framför allt kvinnoerfarenhet, men också den förtrycktas erfarenhet i allmänhet. Det är en tematik som idag kanske känns aktuellare än Johan Ludvigs, i en tid då förhållandet till den nationella självförståelse som han var med om att bygga upp är minst sagt ambivalent. Ja, utan tvekan nådde J.L. högre höjder rent konstnärligt, men hur aktuell är han? Kanske Fredrika Runeberg har lättare att komma till tals idag då Johan Ludvig Runebergs röst inte längre hörs så bullrande. Uppvuxen på 80-talet kan jag sjunga Säg mig du lilla fågel och Jag sitter källa vid din rand, men vi läste inte längre Runeberg i skolan.
Fredrika Runeberg hade alltså saker att säga, men var samtidigt medveten om att hon inte lyckades säga dem på ett konstnärligt tillfredsställande sätt. Tiden mellan hushållsysslor, sömnad och omsorg räckte helt enkelt inte till för att utveckla den författare som hon kunde ha varit. Samtidigt framstår den samtida kritiken som oförstående och omotiverat nedlåtande. Att hjältinnan i Sigrid Liljeholm förblir ogift i slutet av romanen framstår för de manliga kritikerna som ett bevis på att författarinnan saknar sinne för form och intrig. När hon i själva verket berättar en historia som inte passar in i deras föreställningsvärld, en historia där kvinnan hittar sin egen väg. Man frågar vilken betydelse det hade haft för Fredrika Runeberg att ha kritiker som verkligen förstod vad hon ville göra.
Aktuell problematik
Tanken att hennes verk ska läsas som kvinnolitteratur eller tendenslitteratur besvärar henne just för att den konstnärliga ambitionen är så stark. Hennes litterära ansats är grymt modern: att visa snarare än att säga, att inte mata läsaren med ett färdiggivet perspektiv. ”Det är framtidens roman”, utbrister maken Runeberg. Det exotiska och det historiska är hennes medel för att gripa tag i den egna tidens problem. Det handlar alltså inte om att avlägsna den moraliska reflektionen till förmån för en förmodad objektivitet, utan att omplacera den inom verkets ram, att väva in den i själva duken.
Den historiska romanen som Fredrika Runeberg ger sig in på i Fru Catharina Boije och hennes döttrar och Sigrid Liljeholm är inte oproblematisk med tanke på hennes situation. Dels är hon en pionjär i genren, Fru Catharina Boije kunde ha varit Finlands första historiska roman om den inte fått ligga opublicerad i femton år, dels har hon begränsat med tid och begränsad tillgång till källor. Samtidigt finns det en knepig dubbelhet i hennes strävan. Å ena sidan vill hon skildra tidigare epoker objektivt på deras egna villkor. Å andra sidan vill hon genom sitt skrivande ta tag i sin samtids problem. Det är inte alldeles lätt, och det är inte uppenbart att hon lyckas kombinera de två målen. Ohjälpligen framstår många av hennes lösningar i Mazzarellas diskussion som anakronistiska på ett något slumpartat sätt. Men man inser att det är ett riktigt intellektuellt och konstnärligt problem som hon står inför: hur kan man tala till sin tid genom att tala om det förflutna? Hur kan historien ge form åt vårt nu? Det här problemet har inte föråldrats en dag. Kanske är det därför hon är intressant.
Frågan är om inte Mazzarellas lätta grepp och stickande ironi faktiskt kommer allra bäst till sin rätt och får sin största precision i en bok där de har begränsat spelrum. Det är ett nöje att se hur hon håller andra Fredrikakommentatorer stången. Särskilt diskussionen om Fredrika Runebergs antagna brist på attraktionsförmåga är läcker och av största relevans för att sätta hennes biografer och kommentatorer i perspektiv. Man undrar verkligen varför det har varit så viktigt för farbröder (av båda könen) att understryka att hon var oerotisk. Var det helt enkelt för att hon skrev?
Mazzarella håller det löfte som hon ger i inledningen: att skriva en bok som är tillgänglig för en bred publik. Om boken sedan blir läst beror inte bara på Mazzarella. Det beror också på i vilken mån vi lyckas tycka att Fredrika Runeberg är intressant.
- Merete Mazzarella: Fredrika Charlotta född Tengström. En nationalskalds hustru. Svenska litteratursällskapet i Finland, 2007.
Nora Hämäläinen
