Ett lågt betongtak med flimrande, mörka lysrör. När ett smutsigt tåg skramlar in så tvingas andra vänta. Tiggare finns överallt, överallt är det hål i golvkakel, hål i väggar, bruna hål i tiggarnas tandrader, smuts, och så de små felen man bara lägger märke till efter tredje blicken. Mellan varje par underdimensionerade lysrör på bara ett par handbredders avstånd från varandra hänger en kanske tio meters elkabel som förbinder dem, hoprullad och fäst med plastlänkar. Vad var tanken? Att lysrören skulle vara en temporär lösning? Med hundratals elkabelrullar och alltså säkert kilometervis med onödig överföring, vad blir kostnaden?

Det känns som om jag stod på en perrong någonstans i det djupa östblocket, kanske kring 1994 eller -95, men där hittar man inte idag en lika arkitektonisk och mänsklig misär som i Bryssel. Jag antar att ansvaret för Bruxelles-Central/Brussels-Centraal ligger hos någon interkommunitär kommitté som försöker komma undan så billigt som möjligt, och det är ändå den station som används av både fransk- och flamländsktalande belgare när de byter från tåg till metro. Då är Nord/Noord mycket mindre populär och främst känt för prostitutionen kring stationen, och det förvirrande Midi/Zuid en konstig blandning av shoppingcentrum och förvar för hemlösa och knarkare där också internationella tåg stannar ibland. Oftast försenade.
Smart ställe att ha som Europas huvudstad. På riktigt. Visst är det ofta smutsigt, opraktiskt och söndrigt. Och allt från hundskiten till långsam och ohövlig service kan tydligen skyllas på de ”belgiska förhållandena”, alltså avsaknaden av en ordentlig regering och i sista hand på konflikten mellan fransk- och flamländsktalande.
En kollega från Holland hade av sina belgiska släktingar blivit tillsagd att inte underkasta sig det francofona oket: ”Tala holländska, det är din rätt, ta vara på den”, sade de, men tolerant och interkulturell som min kollega är, så beslöt han sig för att vara flexibel och förstående, sade han en av de första dagarna efter att han anlänt. Två dagar senare var han upprörd på ett rätt finlandssvenskt sätt. ”Jag sade goddag till snabbköpskassan, och hon bara stirrade tillbaka och började tala franska till mig, som om jag gjort något fel”, berättar han. Suck.
Visst är de långsammare här, snabbköpskassorna, än i effektiva Holland eller Tyskland. Och att göra sin upprördhet över det till en del av sin holländska självdefinition är ett så enkelt grepp. Nästa steg är tydligen att klaga över de dyra priserna, och snart står man där och är förstående för krav från Vlaams Belang, Lega Nord, Ålands Framtid eller nåt.
Och det är därför ett fortsatt Belgien är så viktigt. Inte bara för att visa att löjliga multietniska 1800-talskonstruktioner har en livskraft jämförbar med löjliga nationella 1800-talskonstruktioner, utan för att visa på att det finns en möjlighet till en europeisk federalism. Utan Belgiens problem skulle vi inte ha kontaktpunkter till Jugoslaviens sammanbrott. Vi skulle inte ha modeller från EU:s hjärta. Belgiens värde är att stå som exempel att dra fram när det gäller att övertyga separationistiska, intriganta och maktgiriga fraktioner om att det är möjligt för dem att leva i samma EU som sina likadana grannar. Inget gott exempel, men väl värt hundskiten.