Det finns en sorts teater som jag har sett nog av. Jag kallar den infantil teater. Det är ofta musikaler och komedier, men också seriösa vuxenpjäser och ungdomsteater som görs infantilt. Jag vet inte vem infantilismen härstammar från, men ytterst ligger nog ansvaret på regissören.

När jag som ung såg ointressanta föreställningar stängde jag ögonen och hörde att pjästexten talade allvar med publiken, medan man spelade på Kalle Anka-nivå. Jag tänkte ”om man skulle göra det här på riktigt…” och brann av iver att själv börja göra teater. Nu har ett praktexempel av infantil teater igen gått upp på Svenska Teatern. Jag kan rekommendera den för ungdomar på grund av gaytemat. Det är bra att få se sina värsta fördomar gestaltas på scen och sen få sig en tankeställare. En alldeles möjlig pjäs för vuxna också om föreställningen hade spelats och regisserats på riktigt.
Pjäsen handlar om ett bögpar som håller en gayklubb och om deras son som vill gifta sig med dottern till en konservativ politiker som vill stänga gayklubbar. Inget hade hindrat att hotet från den moralistiska, blivande svärfadern hade spelats på riktigt, men här verkar han inte vara annat än en pellejöns. Pjäsen har alla möjligheter att väcka tankar, beröra, men görs nu som infantil teater. Fokus i uppsättningen är ”modern”, den sårade divan, hans sårade känslor, hans nyckfulla och ”fjolliga” beteende. Mina homosexuella manliga vänner leker ibland fjolla på det sättet men ingen är sån. Jag undrar om inte fördomarna förstärks av den här uppsättningen.
Och det är inte länge sen Teaterbåten. Vuxna gick på den med sina barn, för barnen älskade den. Många gick flera gånger för att deras barn tjatade. Kostymer, dans, romantik. Lite bråk och vuxenproblem som sprit och penningproblem gjorde det ännu mera spännande för barn i förpuberteten att få glutta in i vuxenvärlden utan att bli körda i säng just som det rafflande börjar.
Varför gör man sådan teater? För att man tror att det ska vara så, att publiken vill ha det så? För att sälja fler biljetter? Jag känner mig omyndigförklarad, får lust att gå mitt i föreställningen. Turkka kallade det här sättet att göra teater att ”citera teatern istället för livet”. Förebilderna för rollarbetet tas ur andra, tidigare uppsättningar, tyvärr oftast dåliga. Musikalerna citerar musikaler.
Man ger signalen ”vi är som barn, vi förstår inte” när man i stället borde öppna ögonen och dra riktiga slutsatser. Är det här ett finlandssvenskt fenomen som Monika Holmström säger i sin utmärkta debattartikel (NT 12-13/08)? Ibland förfaller jag själv till att göra mig barnsligare och mer omedveten än jag än. Jag får fast mig mitt i den spelade kritiklösheten, ofarligheten. Vem försöker jag lugna? Mig själv eller andra? Både och, genom att signalera att jag har slagit av hälften av hjärnan och inte tänker förstå eller genomskåda nånting som kan bli obekvämt.
Nån kanske säger att La Cage aux Folles är underhållning och ska spelas så. Javisst, men många av skratten i publiken kommer från lättnaden över att ämnet inte blev mera bitande, just när man var nära att se en bit av sitt fulaste jag speglat på scenen. Vad är det då för vits med teater? Hela vitsen är ju att få vara med om nånting verkligare än verkligheten, ”larger than life” och att få dela upplevelsen med andra i salongens mörker. När ljuset tänds i salongen ser man lite blygt på de andra och man säger ”det var bra” i betydelsen, ”det gjorde gott”. Jag såg Adriana Mater av Kaija Saariaho-Amin Maalouf-Peter Sellars härom kvällen. Nånting ärligare har jag sällan sett, skoningslöst, smärtsamt och skarpsinnigt. Av sånt blir jag lugn. Det finns nån här som ser allt jag ser och mycket mera därtill!