Antalet fångar i Latinamerika har vuxit lavinartat under de senaste åren. I överfulla celler lever grova brottslingar, småtjuvar och gängmedlemmar sida vid sida. De allra flesta länder lämnar fångarna åt sitt öde. Istället står ”hårda tag” mot brottsligheten och längre straff på den politiska agendan. Det finns dock några få, positiva undantag.
– På det här fängelset är det vakterna som bestämmer, och jag tycker att det är bra. Många här inne håller inte med mig och gillar inte att plitarna kontrollerar allt. Men herregud, hur det skulle se ut om fångarna skötte ruljangsen här! utbrister internen Gustavo i fängelset Devoto i Buenos Aires.
Gustavo har kort, grånat hår, ett blint öga och skrovlig tobaksröst.
– Det här är min enda last, säger han och tittar på cigaretten mellan sina fingrar. Han har tre barn i tonåren och en femårig dotter med sin nuvarande fru. Han ser ut att vara i 50-årsåldern, men är bara 36.
Sedan fyra månader tillbaka sitter Gustavo i Devoto. Det är hans andra vända. För åtta år sedan dömdes han till fängelse för väpnat rån och satt på anstalterna Olmos och Mercedes, långt från Buenos Aires. Skillnaden gentemot Devoto är enorm, tycker Gustavo.
– Olmos och Mercedes är ingenmansland. Varje dag såg jag tre-fyra våldtäkter och varje vecka såg jag tre-fyra mord. Därför tycker jag att det är bättre att sitta här. När det blir bråk kommer genast vakterna och stoppar det.
Men Gustavos kompis, 32-årige Gerardo, är inte lika nöjd. När han kom hit för fem år sedan satt han på en av de tuffare avdelningarna.
– Det är sant att vi fångar inte alltid sköter oss väl, men vakterna är brutala. När det blir bråk kan de bryta armen eller slå ut en tand på någon för att ”lugna” fångarna. Jag såg till och med unga killar dö därför att vakterna struntade i att ta hand om dem efter att de stuckits ned av andra fångar, säger Gerardo som är dömd till tjugofem år.
Idag sitter han på en avdelning för fångar med gott uppförande. Där är det betydligt lugnare.
Runtom i Latinamerika finns otaliga exempel på dåligt fungerande fängelser, ofta delvis styrda av fångarna själva.
I Bolivia säljer och hyr man ut rum inne i de stora fängelserna. På San Pedro-fängelset i huvudstaden La Paz lever över hundra barn tillsammans med sina föräldrar, med följden att flera av barnen har utsatts för sexuella övergrepp av pappornas medfångar.
Genom att muta vakterna får maffiamän i mexikanska fängelser använda mobiltelefoner. Via mobilnätet planerar de kidnappningar och utpressning tillsammans med kumpaner utanför murarna.
I Argentina har ett hundratal fångar och flera vakter dött i bränder och under blodiga fångupplopp under de senaste åren.
Fångexplosion
Allt fler döms till fängelse i Latinamerika. På femton år har antalet fångar fördubblats i Colombia, tredubblats i Argentina, och nästan fyrdubblats i Brasilien, som är det land i Latinamerika som har flest fångar, cirka 420 000.
Men ökningen motsvaras varken av ökad brottslighet eller av befolkningens storlek. Istället ligger politiska påtryckningar och ett hårdare samhällsklimat bakom. Latinamerikas storstadsbor blir alltmer rädda för att utsättas för brott. Det sker inte bara i medel- och överklassområden utan även i fattiga stadsdelar där invånarna tvingas leva sida vid sida med ungdomsgäng och kriminella ligor. Den utbredda oron har i land efter land gjort vallöften om hårdare tag mot brottslingar till ett politiskt framgångsrecept.
Ett bra exempel på detta är El Salvador i Centralamerika. År 2004 vann Antonio Saca presidentvalet med parollen ”Mano dura con las maras” (hårda tag mot ungdomsgängen). Polisen fick nya befogenheter och delar av rättssystemet sattes ur spel. Bland annat kan polisen gripa unga män på bara misstanken om att de är gängmedlemmar.
Enligt opinionsundersökningar anser nio av tio salvadoraner att ungdomsgängen är ett av de allvarligaste problemen i landet. Gängen är kraftigt beväpnade, samarbetar med drogbaroner och pressar lokala köpmän på pengar. Därför fick Mano dura inledningsvis ett stort folkligt stöd. Men regeringens offensiv mot gängen har misslyckats, hävdar den salvadoranske fängelseprästen Samuel Novoa.
– Mano dura-politiken handlar bara om att sätta folk i fängelse. Den bekämpar inte de sociala problem som får unga män att gå med i gängen. Därför har våldet i El Salvador inte minskat, och folk tror inte längre på regeringens politik.
Advokaten Rodrigo Borda arbetar för människorättsorganisationen CELS i Buenos Aires. Han menar att det inte bara är politiska beslut som gör att allt fler hamnar bakom galler. Även rättsapparaten smittas av samhällets krav på ”hårdare tag”.
– Domarna dömer småbrottslingar till fängelse istället för till andra påföljder för att slippa anklagelser om att vara ”tjuvarnas vän”, säger Borda.
Sover i skift
Den snabba tillströmningen av fångar har förvärrat situationen i Latinamerikas fängelser. Samuel Novoa anser till exempel att det värsta problemet inom El Salvadors fångvård är total överbelastning.
– Sextio procent av fångarna har inte ens en egen säng att sova i, hävdar Novoa.
I Argentina försöker myndigheterna sopa överbelastningen under mattan genom att ”fuska” fram nya sovplatser på samma yta, enligt Rodrigo Borda.
– Fängelseledningarna bygger nya avdelningar med kollektiva celler för upp till femtio personer, helt i strid mot internationell standard. De placerar sängar på platser som egentligen ska användas för andra aktiviteter och de byter ut gamla enkelbäddar mot tvåvåningssängar. På grund av överbelastningen har man till och med börjat hysa in fångar på poliskontor. Men där finns det ännu mindre utrymme och ibland måste fångarna sova i skift. Om alla lade sig ned samtidigt skulle de helt enkelt inte få plats. Samtidigt hävdar myndigheterna att fängelserna inte är överbelastade. Det är löjeväckande!
Fattiga döms oftare
Rodrigo Borda anser att rättssystemen i de flesta länderna främst dömer marginaliserade grupper till fängelse. Men det finns gradskillnader.
– I länder med enorma sociala orättvisor är snedfördelningen mycket hårdare. Korrupta politiker och företagsledare hamnar sällan i fängelse. Anstalterna är bara till för tjuvar och småbrottslingar från underklassen.
De överfulla fängelserna är svåra att kontrollera. Vakterna går ogärna in på avdelningarna. Och när de gör det använder de ofta övervåld mot internerna. På insidan råder djungelns lag. ”Starka” fångar tjänar pengar på att förse sina medfångar med droger, eller genom att helt enkelt råna ”svagare” fångar. Laglösheten innanför murarna underlättas av att olika sorters brottslingar blandas huller om buller – småtjuvar, maffiamedlemmar och mördare.
De undermåliga förhållandena beror på att Latinamerikas regeringar inte satsar på kriminalvård, hävdar Rodrigo Borda.
– I grundlagen står det att den som har blivit dömd ska få hjälp att återanpassa sig till samhället. Men det finns ingen kriminalvård värd namnet, varken i Argentina eller i något annat land på kontinenten. Fängelsestraffets enda funktion är att avskilja brottslingarna från resten av samhället.
Så långt bort
som möjligt
Ett annat sätt att separera kriminella från andra medborgare är att bygga nya fängelser långt från städerna. När Devoto invigdes på 1920-talet låg det i utkanten av Buenos Aires. Sedan dess har staden vuxit och nu ligger Devoto mitt i ett bostadsområde. Det är det enda kvarvarande fängelset inom tullarna, alla andra har stängts.
Grannarna är trötta på att höra vulgära tillmälen och allmänt ståhej därifrån. Dessutom håller fängelsets blotta existens priserna nere på deras bostäder. I flera år har invånarna i området krävt att Devoto ska flyttas, och nu har politikerna lovat att det skall rivas om några år.
Men att skicka internerna till fängelser på landsbygden har många negativa effekter, säger Nair Repollo som arbetar som lärare på Devoto.
– När fångar placeras i fängelser långt från hemstaden tappar de lätt kontakten med sina familjer. Då blir det ännu svårare för dem att återvända till samhället efter avtjänat straff.
Ett annat hinder för fångarnas återanpassning till ett liv i frihet är den tröga rättvisan. I Colombia väntar 35 procent av fångarna på rättegång. I Argentina och Venezuela är över hälften av fångarna i samma situation och i Peru är siffran hela 68 procent. Att inte veta hur länge de kommer att sitta inne gör det svårt för internerna att planera sin framtid. Majoriteten av dem som till slut frikänns får inget skadestånd för tiden i fängelse.
Strimmor av hopp
Alla problem till trots, finns det ändå en del ljuspunkter.
Det chilenska fängelset Colina tillåter fångarna att arbeta. Flera interner har blivit småföretagare genom att tillverka möbler och kläder. Genom affärsverksamheten kan fångarna bistå sina familjer ekonomiskt och skaffa ett kontaktnät i samhället redan innan de friges.
2005 antog Uruguay en lag för att ”modernisera” fångvården. De interner som arbetar eller studerar får strafflindring och det har blivit vanligare med villkorliga domar. Efter bara ett år med den nya lagen hade både återfallsfrekvensen och överbelastningen minskat märkbart.
På Devoto har fångarna möjlighet att skaffa sig en universitetsutbildning på en särskild avdelning som drivs av Buenos Aires offentliga universitet. De kan även läsa in grundskola och gymnasium. Idag studerar cirka 200 av fängelsets
1 700 fångar.
Sextioårige Rubén arbetar i fängelsebiblioteket och har nyligen börjat på den mest populära universitetslinjen – juridik. Många väljer just den linjen för att förstå turerna i det egna rättsfallet. Men Rubén studerar mest för att få tiden att gå och för att slippa sitta i cellen hela dagen.
– Studiecentret är en slags oas för mig. Jag öppnar biblioteket på morgonen och stänger det på eftermiddagen, som om det vore min butik. Och medan jag lånar ut böcker kan jag passa på att plugga, eftersom det är så lugnt här. Jag mår dåligt på helgerna när jag inte kan komma hit.
Studierna är inte bara ett sätt att få tiden att gå. Återfallsfrekvensen bland dem som utbildar sig är mycket låg, bara tre procent, enligt officiell statistik. Uppskattningsvis är återfallsfrekvensen bland dem som inte studerar 40 procent.
Trettiosexårige Gustavo är en annan av Devotos studenter.
– Jag hade bestämt mig för att plugga redan innan jag hamnade här. Ibland stötte jag på bildade människor som använde ord som jag inte förstod. Jag var tvungen att fråga vad de menade och jag fick lust att utbilda mig. Nu läser jag in gymnasiet och går en datakurs.
Gustavo är en av dem som ännu inte vet hur länge han ska sitta inne. Han hävdar att han ”bara” ägnade sig åt rån och är oskyldig till den kidnappning han anklagas för. Som mest kan han dömas till femton år. Han säger att han kommer att fortsätta studera så länge han sitter inne. Sex rejäla fängelseportar skiljer honom från friheten. Men på Devoto kan han använda sin tid till studier som han kommer att ha nytta av i framtiden. Dessutom är han nära sin familj – åtminstone fram till dess att fängelset flyttas.
Martin Garat
