På sin blogg (www.katarinagaddnas.blogspot.com) berättar Katarina Gäddnäs att hon på bokmässan i Mariehamn flera gånger fick frågan ”Vågar man krama om dig eller anmäler du mig då?”. I skämtsam ton givetvis, men finns där inte en liten udd av anklagelse? Att har vi gått för långt i vår politiska korrekthet? Har detta inte börjat likna hysteri?

Visst är det något lite skakande just i proportionerna i fallet Stefan Johansson: En hand på fel bröst under bråkdelen av en sekund och vips är följderna förkrossande. Det är uppenbart att det finns en och annan som tycker att det är synd på en bra karl och att man hade kunnat låta bli att göra en höna av en fjäder: ”Förr i tiden skulle en kvinna som blivit antastad ha reagerat med en kraftig örfil”, gissar signaturen ”Anonym”, i en kommentar på Gäddnäs blogg. ”Johansson skulle ha fått skämmas och frågan hade varit ur världen. Vad berättar det om dagens kvinnor att de inte törs reagera genast, utan senare börjar att ställa till med ’skandaler’ i offentligheten som därmed får orimliga konsekvenser för alla inblandade?”

Ja, vad berättar det om dagens kvinnor? I mina ögon berättar det främst att vi nordiska kvinnor inte har suttit med händerna i kors utan tvärtom har fört en lyckad kamp, att vårt arbete har burit frukt, att vi efter decennier av mödosamt nötande har nått därhän att vi kan röra oss fritt på gatorna, klä oss hur vi vill, älska vem vi vill utan att någon har rätt att straffa eller antasta oss. Vi har varit med om att bygga ett samhälle som tryggar våra rättigheter, framför allt rätten till vår egen kropp. För att inse att detta är resultatet av idogt arbete och inte någonting självklart behöver man bara tänka på 13-åriga Aisha Ibrahim Duhulow, som för mindre än två veckor sedan bad för sitt liv innan hon stenades till döds inför en tusenhövdad publik i Kismayo, Somalien. Hennes brott: Att hon försökt anmäla en våldtäkt.

Stefan Johansson är nu ingen stor skurk och vi är säkert många som tycker att det är helt ok att han kommer igen när han gjort något åt sitt eventuella alkoholproblem. Men ur jämställdhetsarbetets synvinkel var det beslut som fattades ändå riktigt. Ramarna kring våra rättigheter, de värderingar vi tror på, måste hålla, vi kan inte ge avkall på principerna. Och att hålla på principer är inget kul, det vet varje förälder. Det är inte kul att förvägra ett barn lördagsgodiset för att det knyckt 50 cent ur ens plånbok, det är inte kul att ge utegångsförbud för att ens unge kommit en timme för sent.

Som mamma måste jag ofta smuggla undan ett leende. Men små förseelser kan i slutändan anta enorma proportioner och min uppgift är att stämma i bäcken. Tålmodigt och totalt humorlöst måste jag nöta in i arvingarna att det inte är någon vits att stjäla brorsans Nintendo, rymma med sockerskålen, dra ner byxorna på den sötaste flickan på dagis. Och till skillnad från Stefan Wallin som försvarade Johansson med att han deltog i ambassadmottagningen som privatperson och inte ”för att predika jämställdhetsevangeliet” tycker jag man får sätta gränser också efter arbetstid. Det är nämligen i privatsfären de allra flesta, och grövsta, oförrätterna blir begångna. Våld mot kvinnor – fysiskt, psykiskt eller sexuellt – är enligt Amnesty International det största globala problemet av alla och då talar vi alltså inte längre myggor, utan elefanter.