– Vi är inte rädda, efter polisens attack den sjunde oktober är vi arga! säger Paisan, en av de tiotusentals demonstranter som sedan augusti ockuperar regeringens högkvarter i Bangkok.
Sist jag var i Bangkok var i juni 2007. På Sanam Luang, det stora fältet som skiljer de kungliga gyllene palatsen från inkörsvägen till Khao San Road, (det omskrivna turistghettot) samlades varje kväll tusentals människor för demonstrationer mot den dåvarande militärjuntan.
En kväll tog jag ”språnget” från Khao San Road och vandrade först omkring lite planlöst tills två studentskor bad mig sitta ner med dem. På knagglig engelska översatte de talen som hölls från ett podium längst fram för mig. Den fuktiga värmen och larmet från alla människor minskade min koncentration och jag uppfattade nog inte så mycket av talen, men stämningen var fin. Hela fältet med demonstranter var som en stor picknick, människor satt på filtar och presenningar, åt sin medhavda matsäck eller köpte något ätbart från de otaliga mat- och läskförsäljarna. Man lyssnade till talen eller slumrade till i den ljuslila skymningen som sänkte sig över fältet. I bakgrunden skimrade palatsets tinnar och torn.
Ingen i folkmängden såg ut att vara benägen till subversiva aktioner, inte heller påminde människorna om dem jag sett här på Sanam Luang en gång tidigare, under firandet av första maj. Inga fanor vajade nu, varken svarta eller röda, däremot fanns den thailändska flaggan på plats. Människorna verkade utgöra ett genomsnitt av vanlig thailändsk medelklass, även om inslaget av ungdomar, tydligen studenter, var stort.
För att betona att demonstrationen grundade sig på en ickevåldsprincip fanns där en porträttlik Gandhigestalt av papier maché, som man placerat sittande på scenkanten. Alla närvarande förenades i kraven på ett demokratiskt styre och ett slut på militärjuntans makt. En viss oro märktes likväl – mest på de spända blickar som folk kastade omkring sig. Jag mindes vagt att Thailand har en dyster historia av polisvåld.
Blodbad och anarki
Femton månader senare sitter jag än en gång i flygplanet med destination Sydöstasien. Jag slår upp Bangkok Post och drabbas genast av de stora rubrikerna: ”På randen till anarki”, ”Svart oktober!”, ”Blodbad”. Tidningen har ett stort bilduppslag – först kommer bilder av en stor folkmassa som lugnt och samlat lyssnar på en talare, sedan ser man samma människor ett ögonblick senare när de i vild panik flyr för tårgas och kulor. Blodiga ansikten, förtvivlat gråtande ungdomar. Poliser med sköldar och batonger. Kaotiska scener med människor som ligger pressade mot marken under moln av tårgas.
En 28-årig kvinna dödas vid attacken och över 400 skadas, ett flertal av dem allvarligt. Ben och armar har slitits av, en kvinna har mist sitt ena öga. Senare på dagen dör en 33-årig man då en bilbomb detonerar. Svårt chockade människor beskriver senare i media sin bitterhet och ilska mot polisvåldet, och den ytterst ansvariga regeringen.
Mycket har hänt sedan jag sist var här. Människorna jag såg på Sanam Luang har ingått en koalition, där flera olika grupperingar gått samman och kallar sig Peoples alliance for democracy, PAD. Rojalister, nationalister, radikaler och en del höga militärer ingår i PAD. Thailändsk politik är långt ifrån entydig och det tar tid att förstå sammanhangen.
Senaste höst utlyste militärjuntan en länge lovad folkomröstning som resulterade i en ny regering. Armén överlät makten, men utan att större förändringar skedde. Den senaste i raden av impopulära statsministrar är svärson till Thaksin Shinawatra, som fortfarande anses hålla i trådarna och som på grund av beskyllningar för skattefusk flytt till Storbritannien där han söker asyl. Det ironiska är att den senaste tidens oroligheter sannolikt kan ge honom laga skäl för att beviljas asyl.
Studentkamp 1973 …
Polisvåldet mot PAD den sjunde oktober är inte någon isolerad företeelse i thailändsk politik. Det är inte första gången som ett folkligt motstånd mot de styrandes maktfullkomlighet och korruption har besvarats med våld. Media har följaktligent hänvisat till två andra blodiga incidenter, som också inträffade i oktober månad, och som har kastat sina skuggor ända fram till innevarande höst.
Thailand var vid tiden för Vietnamkriget en viktig bundsförvant till USA i ”kriget mot kommunismen”. En stark opposition växte fram mot de generaler som då var vid makten, dels för att de missbrukade sin makt och dels för att de gick amerikanernas ärenden. Även om motståndet fanns inom många olika kretsar – bland radikaler, nationalister och buddhister – så var det studentrörelsen som kanaliserade protesterna. Thammasat University i Bangkok var centrum för en sjudande proteströrelse.
Demonstrationerna avlöste varandra och blev allt bättre organiserade. Kritiken mot generalerna spred sig därefter också till de breda samhällslagren. Den 13 oktober 1973 deltog en halv miljon människor i en demonstration mot generalerna och för en ny konstitution. På morgonen den 14 oktober 1973 öppnade polisen eld mot demonstranterna – 77 människor dog och 857 människor skadades.
Den fruktansvärda händelsen satte stopp för juntan som därmed hade förlorat all sin auktoritet. Kungen trädde fram från sin vanligen dolda position och tillsatte en ny premiärminister.
… och 1976
Att läsa om samhällsutvecklingen i Thailand efter 1973 bjuder på ännu fler obehagliga överraskningar. Extrema högerrörelser växte fram och dessa hade stöd i många sociala skikt. Tydligen fanns det en rädsla hos medelklassen att Thailand skulle följa i Indokinas spår. Kommunismen hade segrat i Vietnam och förblev den stora hotbild i vars namn högerns krafter mobiliserades. I sin bok A History of Thailand skriver Chris Baker och Pasuk Phonghaihit: ”Finalen behövde bara en utlösare”.
1976 återvände en av generalerna från 1973, och stora protestaktioner genomfördes av Thammasat studenterna. Situationen trappades upp och en militär radiostation uppmanade till att attackera och döda studenter. Studenterna förskansade sig inom universitetsområdet.
Tidigt på morgonen den 6 oktober 1976 börjar attacken när män från gränspolisen, understödda av militanta högergrupper, börjar skjuta in på universitetsområdet med handeldvapen och anti-tank missiler. Officiellt dödades denna dag 43 studenter och två polismän. Tretusen människor arresterades samma dag och ytterligare femtusen senare.En handfull studenter som försökt fly, blev brutalt lynchade, våldtagna eller levande brända utanför universitetet.
De här händelserna ger ett nytt perspektiv på dagens situation. Trettiofem år har förflutit men Thailand har fortfarande inte demokrati.
”Vi ger inte upp”
Jag besöker det av PAD ockuperade regeringshuset som täcker ett stort område i centrala Bangkok. Till en början håller jag mig lite försiktigt för mig själv, osäker på hur jag skall bli bemött, men efter ett tag märker jag att min oro är obefogad. Överlag möts jag av vänlighet och trots språksvårigheterna av en vilja att förklara och berätta varför ockupationen måste fortsätta.
– Vi är inte rädda! Nu, i synnerhet efter polisens anfall den sjunde oktober, är vi arga, säger Paisan, en 48-årig ingenjör, som talar god engelska.
Han berättar att antalet demonstranter här som mest har varit 200 000 och som lägst 20 000. Just nu uppskattar han att de är ca 50 000. Människorna här representerar i första hand medelklassen, det är samma människor som för ett år sedan demonstrerade på Sanam Luang och som nu bildat PAD. De är också nu av många olika schatteringar – liberaler, nationalister, rojalister och buddhister. Även kineserna är med. Ingen av grupperna är dominerande, däremot är det många som vill ge mindre makt åt kungahuset.
Det som förenar alla här är avskyn för den korrupta regeringen. Jag påpekar att denna regering faktiskt är folkvald, hur hänger det ihop?
– Regeringen har pengar och sextio procent av Thailands befolkning utgörs av fattiga bönder. Det är inte så konstigt om de ger sin röst åt den som fyller deras tomma fickor! Men korruptionen finns på alla områden, i rättsväsende och i utbildningen, överallt!
– Vi ger inte upp förrän det blir en förändring!
Jag träffar en engelskspråkig guide vid kaffeståndet. Han visar mig fotografier av stympade människor från tisdagens massaker. Bilderna har publicerats som bilaga till en kvällstidning. Många är ännu värre än de i Bangkok Post.
Det är svårt att tro att detta skedde för bara fem dagar sedan! Det enda som utåt sett vittnar om hot är de stora depåer av vattenflaskor som behövs för att värja sig mot tårgasen, om polisen skulle gå till förnyat anfall.
Hela området ser ut som en blandning av tältstad och marknadsplats. Många har bott här sedan ockupationen startade i augusti, en del säger att de varit här sedan maj, i 140 dagar. På ett tiotal öppna platser har man riggat upp stora skärmar eller teve-apparater, som sänder politiska tal och musik. Människor lyssnar och hurrar och skallrar med stora händer av plast som blivit något av PAD:s emblem. Till slut går jag vilse i denna labyrint och får hjälp av en vänlig demonstrant som leder mig ända fram till utgången.
En vecka senare
Vid utredningen av attacken mot demonstranterna har man kommit fram till att tårgaskanistrarna innehöll det explosiva ämnet RDX, som tillverkas i Kina och används vid tillverkningen av tunga bomber.
I utredningen som gjorts av chefen för institutet för rättsmedicin, konstateras vidare att ämnet ifråga har kapacitet att döda och åstadkomma allvarliga skador. De som beordrat att tårgasen användes, slår ifrån sig: ”Vi visste inte”.
Det fattas inte konstruktiva förslag. En koalition som kallar sig ett ”nätverk för fred” har bildats för att föra de olika parterna till förhandlingsbordet. Seminarier ska hållas runt om i landet som ska handla om hur landet kan ta sig ur dagens polariserade situation. Men förutsättningarna är för närvarande inte stora. Thaksin Shinawatra och den nuvarande regeringen har sitt stora stöd på landsbygden. Thaksin satsade under sin regeringstid mycket resurser på att utveckla landsbygden och hjälpte miljoner att skapa sig ett drägligare liv. Landsbygdsbefolkningen är van vid överhetens korruption, det är den urbana utbildade medelklassen i Bangkok som inte längre har denna tolerans. De vill ha ett modernt samhälle men också en demokrati värd namnet.
Läget synes vara upplagt för en militärkupp, men armén avböjer(!). Arméchefen har i balanserade ordalag förklarat att regeringen bör avgå och att den inte längre har arméns stöd, men någon kupp kommer det inte att bli fråga om.
Samtidigt har strider vid den thailändska gränsen mot Kambodja brutit ut. För en kort tid riktas nu den mediala uppmärksamheten mot öst, men samtidigt djupnar den politiska krisen i Thailand hela tiden. Ockupationen av regeringsbyggnaden fortsätter, och är nu inne på sin tredje månad.
Gunilla Karsten
