Under en lång karriär skapade Sidney Lumet sig ett högt anseende i Hollywood. Med bevarad nattsömn anförtrodde producenterna honom regiuppdrag inom de mest skilda genrer (Lång dags färd mot natt, Dog Day Afternoon, Mordet på Orientexpressen o.s.v.). Kritikerkåren, däremot, hade en tämligen enhetlig syn på honom: han ansågs sakna en egen stil. I sin för varje filmvän högst läsvärda bok Making Movies (Elokuvan tekemisestä i Likes finska version) ger Lumet svar på tal.

”Stil”, säger han, är det näst efter ”kärlek” mest missbrukade ordet. När kritikern får syn på ett utstickande, uppmärksamhetssugande element som avbryter berättelsens flöde, då applåderar han, då har han hittat en ”personlig stil”. På så sätt är det världens enklaste sak för filmskaparen att flirta med kritikern, det är bara att bryta mot det realistiska. Men Lumets ideal är något helt annat: verklig stil är att samordna hantverkarskaran – scenografen, fotografen, ljuddesignern etc. – till att forma ett helgjutet berättargrepp som möjligast starkt och rakt berättar berättelsen i bild och ljud. En motsvarande hållning återfinns hos Ingmar Bergman, som tog emot ett av sin karriärs hårdaste slag då en kritiker – utan att därmed mena något negativt, tvärtom! – kommenterade Höstsonaten med att ”Bergman har gjort en Bergmanfilm”. Då var det dags att lägga av.

Det här är väl inte hela sanningen; också auteurteoretikern måste få säga sitt (hur blir det med Kaurismäki, Lynch, Almodóvar?). Klart är att de flesta av filmmakarna bakom kortfilmerna i samlingen Kinokompo vol.2 vunnit mycket på att läsa Lumets bok.

Idag är kortfilmen i hög grad en filmskolegenre, och i filmskolefilmer accepteras trevanden, snubblanden, mer eller mindre lyckade lekar. Något sådant står inte att finna i samlingens prisbelönta öppningsfilm, High Hopes av Mazdak Nassir, berättelsen om ett uppfinnarpars försök att lära sitt barn flyga. Tvärtom är bildberättandet sällsamt slätstruket, samtidigt som det (paradoxalt nog) drar åt en mängd olika håll. Filmen förefaller nämligen vara en reklam för varje enskild man i teamet, ett arbetsprov att visa upp i jakt på riktiga uppdrag.

Tänk dig ett band i vilket alla instrumentalister spelar solo oupphörligen, eller en teateruppsättning i vilken varje skådespelare i varje stund försöker dra all uppmärksamhet till sig (kanske behöver du inte fantisera?). Så anfalls åskådaren av varje element i High Hopes: den gulaktiga färgskalan, de ständiga kameraglidningarna, de skarpt diskanta ljuden, den dramatiska ljussättningen … Istället för att i lumetsk mening skapa en enhet av teamet, ser det ut som om Nassir velat synliggöra att det verkligen står en mängd yrkeskunniga aktörer bakom slutprodukten.

Starka dokumentärer

Framhävandet av filmmakarnas skicklighet stöter vi inte på i samlingens dokumentärfilmer; här framträder viljan att synas i en annan dräkt. De starkaste filmerna är Reetta Huhtanens Kuppikunta och Jan Ijäs Ghosts. Bägge filmer befolkas av spännande karaktärer som åskådaren gärna lär känna. Kuppikunta presenterar för oss tre evighetsstudenter som dagarna i ända sitter på universitetets kafé, avhandlande alltets obeständighet och politikernas terroriserande av all egentlig bildning. Ghosts ger oss en inblick i stämningslägena på en flyktingcentral: rädsla, hopp, förtvivlan, lek, sexuell frustration, stumhet, skratt.

I båda filmerna placeras själva filmskapandet i en av huvudrollerna. I Kuppikunta sveper kameran över rader av bokryggar; rutan fylls av abstrakta villervallor. I Ghosts är hela berättandet uppbyggt kring en drömsk dikt, uppläst av en man som joggar i slow motion över förläggningens tak.

Dessa filmer härstammar från samma filmskola som High Hopes. Man frågar sig vad det är för en bild av konstnärlig verksamhet som odlas på skolan. Att varje film ska hitta sitt unika estetiska tilltal? För all del, men vad är detta tilltal värt ifall det inte vuxit fram ur berättelsen, eller än värre, ifall det ställer sig som ett hinder mellan berättelsen och åskådaren? Är en film ”konstnärlig” ifall den är stilistiskt udda?

(Enligt Kieslowski gjorde kommunistregimen de polska filmstudenterna harmlösa genom att inympa konstnärsmyten i dem. Så satt de med baskrar på huvudena och klippte hål i filmremsor i stället för att lära sig teknik för effektivt bildberättande.)

Ett lyft kommer med samlingens avslutande halvtimme, Juho Kuosmanens novellfilm Kaupunkilaisia, en i all sin enkelhet stark berättelse om den somaliske Yazin och byggnadsarbetaren Marko från Karleby, två medellösa unga nyhelsingforsare som snörs ihop i en ödesdiger bilaffär.

Ingen effektmusik, inga återblickar eller drömsekvenser. Situation följer på situation, och när sluttexterna rullar upp funderar jag inte på regissörens teorier och metoder, utan frågar mig hur det går för Marko och Yazin. Finns det alternativa sätt en film kan vara lyckad på?

---

KinoKompo vol.2. En samlings-DVD med finska kortfilmer från 2007–2009. Filmer av Mazdak Nassir, Hannes Vartiainen, Pekka Veikkolainen, Sami van Ingen, Reetta Huhtanen, Jan Ijäs, Antti Laakso, Iris Olsson, Kari Yli-Annala, Anna Virtanen, Juho Kuosmanen. Utgiven av Suomen elokuvakontakti ry.