Modern Medea

Medealand, som nu går på Dramaten i Stockholm, är en smutsig, rå och naken pjäs som tar sig an vår tids största tabu, barnamordet.


”Vad är det för mening med kärlek om den inte varar för evigt?”

Det frågar sig Medea, iklädd ex-mannens vita kalsonger och gråa tröja.

Medea som ett bylte på golvet.

Medea med blodiga händer.

Medealand är ett vidrigt smärtsamt tillstånd de flesta på ett eller annat sätt kan relatera till.

På scenen finns endast några pelare och ett emaljerat badkar. Det ger skådespelarna ordentligt med utrymme. Rekvisitan används i stort sett ”på riktigt”, inte som teaterkulisser. Medea badar med kläderna på, klär sedan av och på sig inför publiken medan vattnet dryper ner från det långa mörka håret. Hon tänder en cigarett, fimpar den på marken.

På det hela taget är det en mycket fysisk pjäs. Det är smutsigt, rått och naket, vilda gräl och höjda röster. På en timme och tjugo minuter behandlas flera brännande ämnen, som invandrarproblematik och nedrustningen av psykvården.

Den 28 februari hade Medealand sin urpremiär på Dramatens scen Elverket. Sara Stridsberg som har skrivit pjäsen har ganska långt hållit sig till Euripides tragedi Medea. Ingela Olsson – känd som skådespelare i teater- och filmproduktioner – gör sin regidebut. Huvudrollen gestaltas av Noomi Rapace – just nu också högaktuell som Lisbeth Salander i filmatiseringen av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor.

Euripides var en av de första dramatikerna att skildra kampen mellan könen. Då Jason (Shanti Roney) ser möjligheterna i en framtid med prinsessan av Korint bryter han upp från äktenskapet med Medea. Tillsammans med de två sönerna utvisas hon i enlighet med utlänningslagen.

Fast Medea ger sig inte, hon har mycket som är värt att strida för. Hon har inget hem att återvända till, inga pengar. Så hon söker sig till kung Kreon, sexköpare i prydlig kostym. Att visa hur han utnyttjar sin status är intressant, men det hade räckt bra så. Alla blottade skinkor är inte helt relevanta.

Som person är Medea målmedveten och obstinat men också liten, och ganska sårbar. Hon behöver bli omhändertagen och hon saknar sin döda mamma. En anhalt blir psykmottagningen. Noomi Rapace förmedlar allt detta med inlevelse och allvar.
En annan intressant roll har Lena B. Eriksson, som i programbladet betecknas som ”Gudinnan”. Hon är både Medeas inre röst och psykiatrins ansikte utåt, som slits mellan empati och bristen på resurser.

Men pjäsens stora problematik är förstås att Medea går så långt som till att mörda sina söner. Hur kan en mor överge sina barn, sitt ansvar? Varför? Kanske är det vår tids största tabu, och här har författare och regissör inte riktigt hittat ett fungerande förhållningssätt. Det blir både onödigt abstrakt och fragmentariskt, och dödsdansen allt för bokstavlig. Jag upplever heller inte bilden av de vita kistorna som särskilt gripande.

Men det som utmärker Sara Stridsbergs Medealand är en stark text och språkbehandling. Det är poetiskt, ändå tillräckligt vardagligt för att i dialogform inte bli märkligt världsfrånvänt. Oftast kommer berättelsen obehagligt nära sanningen.


Dramaten/Elverket: Medealand. Manus: Sara Stridsberg. Regi: Ingela Olsson. Scenografi och ljus: Jens Sethzman. Kostym: Nina Sandström. Peruk och mask: Sari Nuttunen. Medverkande: Noomi Rapace, Shanti Roney, Lena B Eriksson, Nina Gunke, Donald Högberg, Klara Bendz.

Lorna Bartram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *