För några år sedan försökte en K-affär bidra till lösningen på krisen i Mellanöstern: egyptiska och israeliska apelsiner såldes huller om buller från samma korg till priset 99 cent/kg. Nu har Citymarket i sitt reklamblad erbjudit indiska vindruvor för 1,29 euro för en halvkilosförpackning, ett så förmånligt pris att man gärna köper några stycken också till sina bekanta.

På förpackningen står det Mahagrapes. Det är takorganisationen för 16 vindruvskooperativ i Indiens största delstat Maharashtra och den representerar 2 500 vindruvsodlare.

Får odlarna ett hyfsat pris för sina produkter, nu när handeln med indiska vindruvor avancerat från den nationella till den internationella serien? Det får de, tror journalisterna vid indiska affärstidningar och försäkrar sina läsare att det aldrig gått så bra för odlarna i Maharashtra som under de senaste åren. Enligt Indiens finansminister Pranab Mukcherjee har jordbrukarna varit de verkliga hjältarna i Indiens framgångssaga. Hur månne detta låter i öronen på de tiotals miljoner överskuldsatta jordbrukare som ser sina barn gå hungriga varje dag?

Privilegientsians Indien

Maharashtra är också Indiens överlägset rikaste delstat. För ett år sedan hade den indiska elitpressen skäl till en stor glädje: Fyra av världens rikaste mänskor var indier. Tre av dem bodde i Maharashtras och samtidigt Indiens superrikas huvudstad Mumbai. Mukesh Ambani hade hösten 2007 krönts till världens rikaste man och brodern Anils förmögenhet växte i så snabb takt att den förutspåddes snart passera hans storebrors.

”Vi har krossat västs övermakt i förmögenhetsstatistiken”, förkunnade en bloggare och fortsatte att bröderna Ambanis framgångar visar att ”Indien inte längre är något fattighjon som är beroende av hjälp från utvecklade länder”.

Miljardärernas gemensamma egendom uppgår till nästan en tredjedel av Indiens BNP. Många representanter för Indiens privilegientsia tycks på riktigt tro att bröderna Ambani och andra penningfurstar är motorn i det indiska ekonomiska undret, trollkonstnärer som befriat sitt land från den licensdjungel som kallades ”indisk socialism”. Pengar, enbart pengar, utgör tecknet på framgång i super-Indien. Också om du är hur begåvad som helst, också om du vinner Nobelpriset, är du en loser om du inte har pengar, proklamerar de superrikas och Bollywoodstjärnornas taleskvinna författaren Shobhaa De.

Depressionen drabbar också krösusar. Enligt tidskriften Forbes har antalet miljardärer i hela Indien sjunkit med nästan hälften från 54 år 2008. I Mumbai har fallet varit lika stort, från 20 till 10. Miljardärerna försvinner dock inte ur den indiska elitens föreställningsvärld på samma sätt som landets fattiga gjort det.

Vanliga rika lever vidare. Koden för dem är HNWI, High Net Worth Individuals, individer med högt nettovärde. I Indien är det knappast någon som förvånar sig över ett begrepp som detta. En del hem är så mycket finare och renare än andra att de fattiga automatiskt inser hur lite värda de själva är. Jättestaten präglas så starkt av kastväsendet och de enorma löneskillnaderna att den framgångsrikt konkurrerar om titeln som världens mest ojämlika land.

Antalet HNWI växte i Indien år 2007 med rekordfart, medan motsvarande tillväxt i världen i övrigt var den svagaste på fyra år. HNWI-populationen är speciellt stor i Mumbai, också om man inte skulle räkna med stadens mest berömda nyrika, ”Slummens miljonär”.

Osynliga miljoner

Indien har erfarenhet av att få stora mängder mänskor att försvinna. Kastväsendet har stämplat nästan 200 miljoner indier som oberörbara. När flickor väljs bort till förmån för pojkar har det lett till att det fattas 50 miljoner kvinnor. Det senaste tricket, som kallas Indien-fenomenet, fungerar bäst om man gör 80 procent av indierna osynliga.

Enligt denna saga har det ur det gamla, hopplösa Indien under de senaste 15 åren vuxit fram ett modernt och skinande nytt super-Indien, medan det gamla u-lands-Indien försvunnit. Det super-Indien som målas upp utgör det indiska ekonomiska undret, som bebos av en modern medelklass som genom sin konsumtionsförmåga ska göra Indien till ett investeringsparadis som ska slå världen med häpnad. Men då döljer man att fyra femtedelar av indierna bor kvar i det gamla u-landet Indien.

Det är ett faktum att antalet HNWI-medborgare har stigit till 123 000, d.v.s. ca 0,01 procent av hela befolkningen. Man kan också räkna med att det för en femtedel av indierna, ca 225 miljoner mänskor, går bättre än någonsin. De är en del av det indiska undret, de utgör den ”tigerelefant” som håller på att tränga sig upp i världsekonomins division 1.

De rika bor i städerna och i de speciella ”ekonomiska zonerna”. Det finns redan flera hundra av dem, de omges av murar och är halvt självständiga stater i staten. Författaren Arundhati Roy kallar dem speciella zoner för eliminering av bönder. De utländska företagen dras till dessa zoner eftersom villkoren är särskilt förmånliga – Nokia har redan en alldeles egen zon i Tamil Nadu.

Hårda tider

Sängen är bäddad. Mitt alldeles egna Indienfenomen stiger in genom dörren. Herr G, bland bekanta känd som Global, driver en konsultfirma i Mumbai och har redan i tio års tid hjälpt finländska företag att etablera sig i Indien.

Vi smakar på Mahagrapes’ druvor. Jag får i gengäld mango från Maharashtra. För ett par år sedan klippte jag ut en notis om en bytesaffär mellan ett indiskt företag och ett amerikanskt: mango mot Harley Davidson-motorcyklar.

G ska denna gång göra en rekordlång turné, över tre veckor. Tiderna är hårda och snabbesök hos företag räcker inte längre för att väcka intresse och locka till expeditioner till Indien.

Finnair ställer in direktflygen till Mumbai för ett halvår. Det indiska företag som ordnat markpersonal på Mumbais flygfält för Finnair har sagt upp alla tolv anställda. G berättar att den kvinna som skött hans biljett frågat om jobb, vad som helst skulle duga.

Enligt min favoritjournalist Palagummi Sainath har åtminstone två av Indiens ledande tidningar meddelat sina journalister att ordet recession inte får användas i samband med Indien. USA kan ha en depression, men inte Indien. När man skriver om tillfälliga störningar i den indiska ekonomin kan man använda uttrycken downturn eller slowturn, men mycket diskret.

VM i självbedrägeri

I internationella finanskretsar har Indien nämnts som ett av världens mest lovande investeringsområden. Att skapa en tillräckligt lockande bild av Indien har dock förutsatt ett massivt photoshoppande – det har inte räckt med att hålla u-landsscener borta från Bollywood-filmerna. Fattigdom attraherar inte investerarna.Arkitekterna bakom super-Indien påstår att man ännu kan stöta på rester av fattigdom, liksom på utrotningshotade arter som tigrar, i avlägsna, efterblivna byar. En ekonomijournalist har hävdat att fattigdomen försvinner så snabbt på landsbygden att Indien måste uppföra ett fattigdomsmuseum. År 2004 gick det dåvarande regeringspartiet BJP till val med parollen ”Välmående mänskor i ett blomstrande Indien”. Också självbedrägerier har en gräns – partiet förlorade valet.

År 2006 närmade sig den ekonomiska tillväxten i Indien tio procent. Samma år föll Indiens placering på FN:s lista över länder ordnade enligt  index för mänsklig utveckling ned till plats 132, under Bhutan. Indien har fortfarande världsrekord i antalet analfabeter och undernärda. 80 procent av 5–35 månader gamla barn lider av undernäring.

70 procent av indierna bor i 600 000 mer eller mindre efterblivna byar. Indien har det största antalet jordbrukare i världen och två tredjedelar av indierna får sin utkomst av jorden. Indiens inrikesminister P. Chidambaram förde nyligen fram en vision om att 85 procent av Indiens befolkning år 2030 skulle bo i städer och få sin utkomst från industrin. Men var skulle dessa 700 miljoner nya stadsbor få rum? Mumbai, där det sägs att Somalien och Manhattan möts, beräknas redan ha 30–40 miljoner invånare.

Om vi enbart umgås med super-Indien är vi medskyldiga till att u-lands-Indien tigs ihjäl. Ännu på 70-talet beklagade mina värdar sina sämre lottade landsmäns öde. 1990 sade man att de fattiga själva var orsaken till sitt öde. I dagens retorik har fattigdomen blivit självvald. Mumbais societetsdrottning Shobhaa De förklarar i sin bok Superstar India att de fattiga är så mycket lyckligare än de rika att många rika drömmer om fattigdom. Kanske det är därför som en så stor majoritet av indierna valt fattigdomen?

Kärleken till Bush

President George W. Bush har berättat att han vill resa omkring i världen på sina pensionärsdagar. Jag rekommenderar Indien för honom, eftersom super-Indien älskar honom.

Offentliga kärleksförklaringar är mycket ovanliga i Indien. Många av mina indiska bekanta har på småtimmarna klagat över att de inte ens vågat erkänna att de älskar sin hustru. Herr G drömmer om att våga krama om sin hustru på flygfältet. Därför var det ett stort steg när premiärminister Manmohan Singh i höstas förklarade för Bush: ”indierna älskar dig djupt”.

Fast det kan nog handla om ett förnuftsäktenskap. Indien har länge varit nära lierat med USA och Israel, redan före kriget mot terrorn. I december 2001 föreslog Israels utrikesminister Shimon Peres att Indien skulle bli associerad medlem av Nato.

Bushs största förtjänst i indiernas ögon är att han gjorde slut på Indiens 34 år långa isolering på kärnkraftsområdet. Avtalet mellan de båda länderna gav Indien rättigheter som en officiell kärnvapenstat, utan motsvarande skyldigheter. Ickespridningsavtalet gjordes till ett åtlöje och budskapet till Iran och andra stater med kärnvapenplaner var klart: det finns goda och onda bomber. Indien har, liksom tidigare Israel, fått ett officiellt amerikanskt godkännande av brottet mot ickespridningsavtalet, som ett bidrag i kriget mot terrorismen.

Naturligtvis väntar sig Bush en gentjänst av indierna. Helt i slutet av sin presidentperiod förklarade han att indierna och kineserna är de storkonsumenter av mat som är huvudskyldiga till livsmedelskrisen i världen.

Ska vi tro att indierna älskar honom tillräckligt för att få ett slut på krisen?Indien på 30 cent om dagen

Kanske ni har stött på reseguider av typ ”Italien på 90 dollar om dagen”? För Indienresenärer erbjuds t.ex. budgetguiden India on 40 dollars a Day. Jag skulle dock rekommendera Bush en dagsbudget på 30 cent – då skulle han bäst bekanta sig med storätarnas dagsrutiner.

Enligt en riksomfattande rapport som utkom 2008 tvingas 77 procent av indierna, d.v.s. 900 miljoner mänskor, klara sig på mindre än 30 cent om dagen. Med den summan får de 1,5 liter buteljerat vatten (med vilket Bush kan tvätta sina tänder) eller en usel kopia av filmen Slumdog Millionaire. För att köpa den billigaste Nokia-mobilen skulle de tvingas avstå från mat i två månader. För att köpa Nano, den löjligt billiga folkbilen, måste man lägga undan 30 cent om dagen i omkring 15 år.

Det är för övrigt bara den ”fattigaste” tredjedelen av dem som lever på högst 30 cent om dagen som officiellt klassificeras som fattiga. Resten, 600 miljoner, räknas väl som genomsnittsmedborgare.

Den  indiska fattigdomsforskaren Usha Patnaik har, i likhet med många andra indiska forskare, visat att den kalorimängd, som kommer majoriteten av indier till del, ständigt minskar. De får allt mindre att äta. En bloggare bestred visserligen Patnaiks uppgifter och hävdade att statistik visar att fattiga tvärtom varannan månad kan äta ett ägg mera än förut.

Här kommer den indiska brottsstatistiken in i bilden. Enligt den begick åtminstone 182 936 bönder självmord under åren 1997–2007. Enligt Palagummi Sainath, som i åratal utrett självmorden, är antalet starkt underdrivet. För det första inbegriper det inte kvinnor som gjort självmord, eftersom de i statistiken bara bokförs som bondhustrur.

För det andra förvränger eller nedvärderar delstatsregeringarna siffrorna. Det räcker inte att det är ett brott att begå självmord. Man har föreslagit att det skulle bli ett brott redan att tala om det. Delstatsregeringen i Karnataka, känd som en supermakt på informationsteknologins område, lät för några år sedan göra en ”vetenskaplig analys” och i den föreslås att regeringen borde ställa de personer som påstår att jordbrukarnas självmord beror på skuldsättning inför rätta.

I delstaten Chhattishgarg, känd som investerarnas paradis, har premiärminister Raman Singh för sin del hävdat att inte en enda överskuldsatt jordbrukare någonsin begått självmord i hans rike. Detta trots att det enligt statistiken förekommer fler självmord per capita i Chhattisgarg än någon annanstans i Indien.

En gång i halvtimmen

Om det inte är lämpligt att tala om konjunkturnedgång i Indien kanske man för att inte skrämma bort investerarna i Mahatma Gandhis land kunde tala om slutförd fasta eller superfasta. Även om antalet bönder starkt minskar i Indien ökar antalet självmord. I genomsnitt tar en bonde livet av sig någonstans i Indien en gång i halvtimmen. Två tredjedelar av självmorden begås i fem delstater. Miljardärernas Maharashtra är överlägsen etta också på detta område. Böndernas självmord blev allmänna efter att Indien gjorde en stark kursändring i sin ekonomiska politik i början av 1990-talet. Antalet har vuxit i takt med att Indien allt starkare integrerats i världsekonomins produktionskedjor.

Enligt Sainath begås självmord oftast av bönder som odlar exportgrödor. Den exportinriktade politiken har t.ex. i Maharashtra drivit de flesta bönderna att övergå från växter för inhemsk konsumtion till exportgrödor. Produktionskostnaderna har stigit och på de oberäkneliga världsmarknaderna har man inte fått de priser för produkterna som man lovat bönderna.

För att överleva har bönderna tvingats ta lån till hög ränta och speciellt efter dåliga skördar är spiralen färdig: de är överskuldsatta till den grad att de tvingats sälja sina marker eller delar av dem.

Exportgrödorna ger inte försörjning om inte odlingen av dem ger pengar till köp av mat. Att tugga på bomull håller ingen vid liv. En småbrukare som odlar vanliga grödor kan i princip gå och lägga sig mätt på eget ris. Till råga på allt har de snabbt stigande livsmedelspriserna förstört många odlares ekonomi. Eftersom allt fler småbrukare inte längre kan producera tillräckligt med livsmedel för sig själva tvingas de köpa dem. Redan i början av 2000-talet gick 60 procent av genomsnittsjordbrukarens månadsutgifter till matinköp.

Marknad eller reglering?

Går bönderna nu mot ljusare tider? Kongresspartiet hade till sin signaturmelodi i vårens valkampanj valt dansmelodin i den pompösa finalen till filmen Slumdog Millionaire, Jai Ho (Gå till seger). Trots andra partiers protester hade partiet lyckats köpa ensamrätten till låten för ett år. Trots opinionsundersökningarna gav de indiska väljarna den av kongresspartiet ledda koalitionen ensamrätten till att styra landet för fem år framåt. På vilken grund?

Inför valet betonade flera kommentatorer i Indiens viktigaste tidningar att det karakteristiska för detta val var bristen på stora frågor. Rätt egendomligt i ett land, där val traditionellt avgjorts av landsbygdsmajoritetens röster, i ett land med världsrekord inte bara beträffande bönders självmord, utan också beträffande antalet undernärda och analfabeter.

I medierna framstod valet som en kamp mellan de två huvudpartierna, kongresspartiet och hindunationalisternas BJP. Men det var också en styrkemätning mellan två olika Indien. Medan kongresspartiet åtminstone i princip ser indierna som jämlika ifråga om religiös och etnisk bakgrund, talar BJP om hinduernas tusenåriga rike och deras förlovade land och vill göra Indien till en hinduisk stat.

Indierna röstade klart för sekularism mot Guds eget parti BJP. De ville inte öka den konstlade tudelningen i ett land som också annars håller på att gå upp i limningarna. Indiska bekanta har framför allt glatt sig över att den skarpa islamfientlighet som torgförts av BJP inte gick fram ens i den atmosfär som präglades av terroraktionerna i Mumbai förra hösten. BJP:s ledning felbedömde läget när den försvarade en av partiets kändiskandidaters tal om att sterilisera och hugga fingrar av indiska muslimer. En fredlig samlevnad mellan hinduer och muslimer är ett villkor för stabilitet i Indien. Regionalt och också globalt är det viktigt att Indien och Pakistan inte drar fram sina kärnvapen ur malpåsarna.

Men bromsar valresultatet ökningen av klyftan mellan super-Indien och u-lands-Indien? De indiska storföretagen, som vill att landet ska ledas som ett företag, utan besvärande demokrati, har stött BJP. Eftersom den indiska vänstern förlorade en stor del av sitt stöd i valet, har storbolagens direktörer förklarat att valresultatet innebar grönt ljus för en intensifiering av den nyliberalistiska politiken.

Det finns dock en annan tolkning som står i samklang med finanskrisen och talar för en återgång till den gamla regleringsekonomin från Nehrus tid. Många medier ser redan framför sig hur den fjärde generationen i Nehru-Gandhi-dynastin, Rahul Gandhi, gör sitt intåg på scenen.

Men Indiens grundproblem har inte försvunnit, fattigdomsproblemet är lika akut. Man kan försöka kamouflera det som maoistproblem. Enligt premiärminister Singh är maoisterna Indiens största säkerhetsproblem – de mördar inte bara sig själva. Jag är illa rädd att så är fallet också i fortsättningen, om man inte tar itu med fattigdomsproblemet med bestämdare tag.

övers. Peter Lodenius