Bob Dylans Blood On The Tracks, Bruce Springsteens Tunnel Of Love och Ulf Lundells Den vassa eggen är väl de mest kända – manliga – skilsmässoplattorna. Även ABBA:s The Visitors – med sina liksom dubbelsidiga skilsmässotexter – kan placeras i skilsmässogenren.
Nu har dessutom Mikael Wiehe diktat sånger om en – alltså sin – skilsmässa, som ändå slutade så ”lyckligt” att den ställdes in. Så heter också hans nya album, ”Sånger från en inställd skilsmässa”, och det måste vara årets skiva för medelålders män i stigande åldrar. Oavsett hur lite eller mycket, hur starkt eller svagt, så har alla män – och kvinnor, för den delen – känt en liknande smärta.
Just detta är en styrka med hans skilsmässoskiva, fast blott en av dem: att Wiehe diktat och sjunger om sig själv som människa snarare än man. Hans sånger blir en historia som oftast brukar berättas av kvinnor. Men här och nu är det en man som mår och känner precis likadant. Det framgår nog allra tydligast i sången om ”Mannen”, den andre, som hustrun rest till och bor hos, om den mannen ”sa du ingenting”, sjunger Mikael, när hon hört av sig, ringt eller mejlat. Han berättar den förorättades historia, om svek och otrohet (till sydamerikansk melodi, lätt antydd men ändå tuff rockrytm och ödesstämda marschtrummor). Han riktigt ömkar sig, blir en liten, svag människa, så som stora, starka män också behöver göra ibland, för att de faktiskt är små och utom-sig-övergivna.
Sällan har Mikael Wiehe använt, liksom bara tagit till, fler ljudliknande nästanrim. Melodierna lånar både från honom själv och andra. Ändå – eller tack vare detta – kan sångerna vara hans bästa någonsin. För att alla som lyssnar måste höra och uppleva hur nödvändigt det var att skriva dem, att få alla tankar och känslor, ur kroppen – och fort!
”Bara som jag trodde” är vacker och sorgsen som en tår som aldrig torkar i ögat, till enkla akustiska gitarrackord. ”Bödeln”, det är hon, kvinnan, den bortresta hustrun, har blivit en stilla, hemsk sång till ett upprepat blues pianoriff. ”Om jag ska klara av det här” – en muntlig dikt till musik – är desperat. Wiehe deklamerar till musik av nån sorts förvirrad sydamerikansk blåsorkester med inslag av klezmer.
Avslutningsspåren ”Kom nära” och ”Var med mej nu” borde ju vara lyckliga, för nu är hustrun tillbaka, men ändå är det som om tro och misstro sjunger duett. Sångerna går inte att lita på, de har så övervackra melodier att de ändå blir sorgsna, de är så översentimentala att de blir otäcka. Som om Mikael Wiehe inte kan, inte vågar tro att skilsmässan alldeles säkert har ställts in.
Han sjunger nära mikrofonen, viskar i våra öron och hjärtan. Orden bärs fram och in i hjärtat på enkla och fina melodier. Mikael Wiehe är ingen åldrande popartist längre utan på LP:n Sånger från en inställd skilsmässa har han blivit, kanske för allra första gången, vad han faktiskt är: en samtida svensk sångpoet och modern vissångare, den självklare arvtagaren till Olle Adolphson. Vid sidan om allt det övriga.
Mikael Wiehe: Sånger från en inställd skilsmässa. Metronome/Warner.
Bengt Eriksson
