Sommarhelsingfors myllrar av turister med solglasögon och stadskartor, just idag är inslaget av bakfulla, ryska fotbollssupporters markant.

På Hufvudstadsbladets redaktion är det dunkelt och atmosfären är koncentrerad och sammanbiten. Philip Teir är nyutnämnd kulturchef. Idag är det hans sista dag innan semestern och det är mycket som skall vara färdigt innan han kan gå hem. Telefonerna ringer. I morgon skall jag få veta att Hufvudstadsbladet går ner till sexdagars i juli och permitterar folk. Det är tuffa tider i tidningsbranschen som på alla andra håll i samhället. Philip tycker vi kan göra intervjun utanför redaktionen.

– Vi går på kaffe på stan, annars blir vi bara störda hela tiden.

När vi sätter oss till bords med varsin bondkaffe frågar jag om han känner sej hemma i rollen som poet.

– Nej, jag känner mig inte riktigt som en poet. Det är egentligen helt fel att bli omnämnd som poet efter att bara ha gett ut en diktsamling. Jag vet inte ens om det blir mer lyrik, men det var absolut rätt form för det jag ville skriva då.

– Riktiga poesimänniskor verkar tycka att min diktsamling är lite naiv och sentimental, medan den tycks tilltala dem som är mindre formfixerade. Jag skriver definitivt inte för poesins egen skull, som många poeter verkar göra. Som om poesin var någonting större än allt annat.

Han debuterade år 2007 med diktsamlingen Någonting ur hennes mun faller i min mun.

– Jag hade en del gamla dikter liggande som jag började fundera på om jag kunde göra något av. Jag arbetade om dem och det blev, som det brukar, något helt annat än det var tänkt från början.

Det var en säker debut, med ett alldeles eget anslag. Språket är enkelt och okonstlat. Han skriver om Stålmannen som dyker i Marianergraven (Jo, det var förstås en hälsning till en av favoritpoeterna: Tua Forsström).

Stålmannen, med sin manliga superstyrka, framställs i serierna som en sorts manpojke. I Philip Teirs dikt förstår Stålmannen sig inte på vuxenvärldens kladdighet, följaktligen är han inte heller alls intresserad av sex med sin Lois. Hon får gärna komma med på en flygtur över stan och han kan träffa hennes föräldrar bara hon tar på sig en längre kjol.

– Superhjältarna är vår tids grekiska gudar, men de är också mycket mänskliga och lite löjliga i sina kostymer.

Kärlek och äckel

Året innan debutdiktsamlingen var Philip Teir tillsammans med Mårten Westö redaktör för boken Mandomsprov – en antologi om manlighet. Philip Teirs antologitext heter Mina rosa shorts. När jag inför intervjun läser texten samtidigt som diktsamlingen är det omöjligt att låta bli att dra paralleller. Också diktsamlingen kan läsas som ett utforskande av modern manlighet och en skildring av en mognadsprocess från manpojke till man, till familjefar och Människa. Antologiessän slutar med orden:

”Jag försöker lära mig att klara av större utmaningar än en ikeahylla. Till exempel detta: att skuffa två skrikande barn i en vagn full med tunga matkassar uppför en backe en mörk januarikväll. Det är den verkliga existentiella chocken. Att bli retad för att par rosa shorts är ingenting.”

– Ja, det verkar som om jag mutat in ett eget tema, även det var helt omedvetet från början. Vi är inte så många finlandssvenskar som skriver om manlighet. Jag var och såg sommarutställningen Horror Vacui på Kiasma. Den är helt fantastisk. Finsk manlighet – eller resultatet av den – när den är som bäst. Markus Coppers grejer är oförklarligt gripande: obehagliga och skeva. Bredvid finns utställningen (O)naturligt där två kvinnliga genusforskare valt ut konstnärer som behandlar manlighet i sin konst. Kanske inte världens bästa… men bredvid varandra blir de mycket spännande.

Philip Teirs debutdiktsamling blir som sinnligast i den andra avdelningen, då diktjaget är på sjukhus och njuter av och längtar efter sjuksköterskornas händer och moderns omsorger. Diktsviten avslutas med den ambivalenta titeldikten: ”Mamma kommer in med ett vinglas/ i handen, läppstift/ någonting ur hennes mun faller i min mun.”  Jag läser in dubbelheten i successionen, både kärleken och äcklet, i det sonen tar emot från modern. Mamman som alltid är den första kärleken, i dikten snurrar sonen runt henne, som nattfjärilen runt glödlampan.

– I den avdelningen av boken ville jag att språket skulle vara parfymerat och lite over-the-top… Det anknyter igen till superhjältarna, som alltid är väldigt modersfixerade. Det är freudianskt förstås och när man läser lite amerikansk seriehistoria inser man att de där tecknarna var mycket bevandrade i Freud och överhuvudtaget i allt som är användbart när man bygger upp mytologier.

I bokens sista avdelningen rör sig diktjaget med en barnvagn i vardagens Helsingfors.

”Det finns ingen möjlighet att föreställa sig/ något annat än nuet./ Att du sitter i bussen här bredvid mig/ att dina ben dinglar över sätet/ att du pratar som vanligt/ att vägen just nu är jag/ är din mor, som solsken/ hos dig, ett oändligt solsken/ ljuset, allt det vita, sorgen/ det finns ingen färdbeskrivning/ för dig,/ ingen framtid huggen i sten/ endast du som ropar från stranden/ när jag kommer med eftermiddagsfärjan.”

Skruvade noveller

Inför intervjun skickade Philip Teir en relativt nyskriven novell åt mig. Jag läste den en morgon på bussen och blev så fast i texten att jag åkte två hållplatser för långt.

– Ja, just nu skriver jag noveller. Prosaspåret är en fortsättning på samma idé som diktsamlingen. Motiven och stämningen är liknande.

Jag känner igen tonen från dikterna, även om novellgenren förstås delvis har helt andra förutsättningar. Det finns ett stråk av något obehagligt, lite skruvat eller kinky både i Philip Teirs dikter och i novellen jag läst. Trots en (skenbar?) enkelhet i språket skruvar han till det hela, åtminstone ett halvt varv extra, så det uppstår en spänning i materialet. Jag var förvånad över att så få kritiker tagit fasta på just det i recensionerna av diktsamlingen. Jag var ett tag rädd att det bara var jag som läste in en massa eget själabråte och hjärnspöken.

Philip ser mäkta nöjd ut när jag redogör för min läsupplevelse för honom.

– Ah! Det var just det jag ville, att det skulle finnas där men bara så subtilt så man knappt märkte det. Det är jättebra om det är oförklarligt obehagligt. Det gör absolut inget om folk känner sig illa till mods.

I den kommande novellsamlingen antar jag att det blir ännu tydligare.

– Just i den novellen du läst ville jag ha någon sorts ”Räddaren i nöden”-tonfall eller som i filmen Donny Darko. Den är så precis mitt i prick hur det var när man gick i gymnasiet.

Jag undrar lite stilla för mig själv hur det var där i Jakobstad, men jag gillar också Richard Kellys film från 2001 om den sextonårige amerikanska high-school killen med psykiska problem. Han är sömngångare och överlever därför som av en slump den natten då en flygplansmotor ramlar ner i hans säng. Donnies ”vän”, Frank, i lurvig kanindräkt har för alltid förändrat min inställning till kramdjurskaniner i naturlig storlek.

Amerikanska stämningar

Många recensenter drog paralleller mellan amerikansk poesi, i synnerhet New York-skolan, och din första diktsamling. Det är en berättande dikt som tar avstamp i vardagliga ting och situationer. Det finns tydliga stilinfluenser, men även motiv och stämning i dikten är oväntat amerikansk. Du har också själv bott i USA…

– Ja, och jag har märkt att till exempel de noveller jag gillar är antingen finlandssvenska eller amerikanska… Jag har bara en litterär metod jag kan jobba efter och det är att gräva i det som är mest pinsamt och jobbigt och göra det ännu mer pinsamt och jobbigt. Och sen arbetar jag 100 procent med stämningen. Många poeter vill utforska vad som är möjligt att göra med språket. Jag är inte själv lagd åt det hållet, fast vad vet man – kanske jag landar där förr eller senare. Det är lustfyllt att skriva prosa när det funkar, man borde göra det varje dag. Men när skrivandet blir ett berg av jobb som man skall ta sig över är det inte lika roligt… man behöver tid.

Man kan ju undra hur en tvåbarnspappa och journalist (kulturchef, bevars!) hinner skriva något alls?

– Nu skall jag försöka skriva de här novellerna klara under semestern: Umgås med familjen på dagarna och skriva på kvällarna. Jag bävar lite för hösten, det skall bli mycket roligt med bokmässor och annat, men det kommer att bli stressigt.

Att vara kulturchef innebär mycket redaktionellt arbete. Att beställa och läsa andras texter. Har du ännu själv något drömuppdrag?

– Ja, jag fantiserar faktiskt om att i höst få fara och besöka övergivna tryckerier i USA, men just nu ser jag mest av allt fram emot att få sätta mig på tåget imorgon och fara till Österbotten på semester…

Det unnar jag honom verkligen, men jag hoppas de österbottniska myggorna är lika djävliga som de brukar och gör så han hålls inne på kvällarna och får novellsamlingen färdigt skriven, för den ser jag fram emot att få läsa.

Vi talade också om mycket annat viktigt under intervjun: om kulturdebatten och om hur modernt språket är i Henry Parlands brev, men det får bli en annan artikel. Den här skulle ha fokus på poeten Philip Teir.