Ukrainas nuvarande president Viktor Jusjtjenko har haft en usel position inför presidentvalet den 17 januari. Om valet skulle ha hållits i juli skulle han enligt en opinionsmätning ha fått bara

3 % av rösterna, vilket gett honom femte plats. Oppositionsledaren Viktor Janukovytj skulle ha fått 25,8 % och premiärminister Julia Timosjenko 16 %.

Det har ansetts omöjligt för honom att hämta in det försprånget. Men förra veckan fick han ett oväntat stöd från Rysslands president Dmitrij Medvedev, som i ett brev till Jusjtjenko lät förstå att en ny rysk ambassadör inte skulle sändas till Ukraina innan landet fått en ny president. Följande steg skulle vara att bryta de diplomatiska förbindelserna mellan länderna.

Den första förhandsrösten i valet kom alltså redan nu. Även om det knappast var Medvedevs avsikt kan Jusjtjenko räkna med att brevet ökar hans röstetal – knappast dock tillräckligt. Det är möjligt att brevet, som genast publicerades på presidentens webbsida i form av ett videoinlägg i hans blogg, ökar Medvedevs popularitet i hemlandet, men den effekten har det nog inte i Ukraina. Också om den den teknologiska formen för diplomatin är ny är innehållet stenålders, en grov inblandning i ett grannlands politik.

Dagen innan brevet publicerades hade Medvedev haft ett möte i Sotji med ledarna för de partier som är representerade i duman där han drog upp riktlinjerna för en lagstiftning som skulle definiera förutsättningar för militära interventioner i utlandet. Sådana kan bli aktuella inte bara för att bemöta militära attacker utan också för att skydda ryska medborgare i utlandet.

Också ryska observatörer har förvånat sig över Medvedevs brev. Militärkommentatorn Pavel Feigenhauer noterade att Eurasia-rörelsens ledare Alexander Dugin förklarat att ”nedgraderingen av de diplomatiska relationerna har skapat en förkrigssituation” och vidare: ”Ryssland förbereder sig för att sluta att erkänna Ukrainas territoriella integritet, som man gjorde med Georgien. En väpnad konflikt kan snart uppstå på Krim och i östra Ukraina som kan leda till att dessa territorier blir ett ryskt protektorat.”

Feigenhauer avfärdar inte tanken på en militär aktion mot Ukraina som omöjlig, men konstaterar att Rysslands armé ännu inte är i ett sådant skick att den skulle kunna genomföra en mer omfattande operation – för det behövs ännu minst tre år av radikal militär modernisering och en viss upprustning.

Dugin är inte bara ideolog. I hans rörelse ingår också Eurasiska ungdomsförbundet som nyligen slutit en pakt med den rumänska rörelsen Nya högern för att försvara den ortodoxa tron. De båda grupperna, som tidningen Kyiv Post betecknar som fascistiska, förklarar att de ska ”organisera gemensamma aktioner för att försvara de ryska och rumänska befolkningarnas rättigheter i Ukraina” och ”stöda nationella rörelser som nu är förtryckta av de ukrainska myndigheterna”. De motiverar detta med att ”Ukrainas existens inte motsvarar de ryska och rumänska folkens intressen”. Vardera gruppen var aktiv i protesterna mot Moldaviens kommunistiske president Vladimir Voronin i april. Nya högern har sin bakgrund i 30-talets antisemitiska Järngarde i Rumänien och strävar efter ett Storrumänien.

Det är oroande om Medvedev nu verkar i samma riktning som dessa fascistiska rörelser.