Det första jag ser när jag på måfå öppnar Kjell Westös nya roman Gå inte ensam ut i natten är hela den sista strofen av Paul Simons Sound of Silence. Men det känns inte så farligt, inte ens när Westö något senare i texten inkorporerar ännu mera material från låten i ett emotionellt laddat textstycke. Trots att själva låten orsakar mig en blind vantrivsel, märker jag att Westös textpassage egentligen är en riktigt lyckad beskrivning av det finska illamåendets många olika nivåer – smörsång eller ej:”Vad hon hatade all denna vördnad! And no one dared. Julaftonsmorgon vid hjältegravarna, nyårsafton vid hjältegravarna, påskdag vid hjältegravarna. Disturb the sound. Vid gravarna på studentdagen, vid gravarna på de dödas bemärkelsedagar, farmor Margits darriga röst som sjunger nationalsången framför gravarna den 6 december. Of silence. Görans yngre bror vid fronten 1944. Cathrines syster i februaribombningarna samma år. En hel barndom vid gravarna. Solens obevekliga lopp över havet. Cinzanoflaskan ut ur skafferiet och in igen. Fools said I.”

Epik är sällan min gren, men det har alltid funnits något i Westös litteratur som påverkat mig. Westö är skicklig på att se sociala och historiska sammanhang och människans villkor i dessa, och hans styrka som författare finns i något så gammaldags som ett humanistiskt omhuldande förhållningssätt till sina karaktärer.

När protagonisterna i den nya boken samtidigt känns mångsidigare och mer helgjutna än de ofta gjort tidigare, är det episka suget starkt: Jouni, ”tvättarens pojke som spred skräck på Berghälls branta gator”, är på väg uppåt i samhället, medan den tvåspråkigt stammande Ariel dricker och haschar ner sig till smugglande och langande på Slussen. Samtidigt snurrar överklassflickan Adrianas labila och manodepressiva skickelse som en vindflöjel. Hela tiden väntar man på när vändningen kommer.

Det är dessa tre karaktärers vänskap, och deras folksy sånggrupp i 60-talets Helsingfors som är det centrala spåret i romanen. Romanens titel är hämtad från en sång som Ariel komponerat för gruppen – en sång som kunde och borde ha blivit en klassiker, men inte blev det. Detta är ett snyggt drag: en vacker sång som inte blir känd och förstörd av sitt eget genomslag (som Sound Of Silence, exempelvis) är en snygg sentimental hållhake på läsaren.

Fokuseringen på vad som kunde ha gått annorlunda med denna sång, bandet och i förlängningen huvudpersonernas vänskap, aktiverar all den positiva emotionella sötma som bara ett misslyckande, ett what-could-have-been, kan.

Staden ett problem

Men det finns ett drag i Westös litteratur som väcker blandade känslor. Det är inte det nostalgiska draget i sig som stör mig – tvärtom vet jag väl vad det är att förhålla sig sentimentalt till sådant man inte ens själv upplevt. Jag ser problemet ligga på annan ort, nämligen Helsingfors.

När Westös berättande dröjer kvar i staden, sker detta ofta på bekostnad av karaktärerna och narrativet, vilka inte utvecklas bortom Westös behov av att ge gestalt åt tiden som sveper förbi platsen som är hans hjärtas fröjd. Fiktionen är inte alltid på nivå med det gedigna epokskapande bakgrundsarbetet och gestaltningen av platsen.

I Westös litteratur har jag ofta saknat en cutting edge som skulle balansera hans hemlängtan i tiden och skapa starkare kontraster i det fiktiva nuet. Jag vill ha mera frenesi och gift, i stil med exempelvis Henrik Tikkanen.

Alla ska nu inte behöva vara Tikkanen, men en vanlig gest hos Westö är att en karaktär är rädd för något som sedan ändå inte händer. I sådana lägen önskar jag mera tyngd i storyn, mera Sodom och Gomorra – eller Hendrix satan anamma som Westö med så stor inlevelse beskriver romanen.

Det finns hos Westö en journalistisk tydlighetsdrift som ibland försvagar den litterära effekten. Som i fallet av den återgivna Simon-strofen, blir det också på andra ställen för mycket journalfilm och epokskapande namedropping: ”Samma sommar gav The Beatles ut Yellow Submarine och Eleanor Rigby. Rolling Stones konkurrerade med Under My Thumb och Lady Jane, Beach Boys med God Only Knows, The Kinks med Sunny Afternoon.”

Här är markörerna löst bråte, och redovisningen är inte kopplad till fiktionen. Men när de två nivåerna möts, blir det kul: ”På PR-bilderna ser Jouni, Ariel och Adriana väldigt unga ut. Dessutom ter de sig nästan komiskt dåtida, de är som klippta ur Antonionis ’Blow-Up’ eller någon liknande film.”

Beatleslugg

Den enda spelningen som vännernas sånggrupp tackar nej till är på en lokal invid Hagnäs torg, Jounis och Ariels hårda hemknutar, men den nya stilen gör dem främlingar i sitt eget hem: ”Dom sku ju döda oss för helvete!” sa Jouni. Han hade nog inte helt fel. Kerho drog till sig snaggade och slagsmålsbenägna killar från yrkesskolorna och verkstäderna, och Jouni och Ariel hade redan beatleslugg, ja mer än så: de var på väg att bli riktigt långhåriga, och båda hade börjat gå i randiga, kulörta skjortor. Adriana hade ändrats ännu mer, hennes bruna hårsvall ringlade sig allt längre ner längs ryggen och hon hade börjat klä sig allt djärvare, i udda kombinationer med långbyxor, hattar, halsdukar och blusar i kraftiga färger.”

Efter läsningen dröjer karaktärerna och deras sammanhang länge kvar i minnet, dock mera som exponenter av en fjärran samtid än för själva storyn kring dem.

Denna fiktiva tunnhet märks särskilt i bokens andra del. Om jag i inledningen av boken tyckte att det fanns allt för mycket epokskildring, är det i dess frånvaro mot slutet som jag förstår att sakna den: Sovjetkollapsen och den därpå följande ekonomiska depressionen i Finland, EU-medlemskapet och hockeyguldet – de stora och tvära händelserna i 90-talets Finland – passerar nästan obemärkt.

I bokens andra del uppstår en helt ny vänskapstriangel, vars alla parter har ett ytterst specifikt förhållande till människorna i den första konstellationen. Här är det inte längre tiden som påverkar karaktärernas öden: deras liv så att säga ”bara händer”, flankerat av det lakoniska relationsdramats konstateranden om hur det blev sen. När Helsingfors hamnar i bakgrunden försvinner bokens verkliga protagonist.

Jag undrar om detta nedtonande av Helsingfors är ett medvetet drag, eller ett uttryck för en önskan att få projektet färdigt: enligt Westös egen utsaga är detta den sista i serien av hans Helsingforsskildringar i tegelstensformat.

Hur som helst ser jag fram emot vad han ska göra härnäst, och föreslår ett kammarspel ombord på ett fartyg som lämnar Helsingfors, där samtliga karaktärer som funnits med i de fyra romanerna à la King Lear tar livet av varandra innan skutan sjunker utanför Gotska Sandön – som ett reningsbad och ett minimerande av risken för återgång till gamla spår. Men det som är säkert är att Helsingfors, som det skrivits om förhållandevis lite i finsk litteratur, har mycket att tacka för Westös insats att göra litteratur av staden.

---

Kjell Westö: Gå inte ensam ut i natten. Söderströms 2009