Heli Rekula är en av Finlands främsta fotokonstnärer. Utnämningen till professor i fotokonst vid Konsthøgskolan i Bergen är först och främst ett konstnärligt erkännande. I konkurrensen av trettiotvå sökande från olika delar av världen, kallades åtta till personlig intervju. Av de åtta kandidaterna från Norge, Finland, Tyskland och Kanada föll valet på Rekula. Undervisningsperioden inleddes hösten 2009.– Jag har undervisat mycket, men det var första gången jag ansökte om ett ämbete, säger Rekula anspråkslöst, under ett samtal på Kabelfabriken i Helsingfors.

Rekula har en aktiv roll i den dramatiska utveckling som skett inom fotografi och linsbaserad konst i Finland under de senaste 20 åren. Idag anses fotokonsten som en självskriven del av det moderna konstlivet.

Rekula föddes 1963. Rötterna finns i Karelen. Barndomen tillbringades i östra och norra Helsingfors och hos morföräldrarna i Kymme-

nedalen. Hon är uppvuxen med fotografi och film.

– Min mor och morfar var ivriga hobbyfotografer och filmade med smalfilmskamera. Bilderna framkall-

ade man hemma i mörkrummet.

Målet för studierna vid Lahtis Designinstitut (Lahden Muotoiluinstituutti) var att bli yrkesfotograf. Konstnärsbanan var något hon ännu

inte gav en tanke.

– Jag uppfostrades att studera för att få ett yrke och kunna livnära mig, säger hon .

Diplomarbetet Hotellet (1991) är en 16 mm svartvit smalfilm i två projektioner. Det är också det första officiella verket. Sekvensen av fotografiska ögonblick skildrar främlingskap och rotlöshet.

– Hotellet var mitt första arbete där jag märkte att jag med levande och stillbilder ställde frågor jag kände att bör behandlas. Tidsrymd går inte att avbilda med fotografi, det krävs rörliga bilder. Tidselementet är viktigt, detsamma gäller dramaturgin – hur bilderna ställs vid varandra och hur de samverkar. Arbetet visades på filmfestivalerna i Tammerfors och London och därefter runt världen.

Frågor viktiga

Rekula talar ogärna om karriär. Karriär är något som bestäms utifrån. Däremot understryker hon värdet av det konstnärliga arbetet d.v.s. arbetsprocessen, kontinuiteten, ifrågasättandet. Hur långt tänjer sig gränserna för ett medium i utveckling? Frågor som uppstår på grund av och under arbetets gång blir utgångspunkten för nya arbeten.

År 2001 inbjöds Rekula att delta i Plateau of Humankind, huvudutställningen på Biennalen i Venedig. Kurator var den legendariske Harald Szeemann. Ars Fennica-priset 2002 gjorde henne känd för den stora allmänheten. Listan på utförda arbeten och projekt är lång och imponerande. Utställningar, videoverk och installationer har visats på otaliga gallerier, museer och filmfestivaler i hemlandet och utomlands. Trots det säger Rekula att hon arbetar långsamt.

– De material jag vill använda är dyra och processerna kräver tid. De färdiga verken föds ur personliga upplevelser, både goda och onda och förverkligas utgående från de arbetsmetoder jag väljer.

I en intervju med Kati Kivinen i boken om Rekulas konst, som anknyter till den retrospektiva utställningen på Kiasma i Helsingfors 2005, beskriver hon sitt sätt att arbeta: ”Mina iscensatta och konstruerade bilder är ett slags privata performancer framför kameran … Betraktaren erhåller något och väntar på att något skall ske. Föreställningen försiggår i betraktarens sinne. Föreställningen för mig är själva avbildningsskeendet jag strävar att förmedla till åskådaren.

Fotoseanserna för porträttstudierna föregås av noggrann planering och bilden byggs upp på basis av skisser och anteckningar.”

Kvinnan i fokus

Kvinnans roll och problematiken kring den är ett återkommande tema.

– Jag utgår från den verklighet jag känner och kan sätta mig in i. Som kvinna är det naturligt att syss-elsätta sig med frågor som berör just kvinnans existens.

I mitten av 90-talet behandlade många verk begrepp med anknytning till skönhet och det groteska. I Kivinens intervju förklarar hon närmare: ”Porträttbilderna fick sin form och sitt uttryck när jag grubblade över det skönhetsideal reklambilderna spred, men jag vände upp och ner på frågeställningen. I ställ-et för det attraktiva och förföriska förde jag fram det fula och groteska i mina bilder. Även andra skikt är närvarande i bilderna … Slumpen har del i att verken visades på den internationella konstarenan och på så sätt deltog i den internationella kvinnodebatten.”

Strävan att definiera kvinnoidealet, tidsikonen går att följa i bildserien och videoverket Pilgrimage 1996–98. En professionell modell poserar. Hon är skör och oskyldig och samtidigt kontrollerande och självmedveten. Hon har blödande stigmatan på händerna, i verket Altarpiece är såret mitt i pannan. Blodet representerar livet och det mänskliga, kaninen som finns i vissa av bilderna är en symbol för fruktbarhet och sexualitet

– Verken representerar ytterligare något för mig, säger Rekula. Den unga kvinnan poserar tydligt för bilden, medan titeln, The Fantasy of Devotion, ställer frågan: Är det möjligt att hänge sig åt någon annan, vare sig det är en människa eller en Gud?

Landskapsbilder har alltid funnits med, men ställdes ut som individuella verk först 1998. I början ingår de endast som bakgrund i andra verk. Att fotografera landskapet, beskriver Rekula som en andningspaus. Här är det bilden som utgör anteckningen. Själva fotograferingsögonblicket är spontant och styrs av känslan och intuitionen. Landskapen är ofta öde. Människan deltar i skeendet som en del av helheten eller med sin frånvaro.

Utställningsutrymmet fungerar som ett experimentfält. Nya och gamla verk sammanförs  och skapar nya anknytningar, relationer och kopplingar. Beslutet att söka tjänsten i Norge fattades i flyget mellan Göteborg och Helsingfors efter ELIA-konferensen och utställningen Talking Loud and Saying Something i september 2008.

– Jag kunde trivas i Norge, med det stora havet och de stora bergen – om jag inte ansöker kommer jag att ångra mig, tänkte Rekula.

Utnämningen betyder inte att den flitiga och målmedvetna konstnären Rekula vilar på sina lagrar. Den 4 november öppnar utställningen Scene på Finska Institutet i Paris.

Rekula erhöll statspriset för fotokonst 2005. Hon arbetar för doktorsgraden vid Bildkonstakademin i Helsingfors med avhandlingen Den frånvarnde kroppen – sambandet mellan arbetsprocessen och det presenterade verket i fotografi, film och videokonst. Den retrospektiva utställningen på Kiasma, Autiomaa, arbeten från 1989–2004 är en del av doktorsarbetet.

---

Heli Rekula, Scene. L’institute Finlandaise 5.11–11.11 2009.