Både fackföreningsrörelsen och den finlandssvenska vänstern förlorade en av sina färgstarkaste personligheter när Jarl Sund, långvarig ordförande för Livsmedelsarbetarförbundet, avled kort före julen, 77 år gammal. Han var en son av det röda Brändö i Vasa, och det skämdes han aldrig för – fast “Julle” bodde i Helsingfors sedan 1969, när han valdes till ordförande i Livs, normaliserade han inte sitt snack särskilt mycket.Konventionell högtidlighet brydde han sig inte om, men han kunde vara högtidlig på sitt eget sätt. Han hade en “vikingahjälm” med mäktiga horn, kanske han fått den i något nordiskt fackligt sammanhang, och han kunde glatt komma till en svensk vänsterträff i Helsingfors iförd den.
Han gick sin egen väg också i det fackliga. Han blev så populär som österbottnisk distriktssekreterare i Livs (en post han fick 1962) att han vid Livs’ kongress 1969 valdes till förbundets ordförande, trots att FKP hade en annan kandidat – Livs var ju det näststörsta kommunistledda fackförbundet.
Livs blev under hans tid känt för att gå sina egna vägar. Låglöneförbundet gick aldrig med i de centrala inkomstpolitiska uppgörelserna, utan försökte på egen hand minska eftersläpningen, och lyckades också i viss mån med det, tack vare Julles okonventionella strategier, där en satsning på kvinnolönerna utgjorde en del. Den två veckor långa livsmedelsstrejken 1976 bidrog till att minska gapet till industrins medellöner. Julle ledde Livs tills han gick i pension 1992 och det var under hans tid ett av de stridbaraste fackförbunden. Trots det hölls minnestalet efter hans begravning av hans motpart, livsmedelsarbetsgivarnas ordförande. Det visar på sitt sätt hur många uppskattade Julles starka personlighet, medan andra var mindre förtjusta i hans egensinnighet.
Hans son Ralf, som också gått sina egna vägar i facket och politiken, berättar om hur Julle inför DFFF:s kongress 1968 skrivit ett tal där han föreslog att armén skulle avskaffas. Men trots att han var en av de första som begärt ordet kom turen aldrig till honom … På senare år förargades han över att fackets ledning, speciellt inom Metall, ställt upp på kraven om ett femte kärnkraftverk, någon sådan fullmakt ansåg han att fältet aldrig gett.
Julle hörde till en musikalisk familj och spelade själv fiol, bl.a. i Vasa kyrkoorkester. Han slutade efter att ha fått skällor för att under generalstrejken 1956 inte ha kommit till orkesterns repetition, utan i stället gått på strejkkommitténs möte. Men efter pensioneringen började han på nytt traktera sin fiol (från 1814!). Dessutom ägnade han sig åt att tälja träskulpturer.
Peter Lodenius
