991
Hur firade ni nyår? frågar jag mina vänner. Det är bra länge sedan jag hört något om datjafester i brassken, om dignande granar och om sjungande grannar som vilt utstyrda dyker upp mitt i den iskalla natten … Och om att alla skulle ha varit glada.
Tillsammans med min syster begav jag mig faktiskt ut i natten i hoppet om att få bevittna lite främmande glädje. Kanske ungdomar som skrikande och skrattande åker kälke … Kanske ett fyrverkeri som någon ordnat for att lysa upp natthimlen över Vasilijön … Kanske någon grupp muntra typer som styrt ut sig i fåniga mössor och filtstövlar och som för full hals vrålar från andra sidan av Smolenka-floden: Gott Nytt År! Gott Nytt År, Petersburg!
Men nej. Fönstren var alla upplysta, folk sov inte utan satt tysta framför sina teveskärmar. Man har allt mera kategoriskt gått in för att kalla nyåret ”enbart en familjefest”. Ändå behöver ingen gå till jobbet på många dagar. Man kan tillåta sig att förväxla dag och natt – det är också det enda som skiljer helgdagarna från vardagen.
I affärerna köper man samma gamla vanliga: bröd, morötter, potatis och lök … Den traditionella fisken har man redan i några år avstått ifrån och nu har också de sorter som vi kallar ”kattkött” försvunnit. Mjölkprodukterna väljs med tanke på att barnen ska få reklamkort att leka med. Så betryckt är stämningen i min stad. Det är en stad som går nertyngd under en börda av dagliga bekymmer som det inte går att kasta av sig ens under festdagar.
Efter den fruktansvärda eldsvådan i Perm där 156 människor dog under några minuter är vi till och med rädda för att tända tomtebloss hemma.
Det var en eldsvåda som skrämde hela vårt land, som fick upprörda tevejournalister att vägra tro sina ögon. Folk drog sig tillbaka med sina tankar om vårt land som vi ju själva byggt upp, men där vi inte känner oss trygga. Men att reflektera över att tjänstemän kan vara så kortsynta och så ansvarslösa, dessa samma tjänstemän vars barn dog i eldsvådan … så långt räcker inte våra krafter. Det är bara så att sorgen slår ner oss, att våra händer inte längre förmår knåda degen, att våra unga människor förstummats.
Om inte kalendern visade att vi redan har tagit ett ordentligt kliv in i 2010, kunde vi lika gärna glömma vilket år det är. Nyåret 2007 var ändå roligt med uppståndelsen kring oligarken Prochorov med hans flickor och den franska polisen i Courchevel – där låg något krämaraktigt, vulgärt och djärvt över den skandalen. Något uppiggande som tilldrog sig långt borta från våra snöfält, en anekdot som färgades av utländska accenter och våra egna fräcka antaganden. Här var något nytt för våra öron som hade fått vänja sig vid ortsnamnen i Tjetjenien, Ingusjetien och Dagestan – nu var det Frankrike och Courchevel! En smällkaramell! Konfetti i luften i stället för de dagliga morden i norra Kaukasus.
Nu får vi höra att det i Moskva planeras ny “underhållning” inför den 31 januari. Siffran trettioett har blivit politiskt laddad – det är nämligen paragraf 31 i vår konstitution som garanterar medborgarnas rätt att marschera och demonstrera. Min man frågade mig om också vi ska fästa knappar med siffran 31 på våra pälsar. Men jag vet inte – vågar jag riskera att inte hinna till jobbet i den händelse att jag råkar i gräl med en stollig polis i metron? För de är stolliga, poliserna, redan därför att de täcktes arrestera en gammal dam, den berömda människorättskämpen Ljudmila Aleksejeva som den 31 december protesterade i Moskva genom att fästa en knapp med siffran 31 på sin kostym som snödrottning!
Ingen trodde att något sådant kunde hända. Alla massmedier hade informerat om att det planerades en aktion till försvar för konstitutionens trettioförsta paragraf och det verkade som om det skulle betyda att myndigheterna denna gång tänkte akta sig för att framstå som dumskallar.
Men nej! Våra myndigheter är inte rädda för att göra sig löjliga. Genom att arrestera den 82-åriga Aleksejeva har de visat sig som allra fräckast, precis som om en pajas skulle dra av sig byxorna och stå och skrika mitt på torget. En sådan torghumor känns tyngre än rumlandet i Courchevel. Så därför är det ändå inte egalt om året är 2007 eller 2010.
övers: Kristina Rotkirch
Men nej. Fönstren var alla upplysta, folk sov inte utan satt tysta framför sina teveskärmar. Man har allt mera kategoriskt gått in för att kalla nyåret ”enbart en familjefest”. Ändå behöver ingen gå till jobbet på många dagar. Man kan tillåta sig att förväxla dag och natt – det är också det enda som skiljer helgdagarna från vardagen.
I affärerna köper man samma gamla vanliga: bröd, morötter, potatis och lök … Den traditionella fisken har man redan i några år avstått ifrån och nu har också de sorter som vi kallar ”kattkött” försvunnit. Mjölkprodukterna väljs med tanke på att barnen ska få reklamkort att leka med. Så betryckt är stämningen i min stad. Det är en stad som går nertyngd under en börda av dagliga bekymmer som det inte går att kasta av sig ens under festdagar.
Efter den fruktansvärda eldsvådan i Perm där 156 människor dog under några minuter är vi till och med rädda för att tända tomtebloss hemma.
Det var en eldsvåda som skrämde hela vårt land, som fick upprörda tevejournalister att vägra tro sina ögon. Folk drog sig tillbaka med sina tankar om vårt land som vi ju själva byggt upp, men där vi inte känner oss trygga. Men att reflektera över att tjänstemän kan vara så kortsynta och så ansvarslösa, dessa samma tjänstemän vars barn dog i eldsvådan … så långt räcker inte våra krafter. Det är bara så att sorgen slår ner oss, att våra händer inte längre förmår knåda degen, att våra unga människor förstummats.
Om inte kalendern visade att vi redan har tagit ett ordentligt kliv in i 2010, kunde vi lika gärna glömma vilket år det är. Nyåret 2007 var ändå roligt med uppståndelsen kring oligarken Prochorov med hans flickor och den franska polisen i Courchevel – där låg något krämaraktigt, vulgärt och djärvt över den skandalen. Något uppiggande som tilldrog sig långt borta från våra snöfält, en anekdot som färgades av utländska accenter och våra egna fräcka antaganden. Här var något nytt för våra öron som hade fått vänja sig vid ortsnamnen i Tjetjenien, Ingusjetien och Dagestan – nu var det Frankrike och Courchevel! En smällkaramell! Konfetti i luften i stället för de dagliga morden i norra Kaukasus.
Nu får vi höra att det i Moskva planeras ny “underhållning” inför den 31 januari. Siffran trettioett har blivit politiskt laddad – det är nämligen paragraf 31 i vår konstitution som garanterar medborgarnas rätt att marschera och demonstrera. Min man frågade mig om också vi ska fästa knappar med siffran 31 på våra pälsar. Men jag vet inte – vågar jag riskera att inte hinna till jobbet i den händelse att jag råkar i gräl med en stollig polis i metron? För de är stolliga, poliserna, redan därför att de täcktes arrestera en gammal dam, den berömda människorättskämpen Ljudmila Aleksejeva som den 31 december protesterade i Moskva genom att fästa en knapp med siffran 31 på sin kostym som snödrottning!
Ingen trodde att något sådant kunde hända. Alla massmedier hade informerat om att det planerades en aktion till försvar för konstitutionens trettioförsta paragraf och det verkade som om det skulle betyda att myndigheterna denna gång tänkte akta sig för att framstå som dumskallar.
Men nej! Våra myndigheter är inte rädda för att göra sig löjliga. Genom att arrestera den 82-åriga Aleksejeva har de visat sig som allra fräckast, precis som om en pajas skulle dra av sig byxorna och stå och skrika mitt på torget. En sådan torghumor känns tyngre än rumlandet i Courchevel. Så därför är det ändå inte egalt om året är 2007 eller 2010.
övers: Kristina Rotkirch
Valentina Uzunova
