Utgångspunkten för Turo Bergman är att den samlade arbetsinsatsen inte borde minska när befolkningen åldras. Vi behöver mänskor som betalar skatt, annars blir det svårt att upprätthålla välfärdsstaten.
Regeringen och arbetsgivarna vill att vi ska jobba så länge vi kan och inte gå i pension för tidigt. Turo Bergman kunde bli en idol för statsminister Matti Vanhanen. Efter många år på FFC:s internationella avdelning måste han sluta när han fyllde 60 – fackcentralens pensionsbestämmelser är strikta – och hoppade då in som politisk sekreterare på vänsterförbundet för ett drygt år. I höstas övergick han till att skriva en doktorsavhandling om utbudet på arbetskraft, men så måste han ta ledigt några månader för att sammanställa en skrift om arbetslivet, Työelämän tavoitteet ja todellisuus (”arbetslivets målsättningar och verklighet”), som kom ut förra veckan. Mera om den nästa vecka.
Utgångspunkten för Turo Bergman är att den samlade arbetsinsatsen inte borde minska, vilket den riskerar att göra när befolkningen åldras. Vi behöver kanske inte producera mera, men vi behöver fler anställda inom vårdsektorn. Och vi behöver mänskor som betalar skatt, annars blir det svårt att upprätthålla välfärdsstaten.
– Vi måste framför allt kunna beskatta arbetsinkomster. Maskiner är svåra att beskatta, är skatten för hög rymmer de till utlandet. Det är lite samma med förmögenheter. Därför borde vi ha tillräckligt med folk i arbete.
Mest behövs det nya jobb inom vårdsektorn. Pensionerna blir bättre och många har råd att betala för vård. Dagen när vi träffas har Helsingin Sanomat rapporterat om en grupp sjuksköterskor som lärt sig finska i Filippinerna och som nu inväntas hit för ett pilotexperiment. Turo Bergman är inte överraskad:
– Landet utbildar systematiskt sjuksköterskor över det egna behovet. Sköterskorna sänder sedan hem pengar och livnär den egna familjen.
svalt mottagande
Han är ändå inte säker på att Finland är så lockande:
– Största delen av dessa jobb finns i den kommunala sektorn, och det har hållit lönerna nere. Av tradition har man inom den offentliga sektorn haft trygga jobb och säkra pensioner och i stället har lönerna varit låga. ”Statens bröd är smalt men långt” har formeln varit.
Men i Norge, Schweiz och England är lönerna för sjuksköterskornas krävande jobb betydligt högre och det är inte så sagt att Finland är tillräckligt lockande för filippinskorna, också språket är en stötesten.
Till detta kommer klimatfrågan. Turo Bergman tänker inte så mycket på våra vintrar, fast de nog också kan vara avskräckande, som på den mentala istiden.
– Den främlingsfientlighet som blossat upp kan försvåra importen av arbetskraft.
Turo Bergman tror att dessa känslor av rädsla eller förakt, eller båda, sprider sig framför allt bland mänskor som inte känner några utlänningar, utan bara ser dem i gatubilden.
– Om de en gång blir bekanta med utlänningar ser de att också de är mänskor och fördomarna försvinner.
Turo Bergman berättar om sin sons fotbollslag som var med i en serie för 15–16-åringar. I laget medverkade en pojke från Zaire som var en mycket bra spelare. När de andra lagen inte klarade sig skyllde man på afrikanen och okvädade honom, men han gav tillbaka. En gång försökte en grupp föräldrar från motståndarlaget lyncha honom, men medlemmarna i hans lag grupperade sig kring honom och kunde skydda honom. Då var Turo stolt över sonens lag.
Två arbetsmarknader
En orsak till den växande främlingsfientligheten är antagligen arbetslösheten – man anklagar utlänningar för att fara iväg med jobben. Men Turo Bergman påpekar att utlänningarna mest får jobb som finländare inte vill ha, som jordgubbs- och bärplockning. På landsbygden har det avslöjats fall där utlänningar som jobbat som pigor eller drängar inte fått just någon lön, bara uppehållet betalt.
Inom byggnadsbranschen förekom det i början av 2000-talet brist på inhemsk arbetskraft, och då rekryterades utlänningar, som inte alltid fick en sådan lön som de borde ha fått. Också varven har tidvis haft brist på svetsare.
– Spelreglerna borde skärpas. Facket borde ha större makt att ingripa och myndigheterna borde ha större resurser att övervaka. Om detta sköts rätt borde det inte uppstå problem med arbetskraftsinvandringen.
Den diskussion som nu förts har varit förvirrad. Den har främst utgått från kvotflyktingarna och de asylsökande, sammanlagt ca 700–750 personer om året, alltså ingen stor ekonomisk belastning, och nonchalerat majoriteten av utlänningar som kommit för att arbeta och inte kostar samhället något annat än vad språkundervisningen innebär.
– En del mänskors avundsjuka kan lätt mobiliseras, så att de tror att flyktingarna får storslagna stöd. Massmedierna borde ge tydligare information.
Utslitna i kommunerna
I den färska skriften har Turo Bergman gått igenom material bl.a. från de arbetslivsbarometrar som arbets- och näringsministeriet sammanställt i många år. Detta material visar på ett förskräckande sätt varför många anställda inte klarar av att fortsätta i arbetslivet i evighet. Detta gäller speciellt den kommunala sektorn, där 73 procent av de anställda ser sitt arbete som psykiskt belastande, jämfört med 50 procent i den privata sektorn och 64 procent i den statliga. Också andelen som anger sitt arbete som fysiskt belastande är högst inom den kommunala sektorn, 44 procent.
Att dessa mänskor med glädjerop skulle hälsa utsikterna att jobba tre år längre är under dessa förhållanden inte särskilt sannolikt.
– Jag var en gång på en rehabiliteringskurs, fast jag inte var så illa däran. I kursen deltog också en sjuksköterska i 40-årsåldern som fått total burnout. Mänskor i den situationen kan man inte få att jobba tills de är 67, bara genom att ändra lagen.
Peter Lodenius
