I sin bok Kriskaravanen kritiserar journalisten Linda Polman hjälporganisationernas agerande bland världens nödställda.
”Lek med tanken … Du får skicka din hjälp till koncentrationslägren, men lägerledningen har att bestämma hur mycket av sändningen som ska gå till personalen och hur mycket som ska komma fångarna till del. Hur gör du då? Om du handlar i enlighet med världens femte största ekonomi, så sänder du din hjälp.”
Så beskriver den holländska journalisten Linda Polman biståndsorganisationerna i sin nya reportagebok Kriskaravanen. Boken är ett försök att belysa biståndsorganisationernas negativa effekter på de samhällen de reser till.
Ända sedan schweizaren Henri Dunant grundade Röda Korset 1863, har hjälporganisationer sagt sig vara neutrala. De lägger sig inte i konflikten, utan ser till att hjälp kommer fram till dem som behöver. Polman ifrågasätter det etiska i att sända förnödenheter som gång på gång kapas av rebeller eller stannar hos den ledande regimen i form av tullar. Hon beskriver hur upp till åttio procent av hjälpförsändelserna ibland försvinner efter otaliga skumma vägtullar. Organisationerna försvarar sig med att så länge någon kan räddas är det värt mödan, trots att det är de stridande parterna som får största delen. För man kan ju inte bara packa ihop och lämna de nödställda?
Polman kritiserar inte bara de etablerade organisationerna, utan också de privatpersoner som kommer till lägren för att hjälpa. Hon vittnar om läkare som bara dyker upp en dag, opererar och i sitt kölvatten lämnar döende patienter utan möjligheter till eftervård. Samma agerande i västvärlden skulle ge livstids fängelse, konstaterar Polman.
Allt handlar
om pengar
Goma, Sudan, Darfur, Afghanistan. Alla är områden där hundratusentals flyktingar har samlats i läger – och med dem en skara okända hjälporganisationer. Eller vem har hört talas om till exempel GTZ, AMD, OFDA, CAFOD? Alla dessa kommer för att bistå, men också, säger Polman, för att synas. Då en ny katastrof sker, eller får medial uppmärksamhet, börjar tävlingen. Vem är först på plats? Biståndsorganisationerna vet att kriser får pengar att strömma in från de rika fickorna i väst.
För det är just det som bistånd är, enligt Polman: affärer. Hon tillhör själv det vapen som säkerställer organisationernas pengaflöde: massmedierna. Det är därför Röda Korsets och World Food Programs flaggor vajar högt bland flyktinglägren. Det är därför det är omöjligt för flyktingar att få presenningar utan UNICEF:s logo på. Ren och skär produktplacering mitt i allt elände. För publicitet ger mera pengar. Men flyktingarna är inte sena att nappa på cirkusen, skriver Polman. I utbyte mot klockor och pengar, eller varför inte en resa till Amerika, gömmer barnen sina proteser och visar sina benstumpar åt kamerorna.
Reportageböcker kan bli långrandiga. Ämnena blir ofta uttjatade och upprepningar sker. Det samma gäller för Kriskaravanen. Polman tar turvis upp olika humanitära zoner, och i det sjunde kapitlet känns det som om man skulle ha läst samma sak tidigare.
Kriskaravanen är stundvis väldigt svårläst. Sidorna är fyllda med förkortningar på organisationer och rebellgrupper som är svåra att skilja emellan. Översättningen är ibland svår att förstå, vilket utdraget i början av recensionen är ett exempel på. Långa meningar och svengelska gör att man ibland måste läsa samma mening två gånger för att förstå innebörden. Det som räddar Polman och håller intresset vid liv, är hennes iakttagelser. Hon ger beskrivningar av läger och flyktingar. Av de amputerade barnen från Sierra Leone. Av svälten. Av herrarna från väst som tar med sig barn på sina makabra marknadsföringsresor. Miljöbeskrivningarna är få, men gripande.
Polmans bok är högst aktuell i dagens läge. Katastroferna ställer sig i kö för att få humanitär hjälp och insamlingsbössorna rasslar allt oftare på stan. Boken kan användas som ursäkt för att inte sätta pengar i bössan, men det är inte Polmans avsikt. Hon vill ställa organisationerna till svars för begångna misstag och ändra på ett system som tycks åtnjuta immunitet mot all kritik.
Linda Polman: Kriskaravanen – Vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår. Översättning Per Holmer. Leopard förlag 2010.
Julius von Wright
