Skulptören och författaren Maria Westerberg hämtar material och inspiration från de värmländska skogarna.
”Små under av sällhet samlade hon i sin korg. Vildvuxna, krokiga, fria sagor i trä. Om hon inte plockade dem omedelbart och täljde deras unika historia så försvann de lika snabbt som ett rådjurskid i juli … ty de var gjorda av ögonbick lika sköra som livet självt.”
Så börjar Maria Westerbergs lovsång till skogen i boken Vildhjärta. En kär lek mellan människa och skog. Att läsa boken blir kärlek vid första ögonkastet.
Boken doftar mossa, kåda och magi. Maria Westerberg är vägviserskan som likt Kalevalas Tapio vill ”tälja om skogsfolkets givmildhet, respekt, visdom, humor och förstånd innan sagan är ett minne blott”.
Maria Westerberg bor djupt i den värmländska skogen. Hon är skulptör och författare. Det är i skogen hon får sitt material och sin inspiration. Hon känner sina stigar och hittar berättelserna i trädens kvistar och träbitar. Med säker hand täljer hon fram budskapen och delar frikostigt med sig av sina upplevelser. Ögonen ser djupare än ytan och med finstämd formkänsla trollar hon fram varelser, som dansar livets dans.
”Min kropps alltför tydliga konturer ljuger,
tro ej du känner mig förrän du sett min vilda skugga”.
Maria Westerberg vågar vara vild och fri. Boken ger många tankeställare. Mest blir man glad. Här finns djupet och allvaret, här finns det befriande skrattet och den medryckande humorn, som gör livet värt att leva. Westerberg hittar själen i föremålen och för dess talan. Hennes budskap är att människan och skogen är ömsesidigt beroende av varandra för sin överlevnad. Hon uppmanar oss att se det vi har och värna om det.
Hon berättar om minnen av en dans ”så glada att flätan blev flygande långt efter att fötterna slutat dansa.” Hon berättar om Kvisti brud som ”svor skogen sin kärlek i utbyte mot sprudlande kreativitet”, en sann historia om hur skogen tog förlovningsringen som en annan älskare givit.
Hon berättar om kärlek, om omsorg, om sagor, älvor och okända djur som gömmer sig i skogens djup. Hon täljer med säkra snitt naturens egen skrift och rör en sträng som finns inom var och en av oss.
”Måsmodern som söker en sista vildmark, en plats värdig hennes
barn” är mycket lik varje mors omsorg och ängslan. Lekfulla rader och roliga varelser växlar med allvar, och livserfarenheter. ”Känner du fröet inom dig? Minns du uppgiften vi fått att förfina världen på bästa sätt?”
Det bedårande broderiet av sten och rötter blir berg för örn- och myrperspektiv, men när konungen av Arborien säger: ”Förr såg jag härifrån en storslagen natur, numera ser jag bara en stor, slagen natur”, bävar man.
”Kan vi göra fel så himla bra borde vi kunna göra rätt minst lika bra”, är Maria Westerbergs kommentar till bilden på en ko med örat som skygglapp: ”En ko kan förstå att ni kan inte hugga alla skogar, döda alla djur, förgifta vatten och luft utan att ni drar olycka över er själva”. Att växa som gräs handlar om att växa, vissna ned och börja om igen. Att växa som träd handlar om att växa sig stor och stark långsamt.
”Vill du leva livet levande måste du se mig djupt i ögonen”, säger Azrael, dödens ängel i judisk och kristen mytologi.
Kärlek tar den tid den behöver.
Den mäktiga Nolbytallen, torrfuran, har stått i minst 500 år. En kvist från det heliga trädet blir till en dansare som sjuder av liv, medan stigfinnaren som tittar ut ur fågelhålet eftertänksamt undrar om småfolket skall dra sig tillbaka ifall det är så att endast våldet och utarmningen av jorden motiverar tillväxt.
”Gör som näckrosen”, säger råttan glatt skrattande i känsloträsket, ”våga blomma i skiten”.
Maria Westerberg fångar vatten och kaveldun, musik som föds i forsar och spindelnät, sagor, berättelser och livets innersta väsen. Hon ber oss träda varsamt på en jord som andas och lever.
”Lär mig tänka stort och leva smått”.
Sorkfröken säger på examensdagen till sina elever: ”Glöm inte att gå genom livet med ett öga öppet och ett öga stängt. Var vakna men sluta aldrig, aldrig att drömma”. Det är ett råd värt att dela ut åt varje litet eller större människobarn.
”Om du tvivlar på att naturen är besjälad – gå ut en gång till.”
Maria Westerberg: Vildhjärta. En kär lek mellan människa och natur. Heidruns förlag, 2009.
Angela Oker-Blom
