Det finns alltid andra gubbar

Den 31 juli samlades ungefär tusen människor på Triumftorget i Moskva för att än en gång demonstrera för mötesfriheten, som en del i den serie av protester som kallas för Agenda 31. Tanken är att samla människor för en demonstration den 31 varannan månad, för att försvara sina rättigheter enligt den ryska grundlagens 31 paragraf.

Denna grundlagsparagraf tryggar alla ryska medborgares rätt till mötesfrihet, till att hålla fredliga demonstrationer och marscher. Ironiskt nog har milisen gått hårt åt dessa demonstrationer, så även den 31 juli, då över 70 personer arresterades. Bland de arresterade fanns bland annat regimkritikern Boris Nemtsov, som bara en vecka tidigare varit huvudtalare på det finsk-ryska medborgarforumet i Helsingfors.  En mångfald av medborgarrörelser, människorättsaktivister och ungdomsgrupper utgör i dagens Ryssland en utomparlamentarisk opposition. Den gemensamma fronten ger större genomslagskraft, och svaret på vad man protesterar mot brukar i slutändan alltid formuleras på samma sätt: Putin. Många av regimkritikerna använder sig av benämningarna putinist och anti-putinist för att beskriva en persons inställning till Putin och hans styre, ett styre som anses fortgå lika fullt ut nu som under de år Putin själv var president. Begreppen betecknar på vilken sida man står i den kamp som pågår i Ryssland för tillfället, där en förhållandevis liten grupp engagerade medborgare med väldigt varierande bakgrund kämpar för att bevara de medborgerliga och politiska rättigheterna. Begreppn är talande för hur starkt präglad regimkritiken är av motståndet mot en enda man.
Medborgaroppositionen behövs. Problemen är många i Ryssland, och många av dem har definitivt uppstått som ett resultat av Putins auktoritära styre. Det är helt klart att den moderniserings- och demokratiseringsprocess som Jeltsin påbörjade under 90-talet avstannat, eller till och med bytt riktning. Under de senaste åren har flera journalister och människorättsförkämpar mördats, och uppemot en fjärdedel av alla de fall som behandlas vid den europeiska människorättsdomstolen i Strasbourg gäller Ryssland. Merparten av dessa avgörs till den klagandes fördel. Registreringen av partier har försvårats genom ny lagstiftning, och domstolssystemet fungerar långt ifrån självständigt.
Det är klart att den utomparlamentariska oppositionen i Ryssland samlar gemensamma krafter för att protestera mot det auktoritära styrets frontfigur. Men kan dessa människorättsorganisationer, antifascister, kommunister och ekonomiska liberaler presentera några gemensamma alternativ? Problemet i den samhällsdebatt som förs inom den ryska utomparlamentariska oppositionen är den bredd man är villig att ge analysen kring Putins roll och ansvar. I den enorma statsapparat som krävs för att styra Ryssland försvinner inte alla problem med frontfiguren. Rötterna till problem som alkoholism, befolkningsutveckling, korruption, våldsbrott och sociala klyftor ligger djupare än så. Boris Nemtsovs kritiska röst är välkommen, men i hans politiska pamfletter bär Putin ett personligt ansvar för allt från utbildningspolitiken till demografin i landet. Då dessa regimkritiker själva har en politisk agenda av uttalad högerliberalism kan man inte låta bli att anse att dessa politiska manifest har en lätt lukt av opportunism.
Proportionerna är Rysslands olyckliga öde. I ett enormt land med enorma problem behövs det mer än en kritisk diskussion om en person. Det finns alltid fler gubbar som väntar.

Li Andersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *