Ekonomiska prognosmakare brukar leva i förhoppningen att deras spådomar skall vara bortglömda när tiden för att bedöma deras träffsäkerhet kommer. Sitras rapport nr 86, ”Ennustuksesta jälkiviisauteen” avviker från detta. Den granskar hur väl rapporten ”Finlands ekonomi 2010” – utgiven 1981(!) – träffade prick.
Någon direkt prognos för trettio år framåt hade man egentligen inte vågat sig på. Det var fråga om två scenarier varav det ena gav en bild av en ekonomi som stretade i en uppförsbacke medan tillväxten i den andra framtidsbilden fortsatte av bara farten.
Vem var det som sade att den som drabbas av en vision borde uppsöka en läkare?
När professor C. E. Carlsson skrev ramberättelsen för de olika branschernas scenarier 1981, levde man i efterdyningarnaav oljekrisen och dollarns frigörelse från bindningen till guldet. Det var dystra tider, och man måste ty sig till statistiken från slutet av sjuttiotalet.
Den aktuella situationen färgade, vilket är regel, förutsägelserna om framtiden. Det är mänskligt att vara fånge i sin egen situation eller närhistoria.
Det gick i själva verket mycket bättre än man väntade sig. Det mindre pessimistiska av de två framtidsperspektiven angav att man på trettio år skulle öka totalproduktionen med 80 procent. I verkligheten kom man upp till omkring 120 procent.
Trots att rapportens redaktör, Bertil Roslin, i dag skriver att ett mera optimistiskt framtidsperspektiv hade varit helt berättigat, dristade man sig inte till att notera möjligheten av en större fart i ekonomin. Och så rusade man in i ”det galna åttiotalet”. Det årtiondet kom med företagens internationalisering, kreditexpansion, friare kapitalströmmar, lägre realpriser på olja och den hämningslösa konsumtionsfesten.
Dessa trender blundade man för, trots att de i efterklokhetens ljus förefaller alldeles självklara, logiska och förutsägbara.
Andra företeelser var sådana som bara mycket illa informerade människor kunde ha anat sig till, för att använda en gammal vits om Sovjetunionens sammanbrott. Men det var inte det enda som var omöjligt att förutse.
Överraskningarna gäller också områden som inte brukar räknas till den ekonomiska sektorn, men som återverkar också på den. Hiv och förändringarna i människans immunförsvar har varit genomgripande. År 1988 hade Finland 94 000 diabetiker, år 2 000 var de 166 000 och i dag uppskattas det verkliga antalet till omkring 500 000.
Också de demografiska förändringarna, som i stabila samhällen borde vara någorlunda förutsägbara, har bjudit på överraskningar. Sitras rapport år 1981 utgick från 1978 års befolkningsprognos. Enligt den skulle Finlands befolkning år 2010 vara knappt 4,9 miljoner, men år 2008 var den 5 350 000, och har ökat sedan dess. Det man inte alls kunde föreställa sig för trettio år sedan, var att Finland från ett utvandrarland skulle förvandlas till ett invandrarland.
Vissa branscher varnades dock alldeles riktigt för vad som komma skulle. För människor i min generation som levat under ”det gröna guldets” chimär, är skogsindustrins öde det mest chockerande. Aktuella problem överskuggade gryende trender och strukturförändringar – eller för att säga det råare: man stack huvudet djupt i skogsvegetationen. Risto Seppälä jämför trendskiftet med det träbaserade papprets genombrott på 1860-talet. I början av åttiotalet stod skogsindustrin för 40 procent av Finlands export, nu är den nere i 20.
Man behöver inte läsa statistik för att notera detta. Det är dystert att se hur stora tidningsdrakar över hela världen har gått under eller krympt till magra kopior av sina forna jag.
Hela informations- och kommunikationsteknologin, i rapporten sammanfattad med bokstäverna ITC, har medverkat till att totalt förändra världen. I sin sammanfattning förvånar sig Roslin över hur sent man började förstå hur ITC-tekniken förändrade inte bara ekonomin utan också människors hela sätt att arbeta och kommunicera. Detta gäller inte minst finanssektorn med sina jättelika transaktioner i realtid, och av datortekniken möjliggjorda placeringsinstrument.
Ännu fjorton år efter att rapporten skrevs, 1995, hade Finland 44 registrerade placeringsfonder med ett kapital om 0,9 miljarder euro. År 2007 salufördes 1 100 placeringsfonder. Hälften av dem var registrerade i Finland och var värda 66 miljarder euro. Placeringarna i utländska fonder var 41,5 miljarder. Båda siffrorna har bantats betydligt efter att finanskrisen slog till 2008.
Asiens ekonomiska frammarsch var också svår att se. På sextio år har dess andel av världens industriproduktion stigit från en obetydlighet till omkring hälften, medan USA:s andel sackat från hälften till ungefär en fjärdedel, ungefär i klass med Europas.
Samtidigt har servicens andel i produkternas värde stigit: produktionens andel av en mobiltelefons kostnader är omkring 2 procent. Det som kostar är servicesektorns produktion av innehåll i våra elektroniska apparater.
Sitras rapport 1981 förutsåg inte de enorma, katastrofala ekonomiska svängningarna i världsekonomin. De måste ha samband med den ekonomiska liberaliseringen, den nya informationsteknologin och de förfinade men livsfarliga placeringsinstrumenten.
Både den ursprungliga rapporten och dess utvärdering blundar för ideologiska- och värdeförändringar. Skulle livförsäkringsbolagens ledning, med fackliga ledare bland dem, år 1981 ha roffat åt sig enorma, oförtjänta bonusar? Man konstaterar att stora politiska och institutionella omställningar skvallrar om förändringar i värderingar som inte kan beskrivas i detalj och konstaterar uppgivet: ”man kan inte ha visioner för trettio år framåt enbart på basis av produktion och ekonomi”.
Detta läser jag som ett självutskrivet underbetyg för ekonomiska scenarier. Filmer som Wall Street och böcker som The Bonfire of the Vanities återgav tidigt tidens puls, bättre än de ekonomiska rapporterna, och de har fått många efterföljare. Men de påverkar de ekonomiska besluten lika litet som kolumner om ekonomiska frågor.
Av rapportens experter har de ekonomiska historikerna mest sans. De påpekar att ”de faktorer som påverkar den ekonomiska tillväxten kan inte nu, lika litet som tidigare, förutspås”.
De händelser som avgör vår ekonomiska framtid år 2040 har ännu inte inträffat.
Per-Erik Lönnfors
Illustration: Christian Aarnio
