I Berlin ville man att det skulle råda ordning. Det var därför som Beatles och i synnerhet Rolling Stones betraktades som så farliga av statsledningen i DDR. Riktigt nog var det också intellektuella, vilka som barn eller unga hade tagit till sig denna musik, som inledde demonstrationerna under den sista tiden av DDR:s historia, Die Wende. I dagens Europa lyssnar både de som var unga för 40 år sedan och deras barn just på dennna omvälvande musik.
Att dagens radikala ungdom, som ökar i styrka såväl kvantitativt som kvalitativt även hör på exempelvis den avancerade hipphoppen är inte så underligt, ty hipphoppen är nämligen rvolutionär. Det var heller inte av en slump som maoisterna i 1970-talets Sverige förbjöd Rolling Stones på sina fester. Beatles gick an, eftersom de var mer polerade. Maoisterna var också i ”retro” andra frågor. Att frukta musikens upplösande kraft var de inte ensamma om i historien. Också Lenin gjorde det, liksom Platon …
Även upplysningstiden, en förrevolutionär epok, inleddes med de intellektuellas avfall från den härskande klassen (exempelvis Voltaire, Montesquieu och Rousseau). De skrev för den sysslolösa adeln, som satt och filosoferade i sina salonger, men gnistorna spred sig ner till samhällsbyggnadens källare. I mellanvåningen var det så torrt att hela den feodala samhällsbyggnaden brann upp.
Liksom vår tids på ytan allt mer folkliga herremän ville de franska aristokraterna under 1780-talet visa upp sitt demokratiska sinnelag och kramade därför om köksan och bjöd upp pigorna till dans. Följden blev att den franska revolutionens grundval skapades. Tankarna spred sig från salongerna till Paris yrkesarbetare, de under revolutionen så aktiva sans-culotterna (mänskor som inte bar knäbyxor).
Efter de intellektuellas avfall följde kravet på kvinnans frigörelse. Diskussionerna då påminner mycket om dem som feministerna i västerlandet har fört sedan början av 1970-talet. Samtidigt feminiserades männen, och framtidspessimismen bredde ut sig. Adeln såg med bävan på framtiden. Den konkretiserades i Madame Pompadours berömda yttrande: ”Efter oss syndafloden!”
Man hyllade friheten på den tiden. I vår tid har det gått så långt att allt har frigjorts från sina fjättrar. Efter djurens befrielse blir det dock svårt att hitta något mer att befria. Det gamla i form av relationer och värderingar har lösts upp av marknadskrafterna, ty brytningstider är också tider av upplösning: Det gamla rasar vare sig det äger giltighet eller ej för att det nya skall kunna växa fram.
Men frigörelsen av allt och alla frigör även dekadenta element som flyter upp när strukturerna rasar och blir dominanta. Dekadensen breder ut sig och börjar i toppen när systemet går i stå. Det är där man först märker att systemet inte längre expanderar.
Dekadensbegreppet används inte av de flesta marxister. Ett undantag är den ryske lågadlige ingenjören och marxisten Plechanov, som insåg att en social omvälvning kommer först sedan samhället har börjat att ruttna och att frätmedlet är just dekadensen.
Sedan kommer reaktionen. Då börjar mänskor fundera på vad som var värdefullt och vad som kan förkastas av det som bubblade upp under brytningstiden och vad som bör tas tillvara av det gamla. Utvecklingen följer inte en snett uppåtgående högerlinje som stalinisterna förestställer sig historiens gång.
Vad vi har bevittnat sedan 1960-talet är således att gamla värden har lösts upp av marknadsmekanismen. Vår tid, efter 1968 (eller efter 1957 om man utgår från rasdemonstrationen i Little Rock i Arkansas, eller kanske till och med från och med Swing it magistern med Alice Babs) är dock inte unik för västerlandet. Den har en motsvarighet både i Frankrike före 1789 och i Ryssland 1861–1905. Historien går dock inte i en cirkel utan i en uppåtgående spiral.
Varje epok har ändå sina egna särdrag i jämförelse med ett annat liknande tidevarv. Unikt för vår tid är exempelvis pälsflickornas krav på att även djuren skall befrias. Så långt har man aldrig sträckt sig tidigare, även om också Rousseau ville att mänskan skulle tillbaka till naturen, vilket under 1970-talet hade sin motsvarighet i att intellektuella drog ut på landsbygden för att odla jorden på naturens villkor. Det kan i sin tur jämföras med när drottning Marie Antoinette och hennes hovdamer drog ut till slottet i Versailles och ledde vita små lamm i röda silkesband.
Ulf Modin
är fri forskare
