Språk handlar det om, modersmål. Man skulle väl tro att när man en gång har fått ett sådant så finns det där, följer en som en skugga eller en trogen hund. Mera hund än skugga dock. Hundar kan man bli av med frivilligt eller ofrivilligt på otaliga sätt, skuggan den bara finns där tills någon släcker alla ljus. När man mister en hund och det gräver i hjärtat är omgivningen snar att försöka mildra slaget: “Skaffa dig en ny hund!” Hur blir det nu med likheten? Om man av någon anledning blir av med sitt modersmål, kan man då skaffa sig ett nytt? Jag vet inte. Jag är inte där – än åtminstone. Men visst har jag uppmanats att ”byta hund” av och till.
En av dessa uppmaningar kom från en österrikisk dramaturg för – ja, ganska exakt ett halvt sekel sedan. Jag var 22, han var enligt min uppfattning väldigt gammal: 33. Vi befann oss på en teaterkurs, jag spelade med i en pjäs som han skrivit, det blev många och långa samtal utanför repetitionerna och en dag kom vi att tala om Finlands tvåspråkighet. När jag berättat färdigt tittade han oförstående på mig: Men varför byter ni inte språk? Då skulle ju alla problem vara ur världen. Jag sa att svenska är ju vårt modersmål, men han kunde inte se att det skulle spela någon roll. Ni bor ju i Finland, sa han. Vi kom inte i gräl, hans tonfall var lätt, han kunde bara inte förstå varför vi skulle envisas med att komplicera livet för oss och andra för en sådan struntsaks skull.
Jag kände mig inte angripen, vi fortsatte att umgås som förut, men jag tycks inte ha glömt samtalet under de femtio år som gått. Och jag varken förstod eller förstår hur det var möjligt att han inte förstod.
Sen dess har uppmaningen att ”byta hund”, eller försvinna med den racka man envisas med att släpa på, upprepats ett antal gånger i olika former. Ibland direkt till mig, som individ, andra gånger som representant för en grupp. Mannen från Wien var vänligheten själv, men det har funnits tillfällen när Hatet intagit sin plats i kulisserna. Rent och outspätt. Det känns märkligt att se denna mänskliga egenskap i koncentrerad form. Inte blint, bara koncentrerat, glasklart och fristående. Riktat mot mig, men ändå inte mot mig personligen, mot den människa jag är, utan som representant för den språkgrupp jag råkar tillhöra. Jag blir lika förvånad varje gång, och sorgsen – och jag förstår ingenting.
Det är ju så enkelt. Det handlar ju bara om modersmål.
Tills en dag – nej, en natt, häromnatten … Jag vet inte om jag drömde eller om jag nyss vaknat upp, men just där, i gränslandet mellan dröm och vaka, infann sig Förståelsen. Plötsligt förstod jag att man kunde hysa aversion mot svenskspråkiga personer i sitt finska fosterland, allt vad de påminde om och associerade till. Inte så att jag godkände det, men till skillnad från tidigare förstod jag det. Det varade inte länge. När morgonen grydde kom jag bara ihåg att det hade hänt, men själva förståelsen var borta. Inte suddig, utsuddad. Den hade dock funnits där den där korta stunden. Och jag kommer inte att glömma det.
Nu frågar jag: Var denna kortvariga förståelse i sig positiv? Eller …?
Vivi-Ann Sjögren
är författare
