I Tusenblad, en kvinna som snubblar, skärskådar Birgitta Boucht mor- och dotterrelationens förkvävande band.
Pärmbilden på Birgitta Bouchts nya roman Tusenblad, en kvinna som snubblar är minst sagt intagande. Två åldrande händer i så stark förstoring att de nästan är skrämmande. Händerna tillhör huvudpersonen Tusenblad, den gamla kvinnan som ramlar i badkaret, bryter lårbenshalsen och blir liggande i väntan på att någon ska hitta henne. Ändå stämmer bilden på händerna inte helt överens med den bild av Tusenblad som under romanens gång mejslas ut. Pärmbildens händer är överströdda med djärva och karismatiska ringar med en antydan om att dessa egenskaper även gäller deras bärare, men Tusenblad själv är kantstött och har under sitt liv många gånger famlat efter sin identitet. Under den obestämda tiden i badkaret företar hon en sista minnesfärd genom sitt liv för att förstå sina val och vem hon är.
Mest av allt är Tusenblad nämligen fast i identiteten som Greta Gustafssons dotter. Den vackra och kyliga Greta kom till Helsingfors från Stockholm, efter att hennes älskare gjort klart att han väljer familjen framom henne. Greta stelnar i vrede och bitterhet, och av rent trots gifter hon sig med hundvalpen Arvid som söker hennes tillgivenhet. Äktenskapet är en katastrof och produkten är dottern Tusenblad. När fadern dör blir Tusenblad ensam med Greta, som i någon slags missriktad välvilja försöker skydda Tusenblad från sitt eget öde genom att lära henne att bli hård och stark, och hellre låsa in sig i ett badrum för att svälja gråten än att kräla i stoftet för de män som svikit henne.
Greta Gustafsson är en annan Betty Draper (huvudperson i teveserien Mad Men red. anmärkn.) som i sin hämnd mot livet i allmänhet riktar den mot den person som är henne närmast och mest lik. Och fastän den vuxna dottern genomskådat sin moders olycka, kan hon ändå inte lösgöra sig från det moderliga inflytandet. Långt efter mammans död gör Tusenblad slut på förhållanden därför att hon vet att Greta hade ogillat männen. Hon väljer även bort barn, något hon ångrar i sitt badkar: ”Jag trodde inte att mönster kunde brytas. Jag ville inte återskapa en till med min ångest, ett barn styrt genom livet av brist och hunger. Idag vågar jag tro att arvssynden inte är total. Man kan leta efter hål i nätet, slinka ut. […] Jag ville inte lämna efter mig ett barn som måste bära tyngden av en annans liv. Det var fel tänkt. Människan kan läka sina sår.”
Citatet illustrerar också Bouchts rättframma stil, men trots att mycket sägs ut blir det aldrig banalt eller platt. Bilden av Tusenblad är heller inte ensidig, hon har haft möjligheter att läkas och fått ha goda människor i sitt liv. Hon har haft moderns väninna Elsa, en fruktbarhetsgudinna med benhård tro på livets godhet, som försökt lära Tusenblad att gråta. Hon har också haft ungdomskärleken Christian Salgado, som försökt lära Tusenblad att vara arg. Men trots alla övriga relationer förblir Tusenblad sin mors dotter och ropar ”MAMMA!”, när slutet närmar sig i badkaret. Men på samma gång faller tårarna ner längs hennes kinder, och det finns en tröstande acceptans i det som blivit hennes liv och varit hennes val. Arvssynden är tung, men inte total.
Ronja Boije
Birgitta Boucht, Tusenblad, en kvinna som snubblar. Schildts, 2011
