Jesu hår- och hudfärg skiftar markant beroende på vem som målat honom, och varierar gör även de föremål som man valt att omge Jesus med. I katedralen i Cuzco hänger ett känt verk där det vankas bl.a. cuy, marsvin, under sista måltiden. Under år 2010:s upplaga av Warwick universitetets sommarkurs Global Theory: The place of Africa? kretsade en av de klart mest animerade diskussionerna kring variationerna i avbildningen av Kleopatras hudfärg.
Den professionella inputen under sommarkursen kom från egyptologerna Sally-Ann Ashton från The Fitzwilliam Museum i Cambridge och Karen Exell från Manchester Museum. Ashton befann sig mitt i stormens öga när hon sommaren 2008 för en TV-dokumentär skapade en datorgenererad Kleopatramodell som kom att uppfattas som ”för svart” av vissa tittare och ”för vit” av andra. Exell har i sin tur sedan 2008 jobbat med att konsultera olika publikgrupper inför Manchester Museums Ancient Worlds nyinvigning 2012. Intervjuerna bekräftade att tolkningarna och uppfattningarna är många. En del av de intervjuade verkade uppfatta det forntida Egypten som en bubbla lösgjord ur både tidsliga och rumsliga kontexter, medan andra noterade att utställningarna nu har en eurocentrisk slagsida genom att man t.ex. framställt egyptierna som vithyade och genom att kartografiskt placera Egypten i en Medelhavskontext – aldrig som en del av den afrikanska kontinenten. Enligt Ashton och egyptologen Ann Macy Roth som undervisat i egyptologi vid flera universitet i USA är dagens akademiska egyptologi fortfarande rätt eurocentrisk, och många tolkar detta som en regelrätt konspiration med rasistiska förtecken. Afrikaner, afroamerikaner och afroeuropéer som fortfarande kan få höra att deras förfäder aldrig åstadkommit något av värde upplever det som absurt att det forntida Egypten också ”tagits ifrån dem”, fast landet helt klart befinner sig på den afrikanska kontinenten. ”Kan de inte ta Nubien då?” lär en del (vita) egyptologer undra irriterat.
I sin artikel Building bridges to Afrocentrism skriver Ann Macy Roth att egyptologin gör ett stort misstag om man inte går med på att ens diskutera med afrocentrikerna. Under åren på Howard var majoriteten av hennes studerande afroamerikaner och passionerat intresserade av egyptologi på ett personligt plan – inte bara som en udda hobby eller en exotisk krydda i CV:n. Ett ämne som ofta antas vara av marginellt intresse blev plötsligt brännhett stoff. Men varför görs så lite för att ta in mera av den afrikanska kontexten i den akademiska egyptologin? Ett av svaren lär vara att man lätt kan mista sin licens att arbeta i Egypten om man gör det – något man i egenskap av egyptolog inte har råd med. I dagens Egypten vill man inte betrakta sig som ”svart”, utan rätt och slätt som ”egyptier”, möjligen ”arab”. Men det finns också de som ondgör sig över att man ”i den politiska korrekthetens namn svärtar Kleopatras hud”, och att det forntida Egypten fungerar som ”terapi för minoritetsgrupper”. Så infekterad har frågeställningen blivit. Det är utan vidare svårt för museer som både nu och i framtiden vill vara relevanta för sin publik att manövrera mellan de olika läsningarna av Egyptens historia.
Själv satt jag där och drömde om en stor utställning på British Museum som skulle heta ”Battlefield Egyptology”, där fokus skulle ligga på just den här debatten och de olika tolkningarna med alla sina kontroverser, sin spretighet och sin stora angelägenhet.
Heidi Johansson
är frilansare
