Bästa vänner, det är dags att apela på nostalgins strängar: När jag var barn var jag ofta på besök hos mina bästa vänner, ett syskonpar som bodde i närheten av Ekenäs. En av mina favoritsysselsättningar då jag besökte dem var att leka affärsmän. Vi delade ut ett mer eller mindre slumpmässigt belopp av leksakspengar åt var och en, varefter vi roffade åt oss vad vi råkade hitta i huset av intressanta föremål, som var och en lade i sitt försäljningsstånd. Sedan försökte man intressera de andra för att köpa ens grejer. Den köpta varan hamnade prompt i köparens försäljningsstånd, och köparen försökte i sin tur intressera de andra för att köpa den, och naturligtvis ville man sälja till ett högre pris än man i tiderna köpt föremålet för. Leken tog slut när vi tröttnade. Jag tröttnade aldrig, men det gjorde nog de andra i sinom tid.
Det var en tamburin prydd enligt indianestetik som verkligen satte fart på auktionen. Vi var bara två stycken i publiken, men plötsligt greps vi bägge av ett rasande begär att äga tamburinen. I det ögonblicket uppfattade jag den som gränslöst fin och värdefull, jag bjöd över min konkurrent och han bjöd över mig. Priset steg i rasande takt, ända tills jag slutligen vann budgivningen då jag i stort sett hade bjudit alla pengar jag hade. Pank men stolt lade jag tamburinen i mitt försäljningsstånd och förberedde mig på att ta ut en rejäl vinst på denna magnifika tingest.
Döm om min förvåning då mina två potentiella kunder inte alls var beredda att betala det jag upplevde som ett skäligt pris för den. Där satt jag, med mina tillgångar bundna i detta föremål som jag bara kunde sälja till underpris eller sitta och glo på. Ju mera jag försökte fästa mina lekkamraters uppmärksamhet vid tamburinen, desto mindre angelägna var de att köpa den. Det här var mitt första medvetna minne av hur priser kan växla.
Jag började läsa en fenomenal bok av Pauliina Laitinen-Laiho, som heter Miten sijoitan taiteeseen (Hur jag investerar i konst). Hon beskriver ett fascinerande spel som å ena sidan konstant graviterar kring ett krasst kommersiellt centrum, samtidigt som handelsaktens närvaro eroderar handelsvarans marknadsvärde. Det är en besynnerlig mekanik, jag kommer att tänka på en nattfjäril som flyger kring en låga, närmare och närmare tills den fattar eld och utplånas.
Ett konstverks värde minskar ju längre det finns till försäljning hos en konsthandlare, men det ökar ju längre det finns i en konstsamlares kollektion. Vi vill ha det som vi inte kan få, ibland är det bara så enkelt. Jag borde ha gömt tamburinen istället för att prångla ut den, då hade jag kanske sålt den till slut.
Det ultimata målet är att ett konstverk uppfattas som ”omåttligt värdefullt”. Priset på Mona Lisa är till exempel helt teoretiskt, eftersom tavlan aldrig kommer att säljas och det bara är i en auktion som värdet kan förverkligas och fastslås.
Konsthandeln är en intressant gren av den fria marknaden. Till skillnad från en industriellt baserad marknad cirkulerar det unika föremål på konstmarknaden, med en historia och ett skapelseögonblick. Varje reproduktion uppfattas som en förfalskning eller kopia – såvida det inte är fråga om en postmodern lek: se, jag har också målat Mona Lisa, eller ”Detta är inte heller en pipa”.
Samtidigt existerar alla dessa unika föremål i ett osannolikt övermått, de har ingen direkt funktion, och majoriteten av dem kommer aldrig att vara värda särskilt mycket. Det är bara vissa konstverk som har producerats av en konstnär som vi upplever som betydelsefull, som kan behålla och rentav öka sitt värde med tiden. Och det beror på vem som köper konstverken, hur de säljs, vilka kollektioner de hamnar i. Det estetiska värdet är en faktor, men långt mer betydelsefullt är vilka namn vi kan åkalla. Magritte, da Vinci, Picasso, Dalí.
Konsthandeln belyser det irrationella i människans uppfattning av värde och framför allt uppfattning av framtida värde. Därför ifrågasätter den också de ekonomiska vetenskapernas grundläggande beskrivning av individen som en rationell egoist.
Ta mig som exempel, då jag bjöd hisnande summor för indiantamburinen. Min övertygelse var att den var otroligt värdefull, att jag skulle få ett högre pris för den i framtiden. Därför var det fullständigt rationellt att bjuda vilket pris som helst för den – det var ju i så fall dess värde och jag kunde alltid få mera för den.
Rationaliteten definieras således utgående från subjektiva förväntningar eller perspektiv och då upphör ju rationaliteten att vara något utifrån definierbart, objektivt. Alla är rationella, men premisserna för vår rationalitet haltar. Värdet på ett konstverk är inget som existerar i verkligheten, utan något statistiskt, en grov uppskattning av föremålet där människors sammanlagda vansinne sammanstrålar.
Lasse Garoff
arbetar vid Finlands kulturinstitut i Köpenhamn
