Genom hela sitt författarskap har Majgull Axelsson givit röst åt de stumma och nedtystade kvinnorna, de som ingen bryr sig om att lyssna på, skriver Ylva Larsdotter i sin recension av romanen Moderspassion.
Som alltid när jag läser Majgull Axelsson slås jag av den undertryckta ilskan som genomsyrar hennes författarskap: ilska över ett patriarkat som – fortfarande – tvingar kvinnor till skam och tystnad. Ilska över ett klassamhälle, där var och en ska förbli vid sin läst och inte tro att de är något, i synnerhet om du är kvinna och lågutbildad. Genomgående ger Axelsson i sitt författarskap röst åt de stumma och nedtystade kvinnorna. De som ingen brytt sig om att lyssna på, tagit på allvar eller som försvinner i ett pladdrande brus. Inte sällan låter hon olika tider och generationer flyta samman – detta för att visa att vi faktiskt inte har kommit så långt som vi vill tro när det gäller jämställdheten mellan könen. Visserligen kan kvinnor bli presidenter, men alltjämt kallas de för horor, mer eller mindre öppet, på nätet, skolgårdarna och arbetsplatserna. Fortfarande bär alltför många kvinnor ok av skuld, skam och dåligt samvete på sina axlar.
Med sin nya roman, Moderspassion, visar Axelsson återigen att hon är i särklass en av det svenska språkets främsta berättare med sitt strama, något behärskade tonläge som paradoxalt nog framhäver just ilskan och indignationen. Hon vet också vad som krävs för att hålla greppet om intrigen från början till slutet. Med sin nya roman fortsätter hon att undersöka och penetrera moderskapets olika vinklar och vrår, i synnerhet den ibland förgörande relationen mellan mor och dotter.
Detta kammarspel, som lånat drag av ett antikt ödesdrama, utspelar sig en ovädersnatt, då en våldsam storm hotar att ödelägga stora delar av staden Arvika. En grupp människor blir strandsatta på hillybilly-vägkrogen Sallys Café & Restaurang, som drivs av bokens absoluta huvudperson, Minna. Lätt härjad, tuff som få och med en yta som är hårdare än granit, har hon snärjt in sig i livslögner som hon inte längre förmår ta sig ut ur. Förfallet anas bakom dagens rätt och de stärkta bordservetterna. Minna har ärvt krogen efter sin moster, som i sin tur blev med Minna efter att systern gått bort. Det är också där Minna lever, tillsammans med sin dotter, får vi veta inledningsvis. Men dottern, den sköna Sofia, är underligt frånvarande. Hon anas mest som en osynlig närvaro, ett väsen, en oförklarlig skugga i en vrå.
föräldrarnas skuld
Genomgående förskjuts berättelsens perspektiv och vi lär vi känna de strandsatta gästerna närmare, deras livslögner, kval och drömmar. Förutom Minna är det restaurangbiträdet Annette, den alkoholiserade före detta Dramatenskådespelaren Marguerite och den smått desperata journalisten Ritva som bär upp historien. Visserligen är romanens nu den katastrofala natt då stormen håller på att jämna halva Värmland till marken. Men som alltid i Axelssons författarskap är berättelsen dubbelbottnad. Till största delen utspelar sig romanen i det förflutna, belyser händelser, skeenden som format var och ens livshistorier. Den centrala fråga som Axelsson ställer är vad som formade denna människa till just den hon är eller inte är?
Bokens centrala tema är tudelat. Dels föräldraskap, dels en svidande kritik av den stigmatisering som det innebär för en kvinna att bli kallad för hora, slampa. ”Hon är en sån …, ja du vet …”, är en återkommande replik i boken. Bokens kvinnor kämpar alla på olika sätt med den omöjliga ekvationen att på en och samma gång vara den tilldragande horan och den dygdiga madonnan .
Alla bokens föräldrar upplever på olika sätt att de svikit eller sviker sina barn, vilket skapar en ond cirkel av skuld, skam och ånger. Marguerite skäms över att hon inte förmår prata med sin son, Ritva över att hon aldrig blev den framgångsrika journalist som skulle ha gjort fadern så stolt, Annette för att hon valt den alkoholiserade maken framom dottern, Minna som ljuger för sin dotter om att Dean Martin är fadern. Till slut punkteras alla dessa livslögner och sanningen kan, som i Minnas fall bli, katastrofal, men den kan också ge nya vägar och en oväntad styrka.
Axelsson vill med sin roman visa att det går att leva vidare efter den totala förlusten, att den respit som förträngning innebär är nödvändig för att vi ska orka, men att vi en dag oåterkalleligt måste se sanningen i vitögat för att nå försoning, om inte annat så med oss själva. Axelsson uppmanar oss också att låta våra barn vara individer på sina egna villkor. För först då kan vi ärligt mötas.
Ylva Larsdotter
