I Sara Mannheimers andra roman Handlingen är det inte handlingen som driver framåt.
Handlingen är Sara Mannheimers andra roman och efter den 2008 kritikerrosade Reglerna – som även fick Borås Tidnings debutantpris. Reglerna har beskrivits som skådande vardagen med en magisk realistisk blick och något liknande kan även sägas prägla Handlingen. I början slås läsaren av huvudpersonens märkliga sätt att namnge och betrakta sin omgivning. Jag skulle vilja beteckna berättarens perspektiv som poetiskt – eller mindre upphöjt uttryckt som egendomligt – i den bemärkelsen att läsaren främmandegörs och tillåts skåda vissa vardagliga självklarheter med nya ord och ögon.
Läsaren drivs inte i läsningen av en vilja att få veta vad som kommer att hända näst, utan snarare av berättarens besynnerliga perspektiv. När det gäller handlingen i Handlingen kan man säga att den är i det närmaste trivial, det vill säga det händer inte inte så hemskt mycket. Dock påminner berättaren läsaren i början av romanen att ”den inre resan är större än den geografiska”. Detta uttalande kan tas som en läsanvisning för boken. Emellertid förekommer yttrandet redan på andra sidan, vilket gör att jag som läsare inte insåg innebörden av meningen förrän vid min andra läsning. Vid min första läsning kunde jag inte annat än samtycka till det som kommer direkt efter: ”men det har varit tomma ord, något jag aldrig tidigare förstått innebörden av. Det är först nu jag har kommit fram”, och det är först vid den andra läsningen som jag tar detta som en läsanvisning. Själva romanens struktur verkar även påbjuda en andra läsning: vi rör oss med årstiderna från höst till annalkande höst, från hemkomst via en semesterresa till Grekland till hemkomst.
Vördnad för ryggarna
Vad går det då att säga om den inre resan och förändringarna i de yttre omständigheterna som föranleder ett inre tumult, trots att den geografiska resan inte är så mäktig? I de första kapitlen får vi följa med berättaren, när hon efter ett slags hemkomst rör sig i Hemmet från rum till rum: från Lagrutan (köket) via Mellanrummet – det vill säga rummet mellan trösklarna, som man inte bör ”uppehålla sig i utan gå rakt igenom för att snarast komma fram till själva innehållet, det avsiktliga rummet intill” – för att till slut sakta närma sig Rummet med Ryggarna, med andra ord biblioteket. Biblioteket sägs innehålla tusentals Ursprungsryggar och berättaren ämnar att bli lärd i Hemmet: ”[j]ag skall bli invigd och utstöta de underförstådda hummandena på rätt sätt, med rätt intervall … Jag skall bli lärd och min kropp ska ta formen av en hydda.” Begynnelseboken för berättarens bestyr blir Litteraturens nollpunkt av Roland Barthes.
I början av romanen uppvisar berättaren en extrem vördnad för Ryggarna. ”Jag har ju sett det ske otaliga gånger, varför kan jag inte bara göra det? Gå nära en bok, vända den och blanda mig med dess innanmäte. Vad är jag rädd för? Kanske tanken att boken å ena sidan ska sluka mig och inte jag den, eller å den andra att jag inte ska bli insläppt.” Berättaren närmar sig böckerna även med en liten kasse verktyg – som bland annat innehåller bokfett och silke. Och när hennes föräldrar är på besök och hennes far ”utan silke, utan fett, utan kniv, helt hämningslöst” tänker greppa om en bok utbrister berättaren ”Nej, nej (…) det är mina böcker! Ni får inte vidröra dem!”
Senare i romanen – efter ett plötsligt engångsligg med Máram, en av de tre män hon delar lägenhet med – blir berättaren gravid, men får missfall, vilket börjar äta henne innifrån: ”(a)tt det som kunde blivit ett barn inte hann växa sig större än ett mullbär innan det försvann från mina inre gömmor var, som jag omedelbart såg det, en följd av vårt oförlåtliga tvivel. Den fruktansvärda tanken att min modlöshet spritt sig som ett gift inombords … att Márams aj och mitt osjälvständiga ja var ett serum vilket förpestat miljön i min kropp”.
För övrigt behandlar Mannheimer i Handlingen även frågor kring relationen mellan verklighet och fiktion (mellan ”text och textil” som hon listigt genom berättaren uttrycker det), kontroll och kreativitet, och arbete och tankearbete. Genomgående bjuder Mannheimer även läsaren på roande språkliga finurligheter. Enligt romanens andra mening är det ”höst och jag är inte mållös, inte hemlös, jag har ett Hem inuti vilket målet är löst!”
Patrick Martin
Sara Mannheimer: Handlingen. Wahlström & Widstrand, 2011.
