Med höga förväntningar har Patrick Martin sett Lånaren Arrietty, men trots klassiska Miyazaki-element lyckas filmen inte nå upp till studions tidigare höjder.
Under helgen hade filmfestivalen Kärlek & Anarki premiär för Studio Ghiblis nya långfilm Lånaren Arrietty (Kari-gurashi no Arietti). Den 28 oktober kommer filmen till de finländska biograferna. Enligt rykten planerade Hayao Miyazaki och Isao Takahata redan för 40 år sedan filmatiseringen av Lånaren Arrietty. För manuset svarar Miyazaki och Keiko Niwa, men filmen är regisserad av Hiromasa Yonebayashi, som med filmen debuterar som långfilmsregissör.
Lånaren Arrietty bygger på Mary Nortons barnboksserie Lånarna som berättar om småfolket ”Lånarna”. I filmen följer vi med Arrietty, en tummeliten flicka som fyller 14 år och måste lära sig att ”låna” för att livnära sig och sin familj. Arrietty bor med sina föräldrar under golvplankorna i ett människohus och gör på nätterna tillsammans med sin far utflykter till huset för att låna små saker.
I filmen ser det ut som om småfolket håller på att dö ut som art – Arriettys familj är numera den sista av tre som fortfarande bor under huset. De måste hålla sig utom synhåll för farliga människovarelser eller hitta ett nytt hem. Till huset anländer en ung sjuklig människopojke, Sho, för att vila en vecka före en hjärtoperation.
Sho råkar skåda Arrietty på en av sina utfärder. Efter många försiktiga närmanden blir Arrietty sedan bekant med den unge godhjärtade Sho, som håller på att dö för att – berättar han för Arrietty – hans hjärta inte är som det skall vara (så löd den svenska översättningen). Som representant för människans kanske mindre smickrande sidor svarar husets snokande och smått elaka hushållerska Haru, som lyckas fånga Arriettys mamma. Haru anser nämligen småfolket vara tjuvar, men som Arrietty berättar för Sho lånar småfolket endast små saker som människovarelserna inte behöver – som till exempel socker, kex och näsdukar bland andra vardagliga nödvändigheter. För Arriettys familj räcker till exempel ett lagerblad för ett helt år.
Med undantag för ett par intressanta detaljer kändes Lånaren Arrietty dock en aning mager: samhällskritiken som till exempel starkt präglade Princess Mononoke verkar det finnas endast en liten smula av och vad gäller intrigen kändes filmen också ganska tillplattad. Efter de mindre lyckade animationerna Legender från Övärlden och Ponyo på klippan vid havet hoppades jag att Studio Ghibli äntligen skulle ha kommit med en film som skulle ha nått upp till studions tidigare höjder med Princess Mononoke, Spirited away och Det levande slottet – för att nämna några av de färskaste höjdarna – men tyvärr måste jag tillkännage att Lånaren Arrietty snarare hör till gruppen mindre lyckade animationer i Studio Ghiblis register.
Patrick Martin
Lånaren Arrietty. Animation/fantasi. Japan. 2010. Regi: Hiromasa Yonebayashi. Manus: Hayao Miyazaki och Keiko Niwa. Producent: Toshio Suzuki. Musik: Cecile Corbel. I rollerna: Ryunosuke Kamiki, Keiko Takeshita, Mirai Shida, Shinobu Otake, Kirin Kiki, Tomokazu Miura, Tatsuya Fujiwara. Speltid: 94 min.
Mera från filmfestivalen Kärlek & Anarki i nästa nummer
