Benämningar som nationalism och konservatism är för vaga för att göra Ernst Jüngers egensinniga tänkande rättvisa, skriver Fredrik Österblom.
När Ernst Jüngers kortroman På marmorklipporna utgavs 1939 betraktades den som en förklädd kritik av händelserna i Nazityskland och fick status som motståndsskrift. Den blev omedelbart populär och hann tryckas i sex upplagor innan den förbjöds 1942. Bertil Malmbergs svenska översättning utkom 1950. Bakhåll Förlags aktuella utgåva är en nyöversättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren.
På marmorklipporna är en märklig berättelse, genomsyrad av ödesmättade stämningar och befolkad av mänskliga urtyper. Den utspelar sig i en trolsk värld vars geografiska och tidsliga koordinater aldrig anges, men det verkar röra sig om ett icke-industrialiserat Europa. Landskapen i boken sägs ha likheter med Ürlingen i södra Tyskland där Jünger vistades under arbetet med romanen. Det finns många mer eller mindre självbiografiska inslag, och de utreds utförligt i översättarnas efterord.
Berättarjaget och hans bror Otho för en eremittillvaro med herbariet och biblioteket som fasta punkter. Blommor och växter urskiljs med den sakkunniges noggrannhet och blir föremål för andaktsfulla beskrivningar. Jünger var själv verksam som entomolog och har fått insekter uppkallade efter sig. Även botanik intresserade honom. Brödernas idylliska verklighet präglas av vetenskapliga och litterära sysslor, men den hotas av Överskogvaktaren och dennes allt värre härjningar i området. Beskrivningen av Överskogvaktaren uppvisar likheter med både Hitler och Göring, och hans taktik fångas i träffsäkra formuleringar: ”Överskogvaktaren liknade en djävulsk läkare, som först främjar sjukdomen för att sedan kunna göra de ingrepp han föresatt sig.”
En ny typ av brutalitet infekterar de gamla stridigheter och blodsfejder som tidigare inramats av heder och rättskänsla, och våldet i trakten eskalerar i både utbredning och intensitet: ”Snart hade man intrycket att de knappt betraktade varandra som människor längre, och deras språk blev allt mer bemängt med ord som annars bara används om ohyra som ska utrotas, förintas och rökas ut.”
Invävt i berättelsen finns också en mild men påtaglig glorifiering av det förgångna. Smädandet av makten och tyranniet ackompanjeras av hänsyftningar på en äldre, värdigare tid då tradition och kultur kännetecknade tingens ordning.
Nationalismens
hjältefigur
Författaren var mån om att boken inte bara skulle betraktas som en motståndsskrift, även om han redan före utgivningen var väl medveten om hur den skulle uppfattas och att den skulle äventyra hans säkerhet. På marmorklipporna är samtidigt en genomträngande kritik av nazistregimen och en vacker kontemplation över tidlösa temata, och den bör inte reduceras till varken det ena eller andra. Prosan är uppfordrande och behagfull, befriad från allt överflödigt. Att låta sig tjusas av den utesluter inte ett intresse för berättelsens dagspolitiska kopplingar. Det faktum att Jünger vid denna tid skrev en regimkritisk roman var långt ifrån självklart, och hans förhållande till nazismen var aldrig entydigt. För att kunna förstå hans livssituation vid bokens tillblivelse krävs det en biografisk tillbakablick.
Ernst Jünger föddes 1895, rymde hemifrån som 18-åring och tog värvning i Främlingslegionen. Därigenom hamnade han i Algeriet, men hämtades snart tillbaka hem. När första världskriget bröt ut anmälde han sig som frivillig och stred vid västfronten där han sårades flera gånger, hyllades som krigshjälte och belönades med flera medaljer, däribland kejsardömets högsta militära utmärkelse Pour le Mérite.
1920 publicerade han själv sin debutroman I stålstormen som är baserad på anteckningar från kriget. Det är en skildring som registrerar krigets alla sidor utan skygglappar, men till skillnad från till exempel Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt är den inte ett pascifistiskt ställningstagande. Tvärtom uppvisade Jünger lust och entusiasm inför soldaternas heroism och skyttegravarnas kamratskap, och inför kriget som inre upplevelse, som ett intensivt förhöjande och utvidgande av medvetandet. Flera krigsböcker följde och när nazisternas började vinna inflytande var Jünger redan etablerad författare och något av en nationalismens hjältefigur.
I Weimarrepubliken var Jünger, som vid det här laget hade bedrivit djupgående studier i litteratur och filosofi, också en förgrundsgestalt bland de så kallade konservativa revolutionärerna, en krets av moderna modernitetskritiker som vände sig mot demokrati, liberalism och borgerliga värden. Från denna tid återfinns i Jüngers bibliografi teoretiska verk om total samhällsmobilisering med Soldaten och Arbetaren (en civil version av den tappre soldaten) som ideal.
Medan Remarques roman brändes på bokbål hyllades I stålstormen. Jünger var en uppburen gestalt bland nazistiska makthavare. Till en början välkomnade han nazisternas inflytande och skrev artiklar i deras tidningar, men oöverkomliga meningsskiljaktigheter uppstod snart. Antisemitismen var oväsentlig i Jüngers form av nationalism, och han ansåg trots allt att diktarens roll var viktigare än fältherrens. Man har funnit en anmärkning om Jünger och hans vänner i Goebbels dagbok från 1930: ”De förmår inte inordna sig.”
Nietzscheanen Jüngers förakt för nazisterna växte. Han uppfattade dem som vulgära och när de deltog i parlamentariska val hånade han dem. ”Jag hatar demokratin som pesten.” När han själv erbjöds ett riksdagsmandat avböjde han och svarade att en skriven dikt är mer hedervärd än att representera 60.000 idioter. Han avböjde också en plats i den nazistiskt präglade Tyska diktarakademien.
Ingen given position
Det är nödvändigt att erkänna Jüngers olika sidor utan att bortförklara var sig de som är motbjudande eller de som är tilltalande. Jünger var definitivt fiende till nazismen, men det utesluter inte att han själv hade fascistiska drag, åtminstone under en period. Hur som helst är benämningar som nationalism och konservatism för vaga för att göra hans egensinniga tänkande rättvisa. Trots det hyllande av tillvaron i skyttegravarna som förekommer i hans krigsromaner är hans tänkande främmande för all form av intellektuell skyttegravsmentalitet. Det är en omöjlighet att inordna honom i en färdig position utan att göra våld på tankeinnehållet. Under andra världskriget umgicks han med personer som Jean Cocteau och Picasso och skyddade förföljda personer – inklusive vänsterintellektuella – från den tyska milisen.
Jüngers nästan 103-åriga liv rymmer många uppseendeväckande faser, anekdoter och förbindelser, men också ett gediget författarskap som mot slutet av 1900-talet belönades med Schillerpriset och Goethepriset. På 90-årsdagen mottog han förbundsrepublikens högsta förtjänstmedalj. Militära utmärkelser förbyttes till litterära dito. I detta mångsidiga och tidsligt utsträckta författarskap är På marmorklipporna med rätta ett av de mest uppmärksammade verken.
Fredrik Österblom
Ernst Jünger, På Marmorklipporna. Bakhåll Förlag, 2011
