Hanna Nikkanen belönades förra veckan med statens pris för informationsspridning på 15 000 euro. Priset gavs särskilt för boken Viaton Imperiumi (Det oskuldsfulla imperiet), en berättelse om tre finska företag och deras smutsiga förehavanden i fattiga länder.
Jag träffar Hanna en blåsig dag i Berghäll för att tala om boken, bojkotter och besk statlig medicin mot problemen.
– Jag kom in på ämnet då jag jobbade på tidningen Voimas redaktion. Jag hörde av en arbetskamrat om de landlösas organisation MST (Movimiento sem Terra) som protesterar mot cellulosafabriker och eukalyptusodlingar, och som det finska skogsbolaget Stora Enso klassar som terrorister, och jag fick lust att åka dit för att se vad som händer med egna ögon.
Finska företag
inte ofelbara
Via Brasilien, där hon förde samtal med representanter för så väl MST som det brasilianska företaget (och Stora Ensos underleverantör) Veracel kom Nikkanen in på fler exempel på finska företags nykolonialism i utvecklingsländer. Efter cellulosaindustrin i Brasilien fattade hon intresse för skumrasket kring Kongos blodiga och kaotiska gruvbrytningsindustri, och efter det skandalen kring Nokia Siemens Networks samarbete med Irans brutala regim.
Nikkanen anser att det i trygga och avskilda lilla Finland finns en tendens att inte klassa sig själv som medskyldig utan snarare som en neutral åskådare i den utvecklade världens exploatering av utvecklingsländer, eller som värst endast en mindre aktör. Så är dock inte fallet.
– Om mellersta Österbotten (där koboltförädlingen för mobiltelefontillverkning i Finland sker) skulle vara en självständig stat, skulle den vara Demokratiska Republiken Kongos femte största exportland.
Finland må alltså inte ha ett kolonialistiskt förflutet men det finns områden på världsmarknaden där Finland och finska företag spelar en allt för stor roll för att bara ignoreras.
Nikkanen, som arbetat mycket på plats i Brasilien undvek dock att fara till Kongo, förutom en blixtvisit till gränsen mellan Kongo och Rwanda.
– Att idka äventyrsjournalistik på egen hand i ett av världens farligaste länder skulle visserligen ha gett mig en egoboost, men inte hjälpt mig att åstadkomma så mycket. I stället gick jag den tråkiga vägen och läste högvis med rapporter och research gjord av sakkunniga, småler Nikkanen.
– Jag hade hört för många historier om aningslösa västerlänningar som åker på äventyrstripp och åstadkommer mer skada än nytta.
sakligt bemötande
Nikkanen berättar också att hon bemötts väl av samtliga företag som hon ringt upp och frågat om deras tvivelaktiga affärer.
– I början var det svårt att få information, och det kom lite skrik i telefonen, men så fort dom insett att jag har tillräckligt seriös och väl underbyggd kritik för att tillfoga dom verklig ekonomisk skada blir det annat ljud i skällan. Företagen har av erfarenhet lärt sig att det inte lönar sig att blåneka och tiga, utan vill hellre visa att de kan ta till sig kritik och förändra sin verksamhet i en mer etisk riktning för att svara på konsumenternas krav. Såväl i Brasilien som i Finland var det sist och slutligen ganska lätt att få träffa representanter och få svar på mina frågor, dom har helt tydligt ändrat strategi och blivit snällare, säger Nikkanen.
Den mest hätska kritiken kom däremot från utomstående, ”perus-jamppan” som ansåg att Nikkanen handlade ofosterländskt som försvagade finska företags konkurrenskraft på världsmarknaden.
Bojkotter
ibland trubbiga
Trots företagens respekt för konsumentens makt är bojkott och smart konsumtion inte hela lösningen då man ska få företag att handla etiskt, lägger Nikkanen till. Även om det kan vara ett effektivt vapen finns det situationer då bojkott blir meningslöst. Elektronikindustrins användning av råmaterial från Kongo är ett exempel.
– En genomsnittlig hemdator innehåller över 5000 olika elektroniska komponenter, varav vissa innehåller olika former av sällsynta kongolesiska mineraler. Att förvänta sig att en genomsnittlig kund ska ha koll på allt det där är meningslöst och leder bara till uppgivenhet och passivering.
Eftersom elektronik i dagens värld förekommer överallt, också på oväntade ställen, blir riktad konsumtion väldigt svårt.
– Det går till exempel att ha koll på var och av vem en Volvobil är tillverkad, men om skilda komponenter som till exempel låsmekanismen är tillverkad av något mindre känt asiatiskt företag så upphör spåret där. Och vem gör sitt val av bil utgående från låsmekanismen i bilen?
Nikkanen poängterar att hon inte själv bojkottar eller förespråkar bojkott av något visst mobiltelefonmärke. I stället är det här som staten ska gå in och påverka företagen i en etisk riktning.
– Ett företag är inte en mänsklig person med mänskliga prioriteringar. Företagets enda skyldighet är att generera en maximal mängd profit åt sina aktieägare inom lagens ramar. Att förvänta sig att ett företag frivilligt ska fatta beslut baserade på moraliska grunder om de inte antingen blir tvingade eller bevisligen tjänar på det är bara naivt.
legitimerande
av repression
Ett annat tema i boken är Nokia Siemens Networks försäljning av övervakningsteknologi till Iran, teknologi som sedan användes för att spåra och spärra in dissidenter och protestledare under oroligheterna efter valet år 2009. Den här problematiken lyftes upp till ljuset igen under arabvåren, då Syriens brutala säkerhetstjänst utnyttjat samma teknologi, antingen donerad av Iran eller såld till dem av någon västerländsk firma.
– Ett stort problem här är att samma övervakningsteknologi används för att spåra brott här i Finland också, vilket legitimerar och möjliggör dess användning i icke-demokratiska länder också. Om vi i trygga fria Finland bestämmer att våra demokratiskt valda ledare nog ska ha rätten att snoka i vårt privatliv ”för vårt eget bästa” så glömmer vi lätt att vi därigenom hjälper diktatorer i andra delar av världen att göra samma sak. Det skulle vara relativt enkelt att hindra Syriens säkerhetstjänst att spåra oliktänkares mobiltelefoner, men då måste vi gå med på att finska polisen inte heller får göra det här på hemmaplan.
Otto Ekman
Hanna Nikkanen: Viaton Imperiumi. Intokustannus / Like, 2010.
