Den år 1963 födde Simon Armitage från Huddersfield i England är en stor och aktad poet som vunnit flera priser i sitt hemland. Nu har Bokförlaget Tranan gett ut en samling av hans dikter översatta till svenska. Samlingsvolymen Framtiden var en gång en vacker plats innehåller dikter från hela hans karriär, från år 1989:s debut Zoom till hans senaste diktsamling Seeing Stars från 2010. Dikterna spänner alltså över poetens hela litterära bana, men presenteras här i icke-kronologisk ordning vilket gör det svårt att följa med hans litterära utveckling.
Armitages stil är varierande, man hittar allting från anekdotiska prosapoem, (oftast utrustade med en oväntad punchline som, trots att den antagligen kommer till sin fulla rätt endast vid uppläsning, ändå lockar till skratt med sin lakoniskt svarta humor) till små filosofiska betraktelser om vardagsliv, oftast även de toppade av den lilla absurda twist som Armitage verkar ha en förkärlek för. Karaktärerna som befolkar Armitages dikter är hämtade ur hans eget liv, hans fleråriga jobb som socialarbetare låter honom på ett trovärdigt och gripande sätt skildra livsöden från samhällets botten. Till exempel en dikt om en apotekare som får en obehaglig överraskning då han skall betjäna ett ungt par som väntar barn visar på Armitages erfarenheter av utslagen ungdom, men också hans förmåga att behandla fruktansvärda saker med ett befriande stänk av morbid humor:
Ett ungt, rart par kom in på mitt apotek. Kvinnan sa: ”Jag skulle vilja ha den här hårborsten, tack. Och så ett paket sockerfria tuggummin. Jo, den där också” la hon till och pekade på graviditetstestmanicklarna på disken.
Jag la allt i en papperspåse, blinkade och sa: ”Får hålla tummarna då!” ”Va sa du?”, sa mannen. ”Jag bara önskade lycka till sa jag. ”Sköt du ditt du.” väste han. ”Eller får du fet erektion av att tänka på hur min flickvän drar ner trosorna och pissar i den där plastgrejjen?”
En dånande ihålighet växte i mig, jag kände mig som Gaping Ghyll den enda dag om året den är öppen för allmänheten.
”Du har rätt”, sa jag. ”Jag tog mig friheter. Normalt sätt är jag ett föredöme av takt och diskretion, och inte bara har jag generat dig och din fru, jag har också dragit vanära över hela farmaceutkonsten. Snälla ni, som något slags kompensation vill jag att ni väljer något här inne, utan kostnad.”
Mannen sa: ”Ge mig lite speed.” –”Öh, jag tänkte snarare på ett paket plåster eller en nagelsax. Eller varför inte en så här bröstsockerslickepinne – väldigt bra mot illamående” ”Hit med amfetaminpulver!” fräste han. Kvinnan tog vid: ”Ja, och jag vill ha några gram heroin, sånt där rent som du ger folk med svåra smärtor. Och tag några sprutor när du ändå håller på.” ”Men tänk på barnet”, fick jag ur mig…
Fortsättningen på dikten, där det antyds att apotekaren slås medvetslös, antagligen för att rånas, och slungas ut i världsrymden där han ser rymdvarelser vinka till honom från genomskinliga kokonger är ett utmärkt exempel på hur Armitage utan problem växlar från det tragiskt realistiska till det eskapistiskt absurda utan att förlora greppet om någotdera. Kontrasterna förstärker varandra, trots att man kunde tro att effekten skulle bli den motsatta.
Det är svårt att analysera Armitages poesi som helhet utgående från ett så här litet urval från en lång karriär, men som introduktion fungerar Framtiden… utmärkt. Läsaren serveras ett urval smakprov som illustrerar poetens mångsidighet och, åtminstone i mitt fall, väcker mersmak.
Otto Ekman
Simon Armitage: Framtiden var en gång en vacker plats. Urval och tolkning: Erik Bergqvist och Lars Häger. Förlaget Tranan, 2011.
