”Om framing: det är normalt. Alla är engagerade i det hela tiden. … slutligen handlar framing om idéer, om hur vi ser världen, vilket bestämmer hur vi handlar.” Så skriver den amerikanska lingvisten Georg Lakoff i sitt försök att ge förslag på hur Occupy Wall Street-rörelsen ska presentera sig för omvärlden (www.readersuportednews.org, 19.10).
För att undvika att OWS definieras utifrån manar Lakoff rörelsen till att själv skapa de tolkningsramar som bestämmer hur man förstår dess roll och mening. Det betyder inte att man måste fastslå en konkret agenda av konkreta sakfrågor. Om rörelsen slog fast konkreta målsättningar skulle den komma att handla om dessa målsättningar. ”Om kraven inte skulle bli uppfyllda skulle rörelsen se ut att ha misslyckats.”
Poängen är: väljer man inte själv hur man ska presentera sig, hur man ska framstå, kommer någon annan att göra det. Det enklaste, billigaste och kanske mest effektiva politiska vapnet är att få sin åsiktsmotståndare att se löjlig, okunnig och/eller oorganiserad ut. Det enklaste, billigaste och kanske effektivaste sättet att undvika den attacken är att framstå som kunnig, pålitlig och konstruktiv i jämförelse med sina motståndare, eller rent av oberoende av jämförelser.
Det är lätt att föreslå nyttiga reformer, hundratals har föreslagits, menar Lakoff, men det är svårare att hitta moraliskt fokus och hålla fast vid det. Det som den här rörelsen har att erbjuda är ett sammanhållet moraliskt budskap som handlar om gemensamt ansvar, om att nedmontera motsättningen mellan privat och offentligt, att se och säga att det är det allmänna, gemensamma som gör det privata möjligt. Utan samhälle ingen privat egendom, ingen framgång, inget Wall Street.
Lakoff kallar rörelsen patriotisk för att ta orden ur mun på dess konservativa motståndare. Köpkraftiga löner ger ett starkare Amerika, stor makt globalt ger stort ansvar, kärlek till ett land kräver kärlek till dess natur. I sin fokusering på patriotism halkar han för långt in i amerikansk inrikespolitik för att vara relevant för Europa, men det han säger om framing har en vidare giltighet.
”Vi har inte varit tillräckligt tydliga med vårt budskap”, ”vi har inte lyckats föra fram vårt budskap tillräckligt väl”, är standardklagomål som man brukar höra från partier som förlorat mandat i val. Ändå borde klagomålet oftast snarare lyda ”vårt budskap har inte varit tillräckligt tydligt” eller rent av ”vi vet inte vad vi tänker”. Det som i dagens läge ofta gör politiken ointressant är kombinationen av innehållslös imagemarknadsföring och komplicerade instrumentella sakfrågor (kommunreformen, skattepolitiken) där de övergripande politiska målsättningarna ofta blir otydliga. Ett parti eller en politisk rörelse kan och bör påverka hur dess politiska budskap tas emot och det handlar inte bara om att göra effektiv reklam, utan om att veta vad man talar om, hur det hänger ihop, vad som är väsentligt, och vem man riktar sig till. Att aktivt vara med och skapa den förståelsehorisont mot vilken ens politiska ståndpunkt tolkas är i första hand politiskt tankearbete, och endast i andra hand marknadsföring eller informationsverksamhet.
Occupy Wall Street behöver, som Lakoff betonar, formulera en tydlig, samlande, positiv politisk agenda för att rörelsens målsättningar ska kunna ha genomslagskraft i kommande val. Men samma grundkonstellation som ger medvind åt den amerikanska rörelsen – konsekvenserna av en politiskt okontrollerbar finansmarknad – ger också en ypperlig möjlighet för den europeiska vänstern att, i den aktuella krisens efterdyningar, återskapa sig själv i människors medvetande som ett ansvarsfullt, jämlikt och miljömedvetet alternativ. Med ideologiskt fokus och nya ramar.
Nora Hämäläinen
